den 25 mars 2011

Brytningsfärger
brytningsfärger, varför används dessa


brytningsfärger
varför


används de


solstrålar bryter vattnets yta
detta utan at bryta av


bryter sig igenom
solen bryter sig igenom moln
sig igenom hav


ser du pelare i hav
i himmelhav
i jordehav


har du sett dessa underbara danser
har du fyllts av innerlig längtan att stiga uppför
endast för att se vart du hamnar


vandra
bara
vandra


släppa allt ur dina händer




har du sett dessa underbara danser




lyft blicken se molnlotusen släppa
pelarvägar
dyk in i havet
se
pelarvägar




kan
ske


brytfärger används till redskap
redskap för att finna eller mer
släppa fram den färg du har behov av att omge dig med


du bryter dig igenom muren
du bryter dig


dig


igenom muren
fängelset


en gång gavs jag förmånen att möta alkoholister
så kallat utslagna
ja det var ett arbete
ibland hände det sig att de kom med både det ena och det andra
det gick att se lössen ohyran krypa
vi hade ett badrum med fyrkantiga låga badkar
dessa sargade ombads klä av sig
så tvagade vi dem
smutsen
ohyran rann ut


de gavs rena kläder




så ser jag färg bubbla
du är på väg måla nytt och den gamla färgen skall avlägsnas
det finns dylika medel
så duschar du av färgen
jag ser stridande
kroppar
blod
ser regnen skölja


ser slammassor stelnade
ser regnen falla


ser marker blomma och vet
vet att detta är
brytningsfärgen


är
att allt påhäftat måste av
detta för att det rena skall släppas ut




det är den frigivne fången vilken lever i skyltpelaren
ja
det är många lager av klister och du
har inte spottat dem på
dig själv
du har ej strukit över dig
rollat på dig detta
klistret är ej påstruket av dig


inte alltid


du


släpper dock ut fången


du


hugger mer eller mindre av kedjorna
länken till det dväljande mörkret


det mörker vilket sväljer solens strålar
sväljer för sin egen överlevnad
*
det är vackert
det är lättare skriva stjärnströmmar än om du skulle skriva slamströmmar ofta är det lättare skriva högre än till exempel lägre
däremot
underligt nog är det lättare skriva djupare än ytlig
är det en skada andas du ut om denna är ytlig
är det ett löfte andas du ut om det är givet djupt ur det inre


pressar du en frukt fäller den ut saft, du kan välja att sila saften, då avlägsnar du allt fruktkött, du silar genom en silduk
silduk är vackert


du kan välja att ej sila saften eller juicen
den får stå och då sjunker grumset
grumset
grumsandet sjunker
sjunker till botten


det är bättre gå till botten med
med inte emot


så är det då du kör över kanten med en bil in i havet
först sjunka, följa med
sedan veva ned fönstren och ut
för att simma till ytan


det är en mycket chockartad upplevelse


nåväl flaskan står där med saft eller juice, grumset sjunker till botten
ser du detta utifrån ser det faktiskt ut som saftflaskan har tilldelats en havsbotten
flaskan tillbringaren har fått en fast grund
grunden bär stegen


nåväl det växer ej sjögräs
ej heller anemoner
alger eller tång i denna botten
eller
eller gör det så
då saften får stå för länge då gör det detta
saften angrips av ruttnelse mögel samt jäsprocesser
och i det skeendet ser det ut att vara sjögräs med mera


nåväl innan det gått så långt
har du en flaska
en tillbringare med saft eller juice inom vilken grumset sjunkit ned till botten
det har bildats en grund
en livsgrund
den grunden har fotfäste eller hur


solstrålar kan nå denna botten eller grund
då
då kan du se, då kan du i små ögonblick se ljusglitter
det är en god grund
det är en näringsrik grund


du skakar flaskan och nu fördelas grunden
grumset vilket nu är positivt grums, fruktköttet i den sammangivna vätskan


visst är det underligt att det är lättare skriva sammangivna än sammantagna


i och med att fruktköttet nu är i hela flaskan
tillbringaren


flaskan tillbringaren juicen ger näring till alla
det
det är fint
eller hur


hur många gånger har du ej beundrat sanden – varför höres detta jämnt vara att jag ej beundrat - skriv då:
(hur många gånger)
har du
beundrat sanden i havet
då den
av dina steg virvlar upp
solen vilken strålar
in i havet och
du
står i glitterregn
det är det glitterregn du kan se
i ett solbelyst rum
dammkorn
dammpartiklar


dessa glitterregn
nog är de stjärnströmmar


det ser ut att vara slam
dimma
töcken


står du kvar så ser du
stegar du vidare virvlar det upp


mer och mer och mer och mer


så ställ dig
i apelsinlunden
se solfrukterna samt andas in doften


solmogna steg
*
(solvinden månvinden)


hon slöt sin längtan i handen


ensam levde hon
utan ensam


och hon syntes vandra i nätternas mörka
med stav i handen
med lykta
vaggandes
lugn




jag har alltid sett solvinden
månvinden
omfamna varandra


lyfta
tyngder ur dalar
ur sänkor
ur gyttja
ur kvicksand
ur sumpmarker


sett dem vända koppar upp och ned
sett dem läsa sumpens ljusbörd


ja jag har sett dem
lyfta
tyngd


tyngderna lägger de på bädd av ide och gran


jag har sett dem
omfamna
tyngdernas sargade vingar


sett dem smörja dem med tårars blodolja


sett fjädrar läggas till rätta
sett dun mjuka bliva


sett tyngden resa sig ur
ide och grämelse
tändas i ögon


det har jag sett solvinden måmvinden i kärlek göra


stretar ej längre emot


jag släpper mina spejare fria ej bundna
släpper mina vandringsfolk fria ej bundna
jag ber er dock
bär mitt berättarljus i edra händer
jag själv inte längre skälvande


lägger
mig


mig stilla i
mitt
mitt vara
här under rosenbladets droppe


då du rör vid mig
skall jag öppna mina vingar och le in i solen


då du rör vid dess verklighet


så är jag en måndroppe i dina ögon
vi är ett klangljus
*
sen tim ental
sen timme elementar


självförakt
vad är ordet


själv för akt


åter stiger detta ur:


för neka
för akta
för kasta




se orden samt säg;
jag nekar för att detta ej är hjärtats väg
jag aktar om värnar om för att detta ej är hjärtats väg
jag kastar det vilket ej är hjärtats väg in i vinden till helande
jag kastar mig för att jag vet att detta är hjärtats väg, kasta är ej att göra sig av med sopor du är ej avfall, vissa saker hör ej till din hjärtstig.
upprepa
jag skall inte längre krypa in i hörnet för att endast ta emot
jo ta emot det vilket är
sköljandegott
ty det sköljandegoda är cirkelns ljusrörelse


i det måste jag fråga mig
är det mitt är eller mitt icke är
alltid minnas
jag är
du är
vi är
i de stunderna är jag det vilket benämns salig av lycka
kärlek
i de stunderna är förkastelsen av
mig själv helt borta
därigenom verkar
cirkelns värmerörelse
kärlekens pupill
kärlekens omfamnande pupill




se orden i nytt perspektiv vilket ej är nytt
ursprungskällan lever i orden - den visar oss möjligheter solpärlor
alla källor är en och denna källa har många strängar, så har solhåret, månsilverhåret alla hår, alla strömmar har många hårstrån, kärlekens strå – många droppar många strömmar utan att överge eller övertaga samt utan att överstiga varje levande väsens kapacitet
ja människan fröjdar sig i att se möten, stunder – egentligen allt det vilket strömmar henne förbi - allt i nya perspektiv. så, varför inte orden – orden vilka är såord/sådd.
varför inte se orden i nya perspektiv, ord är innebördsord, för att se innebördens ljusa samt mörka sida – dag samt nattsida. positiv samt negativsida – så lever behovet av att se livet i orden. så är det ju i mötet med allt. se ursprunget och dörrarna skall öppnas, ursprunget har du ej behov av att fly eller drabbas av negativa växanderörelser. och även i det att detta negativa växer så sker växandet av det positiva jämsides. det är så och har alltid varit. då människan förvägrar sig att lyssna till detta negativa vilket lätt tar över, lyssna till vad det egentligen säger då blir det en demon, en mardröm. omfamna detta så tändas stjärnorna, de blir vackra delar av livet vilka leder dig
det är ju hjärtströmmens blå och röda blodströmmar.
se orden i nytt perspektiv vilket ej är nytt
ursprungskällan lever i orden - den visar oss möjligheter solpärlor
alla källor är en och denna källa har många strängar, så har solhåret, månsilverhåret alla hår, alla strömmar har många hårstrån, kärlekens strå – många droppar många strömmar utan att överge eller övertaga samt utan att överstiga varje levande väsens kapacitet
ja människan fröjdar sig i att se möten, stunder – egentligen allt det vilket strömmar henne förbi - allt i nya perspektiv. så, varför inte orden – orden vilka är såord/sådd.
varför inte se orden i nya perspektiv, ord är innebördsord, för att se innebördens ljusa samt mörka sida – dag samt nattsida.
orden är dag och natt
det lever en vacker blomma vilken givits detta namn
natt och dag
dag och natt
ser du orden i nytt perspektiv
ser du livet i nytt perspektiv.
*
allt vissnat måste falla
ur det grönskar det vilket är




är det ej så att detta är att följa tidsvindarna vilka ej är tid
*
(så sades det)
hon vandrade böjd med tiggarstav i hand
så sades det


hon stötte staven in i ökenfärder
ur sand sipprade klarströmmar
hon såg sandens tårar strömma
nynnade tröstandevagga
lyfte öknarnas vågor
vida skimmer
mantlar
sådde frön


männen ledde vägen
kvinnor bar vattenkrusen


hon steg uppför stigen av klippornas vittrade
stötte staven i klippgångar
ur dessa steg eld
hon såg klippors tårar strömma
nynnade tröstandevagga
lyfte klippornas vågor
vida skimmer
mantlar
sådde frön


männen ledde vägen
kvinnor bar vattenkrusen


männen beredde jordens bäddar
kvinnorna vattnade frösådden
så virade bladen ut trumpeter gröna
så vek knoppar ut bladskålar


nedför
utmed klippor
strömmade vattenfalls
ljuskaskader
regnbågsfjärilar
flög gnistrande ut
vattnet strömmade
öknen blommade
i oasens silverskivas
guldsmyckade
händer


allt detta såg hon då hon bad om vägen in
till jordepärlas skönhet


så var det en tiggarstav i hennes hand


det var i en årsring
en annan gång
i en gångtrall
i en sång


bergen låg vända till haven
tallar växte
rötternas långa flätor höll om bergens
ibland suckanden
ibland pärlljusa


hur kan ni växa så utan fasta rötter fötter
tallarna susade
vi har ju fötter
vindpinade kallar de oss stundeligen
hur skall vi kunna det med alla dessa leende kronor
kottar i våra händer
du blir ju glad bara av att se dem
jodåminsann nog har vi
fötter
rötter
djupa


det var dit hon plägade vandra
sitta där sluten
vidöppen


berätta oss din vandring
berätta mig min
vandring


hon älskade se in i de gamlas ansikten
de gamla älskade se in i hennes ansikte
hon lyssnade andäktigt
det unga kvinnolivet
andräktigt
hon var ännu ett barn
nyss instigen
de första årsvarven var lagda
många slag var avklarade
hon bar endast fem årsringar i sin stam


hon hade planterats i en trädgård
de vilka satts att vaka över hennes steg
kupa jord runt
hennes trädgårdsmästare
såg underligt på den märkliga växten
är du sällsynt
är du ogräs


ogräs är du


låt mig jag ber
låt mig växa


nåja
men ogräs är du


hur det nu var växte plantan
allt högre i
kanske
längtade hon till silvermolnet
guldmolnet
samtalen där vid himmelselden
ja vem
vet


trädgårdsmästarparet skulle väl ha givit henne stöd
de tog sig för med andra ting
de skar i hennes rygg
skar strimmor
nej inte av
ljus
och inte av värme
de skar för att böja den märkliga plantan
de hade aldrig sett nåt liknande
de andra plantorna de givits
var
så mycket
vackrare
så mycket mer att
visa upp


solvarven lindades
månvarven lindades


de smekte hennes kind
vävde mantlar
svepeblad
runt
henne


överlevnadsblad


den unga kvinnan insåg det vilket gjordes
insåg att hon på något sätt måste ur detta
hon inväntade deras nattsömn
drog varsamt rötterna
ur greppen
smög tyst
ut


så är jag fri
så trodde hon
de slet henne åter
för vad
ja helt släppte de ej för
hon var allt bra att ha till allt de där de behövde i sina ålderssteg


även i detta lät hon dem hålla rötterna de greppat kvar
de trodde de hade greppet kvar
hon lät dem hållas
hon levde sitt liv tyst
hon önskade ej strida visste deras sovande
hon vandrade med de djupgående ådrorna


det fanns ljusdansstunder
tilltrosdanser
skuttdanser
pärlandemoln
det fanns det


feststunder
festmåltider
festgångar


hon älskade duka vackra bord
älskade röra i grytor röra doftslingor in i liv
baka bröd sötsaker allt det vilket fyllde livens ögonljus
hon älskade skänka presenter
det var hennes glädje


så vandrade trädgårdsmästarparet in i drömvandring
genom den dörr de en gång vävt vidare


hon kvinnan stod nästintill fri
märkena de skurit gav henne smärtregn stundtals
silvermolnen guldmolnen förtalte henne vari det skett
de lade helandeörter i hennes sår
hon lärde sig lyssna till
smärtregnens flöden
hur det än var kände hon sig bruten
kände hon sig böjd
djupt inne visste hon att det ej var så
hon vandrade
med en stav i sin hand


de där märkliga papperna
flög allt vidare bort
de där märkliga runda tingestarna
rullade allt vidare bort
till slut upphörde hon försöka hindra deras bortfart
det var tungt att vandra
mycken oro
det ordnar sig
mumlade hon till sig själv
tog sin hand och vandrade vägen stilla


det fanns de
det tisslade bak hennes rygg
där kommer hon med tiggarstaven
hon hörde det ej
det fanns de vilka
sade det


det
gav henne smärtregn


det väckte frågoregnen vilka forsade
runt hennes fötter
ibland höll hon på att snubbla rejält
hon sjönk allt
djupare
då ven staven genom löften och reste henne upp


hon började tro på
tisselregnen
bak ryggen


är det så
är jag en tiggare


hon kom till det stora frågeträdet
lutade sig till stammen


gav inte frågor
suckade helt stilla


hon talade till ut i intet sägs det
det de ej vet är att jag känner mig vara en tiggare
en tiggare på vandring med tiggarstaven
det är så svårt ta emot ur deras händer
jag kan ej bjuda åter med
vackert dukat bord
med dignande fat
jag kan ej återgälda


med vad skall jag återgälda
med brödsmulorna från gårdagens fat


så svårt är det att ta emot
då jag ej kan återgälda


vindarna höll fatet i händerna
sådde brödsmulor i ängen
ur kanna vattnade de
med hennes pärltårar


ur frågeträdet flyger
regnbågsfåglar
du målar världen i skönhet med ord med färg
med den du är
minns detta
alltid


allt detta såg hon då hon bad om vägen in
till jordepärlas skönhet


så var det en tiggarstav i hennes hand


det var i en årsring
en annan gång
i en gångtrall
i en sång


bergen låg vända till haven
tallar växte
rötternas långa flätor höll om bergens
ibland suckanden
ibland pärlljusa


hur kan ni växa så utan fasta rötter fötter
tallarna susade
vi har ju fötter
vindpinade kallar de oss stundeligen
hur skall vi kunna det med alla dessa leende kronor
kottar i våra händer
du blir ju glad bara av att se dem
jodåminsann nog har vi
fötter
rötter
djupa


det var dit hon plägade vandra
sitta där sluten
vidöppen


berätta oss din vandring
berätta mig min
vandring


hon älskade se in i de gamlas ansikten
de gamla älskade se in i hennes ansikte


frågoregnen
upphörde i hennes bröst


så föddes hon ur sin egen hands uppgivenhet
*
hon sattes att leva ensam




hon slöt sin längtan i handen


ensam levde hon
utan ensam


och hon syntes vandra i nätternas mörka
med stav i handen
med lykta
vaggandes
lugn

den 24 mars 2011

du snuddar vid de orörda salarna
så vackra är dessa ord
denna bild


du
snuddar vid


de orörda


salarna


du snuddar vid de orörda salarna


himmelsfågeln
jordefågeln
du är undrande i huruvida det kan sluta vid jordytans skimmer
nåvälan
skulle du mäta detta med en seismograf skulle du se ringarna
skulle du se det örnens sång sänder ut
se det fladdermusen lever i


skymningsljusregn faller in i själskälla
glödtråd springer


de glömda städerna
reser sig
stiger upp ur jordar
ur
sand


vad är detta undrar du
kastar du en sten
en stendroppe i havet bildas ringar
ringar vilka vandrar från centrum i en stigande rörelse fallande tills den stannar. samtidigt vandrar ringar från mitten till stranden, stränder omkringliggande. ringarna rör vid det så kallat för dem okända, avläser fukt, värme. kyla, dimensioner, förhållanden, klimat- liv helt enkelt. så höljer ringarna in detta i famnen, återvänder till sitt centrum. däri sållas är samt icke är ut, ej till spillo, nej detta är ett nätverk av samordnan, ett nätvärk vilket leder alla hem, samtidigt in i allt.
en gång såg jag ett barnprogram där de hade gjort en rörlig film av jorden yttre skepnader samt inre rörelse, i dessa sekvenser visade de – helt historiskt vackert vetenskapligt – hur det vilket en gång var berg, det vilket en gång var hav och så vidare, skiftade. ja – det kan liknas vid årsomloppen, vår vinter höst sommar. det är en evig rörelse i förändring dock ej till övergivande eller övertagande.
det sker av en enkel anledning, alla skall uppleva alla, allts liv och därigenom vörda, vårda i det vilket vårda är. se i kärlek, dricka in i kärlek den lärdom vilken i kärlek lever i allt, detta för att sedan möta allt i hjärtförstående kärleksregn. ja, det är många kärlekar skrivna här, det gör jag för att belysa, starkt påpeka att det vilket sker ej är: straff.
mullrar jordarna, skriker haven, flammar eldarna, virvlar vindarna, tjuter stjärnvärldar är detta av en enkel anledning, de bönar – de ber se vad ni gör med oss och förglöm då ej att allt tillsammans är helhet och den helheten heter : oss.


jag önskar stanna en stund vid orden runt glödtråden vilken springer.
det jag i förstone ser är hur markerna jordarna spricker upp i blixtdansande mönster. så ser jag hu de skall spränga i bergen, ser stubintråden samt hur den antänds och den specifika synupplevelsen denna gnista gör, den springer till målet i glädje. den är beroende av vissa förhållanden för att ej slockna. naturligtvis kan detta tolkas i negativ anda, det leder ju till en söndersprängning. javisst gör det så, det är inte en förstörande sprängning, det är mer en kärnklyvning, eller ett befriande av är. det är alla olika bergsarter, pålagringar vilka lagts på dig, det är allt det du lärts se dig vara beroende av, det är inte dina behov. först då du ser detta kan du se till dina behov och då är du mer varsam om dig själv och därmed allt. hör upp med all denna negativa syn på det vilket är straff och skuld. måste du se allt i strafftermer så se dem vara positiva, se dem ske av den enkla anledningen att du virar tusen skygglappar runt dig allt för att slippa skala den jättestora potatisgrytan. du dränks inte i potatisar, du skalar dem och serverar en mycket välsmakande soppa.


först spricker alltså jorden
så springer glödtråden
ett skuttande barn till sitt inre


så
ser jag
för längesedan nära
det har lagts årsringar av guld solguld
sedan den gryning jag kvinnan födde en son till mansvandring i höstens andning
så vacker så vis
för längesedan nära
det har lagts årsringar av silver månsilver
sedan den gryning jag kvinnan födde en dotter till kvinnovandring
så vacker så vis


de är ej barn och ändå barn
jag är ej barn och ändå barn


låt oss ej sluta vara
barn
först spricker alltså jorden
så springer glödtråden
ett skuttande barn till sitt inre




så ser jag dominobrickor – crash domino – min son hade sådana, han plägade bygga vägar långa
färggranna vägar, så spännande balanseringsakter, så var banan klar och då pillade han knuffade han till en bit och alla bitar sprang omkull


så har det gjorts filmer i vilka – i och för sig – monster stiger fram ur ökensanden


där är bilderna
jag ser sprickor
och jag ser glödtråden
jag ser dessa stiga ur sanden och nu ser jag ärrvävnad
samt
blomstergirlanger


det jag ser är alltså hur dominobrickorna ramlar omkull
samtidigt reser de sig
det är att se en film spolas baklänges
och det är detta vilket helt uppenbart är viktigt i detta


i allt detta ser jag meningens dualmöte(ett plus ett är ett)- det jag avser är två individers möte, helt enkelt man samt kvinna
stjärnöar
ser stjärnregn
ser två förenas
är ett vilket de alltid var och är


separerade
så åter stjärnregn
förenas


så ser jag den gamla vägens visdom i bygga hus
hur de stod med ...en pendel ...ett lod...
ser en upp och nedvänd guldknopp...ja, blomknopp i guld
tråden är skimrande spindeltråd
ser hur balansen


infinner sig
i
bejakelsljus
visshet


balanseringsakt


ord vilka stiger fram
är origo
är vektorrum
allt i samband med att jag önskade se vad dual egentligen är i samband med att jag skrev dualmöte.
så vackra är dessa ord
origo
vilket jag ser vara solcentrum, centrum, avser ej läsa vidare
så ser jag vektorer vara solstrålar eller strålar
vektorrummen är då
stjärnöar och vad jag ser eller varför kan jag ej förklara
jag ser vektorerna vara penslar vilka målar kroppen vilken är vektorrummet och origo är då hjärtat


alltså
du har rört vid de orörda salarna
så skimrar de väggar vilka ej var upplysta
nu upplysta


vari är din position
din position i livet
din livsposition
du skriver negation
skriv position
det finns en bild med en livstrappa däri trappstegen först leder uppåt för att sedan stiga nedåt
varför ej göra en båge i skrift synliggöra denna genom att skriva rita dig en gunga en u – form
nåväl du vandrar så att säga ned in i jordesfären
du når den så kallade ljusåldern myndighetsåldern
så fortsätter du nedåt – icke så för se i denna bild är ej trappan nedstigande även då det kan vara av godo i positivt ljus, i insiktsljus av vad ålder är
nåväl
du befinner dig i din ljusålder
där sitter du en stund i din solton i begrundan
begrundar livets steg
så sträcker du på dig
börjar din vandring uppåt
nu undrar du genast; vadan denna halvbåge allt är ju en cirkel
så är det


ser du ej böljesången
en båge nedomböjd
solton i mitten
en båge ovanomböjd
solton i mitten
hör du klangerna
ser du så moll stiga in i djupen väckandes soltonen samt du stiga i höjden väcka soltonen samt moll stiga in i djupen väckandes, så fortlever det


ja ser du nu endast en väg så ser du endast dessa böljande halvbågar
det underbara är att två rörelser möts, så då du nu ser är det cirklar i denna rörelses skapande enhet
samt korsande vägar- ja, det är bilden av himmelshavsfågelns samt jordehavsfågelns omfamnandemöte
*


(harmonisk skalning)
himmelshjärta andas är


så skimrar de väggar
vilka ej var
lysta


nu


upplysta






himmelsfågel
jordefågel


omfamnar
liljebröst


rosandning


skymningsljusregn faller in i själskälla
glödtråd springer


de glömda städerna
reser sig
stiger upp ur jordar
ur
sand




jordehjärta andas




svar


moll stiger in i solton
dur


strålar






harmoni skalar
av


sköldar




(där vildblomstren växa)
du snuddar vid de orörda salarna


i dalen där vildblomstren växa
där strövar den vitskimrande
stannar ser bakom stängda
andas in lyssnande
allt stillas
om


hans mjuka tassar lämnar icke sår
sår frön i markens hungran
hans ögon glimmande
stjärndjupsdalar


i dalen där vildblomstren växa
ligger en trampad blomma
glöden flämtar svag
i hennes bröst


vildblomstertårar
stå i värnansring
de öppnar
för


han vattnar hennes ögon
han lindar sin värme om
hennes vara
sakta
återvänder
hennes
liv


i dalen där vildblomstren växa
vaknar en längtans blomma
han avkläder sig sin
vitskimrande
mantel


han smeker henne med sitt vitskimrande ljus
hon höljer honom med sitt vitskimrande varma


i dalen där vildblomstren växa
där strövar de vitskimrande vakandelyssnade
i natten i klippans kronhänder
synes tvenne vitskimrande vargar seendevakande


i stunder av är synes mannen synes kvinnan
förtälja vildblomstrens sånger
däri synes markerna
himlarna
allt
rodna purpurvioler
till
helande
stig




i dalen


där vildblomstren växa
*


(vara)
morgonstjärnan
strök


vid min sömnbädd


gav mig aftonstjärnans stänk in i dagsvakna




ser du än


nattfågel svepa vingsegel
lägger stjärnblom vid din huvudgärd




rör vid glöden
hjärta


stryker sticka
över
utplån




väcker


det tystade in i händers vara
*
(flodens långa hår)


nattsländas spinnande
slöt ögonljus in i
drömvida






flodens långa hår flyter nedför berget




rör
vid
sjöljus




skyttel
simmar sjööga






sju tranor breder väv över salsgolv slitna


dagslända rör vid oraklets bröst
*
(hon tillsades att bara vara)
i nattvandringar ser jag en grotta, jag ser kvinnan
jag vet att detta är ett orakel


hon tillsades att bara vara




skall jag då bara


vara




var stilla i ditt inre
lyssna




hon satte sig ned i grottan
blickade in i världar
av är
i är




havsströmmar rörde vid hennes mantel
giv oss svar


livsströmmar rörde vid hennes ljus
giv oss svar




i de stunderna upplystes grottan
av hennes ögons kärleks
vishetsandning




i ensamstunder
slöt hon ögonvingar
de vilka ej visste
såg henne ej




i ett av alla regn
seglade en båt en kanot utan paddel utan årtag in
ett halvt valnötsskal


var det ett skal




ur detta steg han


mötte hennes blick




stjärnfloder virvlade runt i hennes bröst
vem


är du




tyst inväntade hon
hans fråga




de frågade henne nu
vad är ditt hjärtas svar


sagt har ni
jag skall endast vara


lyft dina händer




i händer steg lågor upp
skimrande
steg den ena ur




han sträckte handvinge fram
tog emot






de tillsades vara

den 23 mars 2011

(tydlighand)


ur flätad korgvagga
lyftas
in


det vilket är av hjärta
kan icke
störtas


kan icke säras
det är
hjärteld
*




himmelsfågelns havseld
havsfågelns himmelseld
vingar lyfter
famnande
pärleld


ur kyla


i stjärnträdet
vikes
blad
ut


så mötas
vingljus


till
levandeskapande
*




i stjärnträdet spinner hon tråden till gagn för liv
blicken vandrar i månstilla hav i kvinnodalen
gryningsfågel bär budet
*




jag andas


ni tar mina händer säger de är vackra
ni säger jag skall leva
säger mina ord är vackra
*




det är nu kvinnan lyfter ansiktet in
viskar svarande


var tydlig


följ alla veck alla fåror alla skrynklor i min hud
så vet du alla sjöar alla stigar jag vandrat
så vet du allt det mina ögon vandrat
kan du andas detta
det jag sett det jag mött
kyss då mina vissnade trädgårdar
så skall dessa blomma för dig
du vandrare med hel tunga


var tydlig
*
nu
ensam i skimrande levande skimrande ljus
trött
jo fylld med vemod
ibland undrar jag
vad den mänskliga världen gör
jag förnekar ej människan jag lever i
ändå ser jag så mycket
det finns de vilka lägger stjärnor kort siar
de har läst kort för mig


har det skett
eller ej


i natt såg jag en bild vilken jag skall skriva rent
ser kristaller diamanter
fasettslipningar
inser att framtiden redan är
samtidigt ej ty det är beroende av våra bejakelsesvar
hur diamantens alla sidor slipas
vi slipar vår livsdiamant
med våra bejakelser
då två vägar så möts
förs nära
då är vävens framskridande mönster beroende av bejakelsen
den kan endast ske i lugn andning
ja
det vilket sker nu
i vårens famn
vi vandrar


hur skall jag veta du veta jag veta du veta
vet vi


vill vi veta
är det vår inre vilja att veta


då vi bejakar öppnas vida vägar
ibland mer stormande än vi kunde föreställa oss
*
vid hemkomsten i kvällsstrimma
satt korpar och knackade
i smältandedimma
med hesa stämmor kraxande de backade
skrattade gjorde de
i hämmor utan att se


trött vände jag blicken upp
såg deras lismande trupp
insåg att detta ej korpar var
det var mer de vilka tar


jag bad dem flyga
bort med sin dryga
klä av er maskeraden
hör upp med charaden


skrid så lugnt och stilla
utan att göra er illa
in i regnbågsdalen
i den gyllene salen


så gives ni vingar svarta skimrande i regnbågsljus
lyssna så till vindens sus
jag väntar er vackra korpar i natten
bjuder er källans vatten
kom linda era visdomsord
runt detta varsamt dukade bord
*






framtiden
framtiden andas i stjärnor
lägger en stjärna av stjärnord
när
lyser strålar stjärnor klarast
när
de lyser strålar klarast i mörka vinternätter
då
är stjärnor nära dina ögon
sedan stiga de in i ditt bröst
stjärnor
kristalljus
ögonkristaller
kristallkula
ja, se vart bilderna leder


vinternatten är mörk
nattsvart
sotsvart


en eld brinner i skogen
i den mörka grottan
brinner ned till kol
väggar sotas
kolet bäddas in


diamanter är ”flerväggade”
diamanten är flerväggad
stjärnor är flervägade


det du ser vara framtiden
är i det den är
ser du in i diamanten
i diamantens fasettögon ser du alla möjligheter
därigenom är stegen eller stigen beroende av hur du renslipar ytan eller konturen av det du anar
i detta leder dig hjärtat
det du skall vara medveten i är
är att vad du än väljer brinner elden i ditt bröst
hjärtats eld
den elden är evig
är solens guld i månsilverhänder


vad är det eldslukaren gör
vem är dennes förebild
vem följer vattnets ådror
vem slingrar sig mellan klippor och skär
vem slipar spetsar runda mjuka
vem sitter i grottan
vem sprutar eld
vem vakar över, med den helgade elden med sitt liv med sitt blod
drakblod
skimrande rött
vem
vem sitter i grottan, sprutar eld vakar över med den helgade elden
det icke överhettade blodet
intet levande väsen orkar ta emot den elden innan mognad
eldslukaren
glöddansaren
alla visar de eldens väsen
och
allt detta lever i allt
i alla bilder vakar de vid elden
samt elden vakar över dem


det upplösta egot
är vandringen i stenarnas dalar
är att höra deras
suckar
se dem lyfta mossmantlars svepeblad
se dem kisa
vika ut kronblad
se ljuset vilket strålar rent i deras blomnings höga
sägandes
du är
jag är
jag är jag i du är du
vi är


det är instigandet i behovens vackra vingar
ur hjärta flyger jag in i din famn
våra ögon är kärlek
det är
kuva den stormande slamfloden
lindra dess plågsamma framfart
kuva är icke böja kväva
kuva är ruva
ruva höljande
värnande med bröstet
bröstvingar över stenäggen
är att höra deras
suckar
se dem lyfta mossmantlars svepeblad
se dem kisa
vika ut kronblad
se ljuset vilket strålar rent i deras blomnings höga
andas in doften
vilken är frö
frööga
ljusvilja i värmevilja
grodd
hjärtblad
stjälk
bladspiraler medsol
knopp
krona
solgård i månsilvrande skål
frö


doft
är
kärlek
kan du hålla doften fången
vad skapar doften med dig
*
i de sista skrifterna har jag levt med ord, vilka andas gemensamma linjer
skrev medaljongen och i samband med denna steg meander fram
meander är ett varmt välkomnande ord
vilket jag undrade är det ett namn eller vad
så finner jag att detta ord kan sägas vara en ornamentsslinga vilken skulle kunna pryda medaljongen.
så ser jag en ökande rörelse
du det är denna böljande rörelse, u – svängande, jag ser hur rörelsen ökas genom denna rörelse eller mer form, ser hur vatten strömmar och ser vattentrappor igen, men i detta ser jag hur denna rörelse syresätter markerna samt vattnet samt upplöser förhårdnade rester.
detta måste ske
varför


i kroppen samt i allt strömmarstrålar meridianer
energivägar
vilka sammanbind med solpunkter
ungefär så


jag önskar benämna dessa vara jordens solstrålar


och det är ju det vilket sker
helanderörelse
till balansering


detta till jordens solstrålars andeströmmars livnärande närhet


meander
meridianer
jordens solstrålar
medaljong
diamantljus
*
hur skall jag beskriva denna afton då
bär inte önskan väcka hästarna


vandrade in i
vindmantel
smekte hästar lugna
kammade manar
oljade hovar
borstade
skimmerhud
hästar mumsar stjärngräs
leende viskade
deras ögon


det ende de behöver göra är att be oss stilla oss
vi vandrar helt stilla i månsilverdalens ängsljus


vi reser
vida
reser oss av den godes tanke


sotstråk


lägg stråken till ditt bröst
lyss till strängars vibrerande


sot är icke smuts
sota ditt ansikte då du ber ditt inre tala
sota är icke sot det är värn


varur stiger sotet
vari andas sot
glödar andas kol
kol andas diamantljus


i dina ådror strömmar floder hav vindar eld
strömmar pulserar liv
allt är allt




andas in det vackra
därmed är det i dig
du har stigit in
då så är gjort kan vi ej stiga ut, ty vi stiger in i det vilket är vårt liv
hjärtats liv


det vet att stenar skall blomma vika ut blad.
det är kärleken


människobarn
det är det du upplever
kan uppleva
då du lägger din hand till dem
då du lägger din kind till
det är det du upplever där du vandrar med bara nakna fötter
glöden kommer ej att slockna i ditt bröst
genom instigandet är du berättarljus
i dina ådror strömmar floder hav vindar eld, strömmar pulserar liv
du är allt i allt detta allt


visst kan du förtvina om du förvägrar dig ditt liv




föras
förts
förs
vad svarar du


du har redan svarat
du har redan öppnat ditt bröst


därvid sjunger forsarna


du behöver ej kunna språket
ty rytmen är det du upplever i din kropp
din kropp är ditt instrument


hur spelar du
hur rör du vid dina strängar


du bär trumman i ditt bröst
moderns oändliga röst
visdomsröst




så
endast du kan valla hästarna in i lugn

den 22 mars 2011

uppmärksamhet samt bekräftelse är inte samma
de snuddar vid varandra


uppmärksamhet
är inte det att bli sedd för den du är
i det du är


bekräftelse
är inte det att bli sedd för verkan av den du är
i det du gör


barnet har behov av bekräftelse
det har alla liv
vid en viss ålder finns behovet av bekräftelse kvar
det är dock så att vid den åldern är det du själv vilken måste bejaka bekräftelsen för att den skall verka, du tar inte till dig den förbehållslöst eller mer du tar inte emot den bekräftelsen som en självklarhet, du ägnar den en eftertanke – är detta är eller icke är – är detta mitt eller mitt icke
i det måste jag fråga mig, är det mitt är eller mitt icke är. ja bekräftelsen är alltid viktig, släpper du dock din existens fri, det vill säga din existens är ej beroende, begärsberoende av bekräftelse utifrån då sker det du benämner flödandeljusets vaknandet. friandning stiger, du bejakar det vilket är du i ljuset av ditt andeljus, du gläder dig med bekräftelsen men den gör inte din existens.


däremot är det av yttersta vikt att var och en uppmärksammas i helhetens väv. då det ej sker kan ni trampa ned varandra.
ja, det är märkligt hur självklarheter försvåras då tanken är styrorganet
fröjda er med et ni har, lägg ej skuld eller det dåliga samvetet i soppan
då tillverkar ni sinandefloder
var världssamvete ej dåligt samvete
de orden är vackra
de orden föder kärlek;
i de stunderna är jag det vilket benämns salig av lycka
kärlek
i de stunderna är förkastelsen av mig själv helt borta
kärlekens pupill
kärlekens omfamnande pupill


objektiv empatism kärlek
dessa ord talar starkt till mig
kanske är det att se bakom


i kärlek utan egna gjorda bilder
sentimentalbefriat






(kittelkittling)


lade mig i
fjärilsvinge


kittlar ditt öga


var gång det töms


bara för att
jag älskar




pärlandeskratt
*


(ur medaljongens perspektiv)




medaljong
låt oss säga en oval


oval med två halvor


en
sluten enhet


sammansatt av
två halvor
oftast med ett gångjärn
här av guld


se hur gångjärn
löper i
om varandra


fläta
fläta
fingrar


en sammanhållande länk
ett lås
med ett klick slutes medaljongen


två kärlekshänder omsluter varandra


så är detta lås
tvenne fingerkrokar


fläta fläta
fingerfläta


i medaljongen kanske bäres
fotografier
älskande bilder
älskade bilder


medaljongen hänger i en länk
i en smäcker kedja
runt
halsen


plötsligt höres ett knäppande
medaljongen öppnar sig
är nu


två vingar
en
enhet


skalbaggevingar
scarabe
i den gyllene solen


så slutes vingar med ett knäppande ljud
med ett klickande ljud


i mitten är du




hur kan jag vara i mitten det är ju ett tomrum
så utbrister du
kanske
kan
ske


du är i mitten säger jag


i


detta


tomrum
ty detta tomrum är ej det du kallar tomt
det är det du var i begynnelsen


du var fri
fri från all slagnegativism
du såg dig själv i ditt själv


inte medvetet ändå kanske mer medvetet än du är idag
det är så myckna irrgångar
sovgångar




och det varde ljus
du steg in i ljus


och det varde ljus
gryningsljus


du skyggade ej för dina behov
du skrek dem vida
du förväntade dig svar
det var en själv klarhet
du var i den totala tilliten




i hagen växer ett träd
en skir blomkalk


blir


slagen av mänskligord
mänskliggjord
jord


söker förtälja det tröttade
orkeslöshet


det är modsteg att klä av sig sin yttre styrka
du är i mitten säger jag
i
detta
tomrum
ty detta tomrum är ej det du kallar tomt
det är det du var i begynnelsen


du var fri
fri från all slagnegativism
du såg dig själv i ditt själv


och det varde ljus
du steg in i ljus
och det varde ljus
gryningsljus


du skyggade ej för dina behov
du skrek dem vida
du förväntade dig svar
det var en själv klarhet
du var i den totala tilliten






i hagen växer ett träd
en skir blomkalk


vill växer in i vilja
du ser ditt behov
vills begär
omfamnas av viljas behov


nu haglar vinandeslag
stöveltramp




lyssna till orden de slänger över dig likt skulor
tugga dem ej


dessa är ej verklighet
med vilken rätt sägs dessa ord
är de
är de icke




då är
dessa ord talade ur ett icke är
vilket de säger är, är


är detta att ej lyssna
nej detta är;


din upplevelse den kan jag respektera
den är ditt är eller
icke är
i det måste jag fråga mig
är det mitt är eller mitt icke är


uppmärksamhet


är det inte det människan i sin människa har behov av
är det inte det första
barnet söker i dina ögon
är det inte svarandeljus vi söker
är det inte detta vi lärs förneka mycket tidigt


uppmärksamhet


jag har behov av dina ögon din ögonkärlek din hjärtkärlek
är det inte kärleken i mötena vilka är helandeljuset


ta emot eller förkasta


bejaka eller avvisa
avvisa eller bejaka
förkasta eller bejaka


det kan skrivas giva samt taga emot
säg till dig
jag skall inte längre krypa in i hörnet för att endast ta emot
jo ta emot det vilket är


bejaka
förkasta
giva samt taga emot


likt en svamp drack jag in negativismen, väckandeorden
upprepa
jag skall inte längre krypa in i hörnet för att endast ta emot
jo ta emot det vilket är
sköljandegott
ty det sköljandegoda är cirkelns ljusrörelse


för neka
för akta
för kasta


se orden samt säg;
jag nekar för att detta ej är hjärtats väg
jag aktar om värnar om för att detta ej är hjärtats väg
jag kastar det vilket ej är hjärtats väg in i vinden till helande
jag kastar mig för att jag vet att detta är hjärtats väg, kasta är ej att göra sig av med sopor du är ej avfall, vissa saker hör ej till din hjärtstig.
upprepa
jag skall inte längre krypa in i hörnet för att endast ta emot
jo ta emot det vilket är
sköljandegott
ty det sköljandegoda är cirkelns ljusrörelse


i det måste jag fråga mig
är det mitt är eller mitt icke är


alltid minnas


jag är
du är
vi är


i de stunderna är jag det vilket benämns salig av lycka
kärlek


i de stunderna är förkastelsen av
mig själv helt borta


därigenom verkar
cirkelns värmerörelse


kärlekens pupill
kärlekens omfamnande pupill


medaljong
låt oss säga en oval


oval med två halvor


en
sluten enhet




allt i den bilden är du
är de älskandes möte


de skriker ej så
de ser
lyssnandehörande




i kärlek


varandra




kärlekens pupill




i de stunderna är
det
vilket benämns salig av lycka


kärlek


i de stunderna är förkastelsen helt borta


bejakelseorden
andas
friljusa
i värme


i hagen växer ett träd
en skir blomkalk




vill växer in i vilja
du ser ditt behov
vills begär
omfamnas av viljas behov
ert behov
allt behov


de älskandes möte


de skriker ej så
de ser
lyssnandehörande




i kärlek


varandra




kärlekens pupill


kärlekens omfamnande pupill


Ja detta är viktigt;




ser du så medaljongen
då ser du ordet plagiat
så är vi alla till viss del plagiat
ty lever vi i sannhet
då övertar vi ej
överger ej
vi är
helhet i kärleks klarhet


så är vi alla plagiat
utan att överta
utan att överge


ditt
mitt


kärlekens pupill




inte förneka mig
jag ser orden
för neka
för akta
för kasta


jag ser deras positiva urkälla
vad meningen i dem är
vi är så många vilka positivkämpar med – leva i allhjärtats ljus samt värme – kärlek i helhet
det vilket en gång var
det vilket alltid är
vilket ej upphör
vilket ständigt sker


i detta sker på grund av obalans eller helande rörelser vilka gör ont
de skeenden om vilka människan talar i termer av död av straff
på grund av de mänskliga begreppen död samt straff samt skulds innebörder, de innebörder de givits


se orden samt säg;
jag nekar för att detta ej är hjärtats väg
jag aktar om värnar om för att detta ej är hjärtats väg
jag kastar det vilket ej är hjärtats väg in i vinden till helande
jag kastar mig för att jag vet att detta är hjärtats väg, kasta är ej att göra sig av med sopor du är ej avfall, vissa saker hör ej till din hjärtstig.


likt en svamp drack jag in negationerna väckandeorden
varför tillåter du detta gång på gång likt ett ledat rullband
så har jag gjort och i korta stunder gör jag det
sakta sker det vilket;


jag reser mig
ur mitt inre


din upplevelse den kan jag respektera
den är ditt är eller
icke är


i det måste jag fråga mig
är det mitt är eller mitt icke är


du skriver mig sökandes uppmärksamhet


vore det så
vad vore fel


är det inte det människan i sin människa har behov av
är det inte det första
barnet söker i dina ögon
är det inte svarandeljus vi söker
är det inte detta vi lärs förneka mycket tidigt
uppmärksamhet


jag har behov av dina ögon din ögonkärlek din hjärtkärlek
är det inte kärleken i mötena vilka är helandeljuset


ta emot eller förkasta


bejaka eller avvisa
avvisa eller bejaka
förkasta eller bejaka


det kan skrivas giva samt taga emot
jag skall inte längre krypa in i hörnet för att endast ta emot
jo ta emot det vilket är


bejaka
förkasta
giva samt taga emot


likt en svamp drack jag in det du skrev, de ord vilka sagts
jag skall inte längre krypa in i hörnet för att endast ta emot
jo ta emot det vilket är
sköljandegott
ty det sköljandegoda är cirkelns ljusrörelse


i det måste jag fråga mig
är det mitt är eller mitt icke är
alltid minnas
i de stunderna är jag det vilket benämns salig av lycka
kärlek
i de stunderna är förkastelsen av mig själv helt borta
därigenom verkar
cirkelns värmerörelse


kärlekens pupill
kärlekens omfamnande pupill


den vilken tror sig ha foton medan omvärlden har negativen, ursprunget
åter den vilken ligger på golvet och söker skydda sig sin kropp mot slagen
då före då före då


djupt i det inre stiger det upp
du har fotona samt negativen
och visst sker det att negativen framkallas
av ord sagda eller slungade i oförstånd
eller i gester i åtbörder vilka var eller är exakta kopior av det vilket skedde
i de stunderna framkallar du de negativa fotona
du gör detta på grund av en skuggvind.




*
(skuggvinden)


en skuggvind satt under eken
suckade djupt in i rötter
skuggvinden krympte
alltmer
allt
mer


en svart sten låg under eken
eken vände rötter upp
en svart sten låg i ekens hand


sakta lyfte eken heliotrop
i skymnings purpurvingar
ser du vackra
blodsten


eken lyfte en andra hand
höljde dem
silvervinden
andades


nattkällas vakna


i gryning syntes de i varandras famn


skuggvinden lösgjorde sig varsamt
så vacker du är i din sömnros
sträckte sig
såg sig förvånat om
är detta jag
vem är du


skuggvinden böjde sig tyst mycket tyst fram
hennes mun
purpurvingar


hon är den du slutade hoppas så viskade eken
skuggvinden såg solstavar skingra moln
lyfte handen rörde vid hennes ansikte utan att röra
böjde sig ytterligare närmare
med läppar lade han kärlek vid hennes panna
såg henne sila sol i ögonskålar
med mjuka penslar
målade hon
hans ansikte mjukt
fritt från hopplöshet


han ser hennes ansikte
givas lyckans skimmer


de lyfte händer nuddandenära
vingar av ljus


strålade


ömt andades hennes stämma
du är mig här
du är nära


ditt namn har jag så länge väntat
vilket är ditt namn


mitt namn är skuggvinden
eken harklade sig så gör gammelträd
så icke mer
du är den du alltid var
du är i dig


i det växte hans steg
eken pekade på marken
en svart sten låg där vid ekens rötter
vek ut bladen
han gav henne
den blomma han så länge önskat giva med


orden


vilka lagts i de trenne fjädrarna
de vilka modern flätade in i hans förstlingssteg
*


(har du sett)




hur fåglar gör
då stormvindar drar in sina nät ur himmelsfloden


de strävar ej emot
stilla står de i vinden


lägger sig följande med
*


(älvar)


älvkungen skred med värdigstegs kärlek


bjöd mig en vacker syn


jag vandrade in i älvlanden
de lätta skira


mosstenar
mantlade


röda bären
ormbunksbladen
revor av inte slummer mera lummer


blåsippsbladen sträckte hjärtan vida


tjärnguld
svepte


diamanthängens
klangljusa
vida


dimhänder lyftes höga
högt
upp med


steg
dimman


bergen skred sakta
sköljde ögon i skymningsdaggens lugnade härdar


i älvlanden hördes strängar
viol
violin
ljuda


lindade ödleblads kransar lades runt stenar


brusande virvlande
smekande
älvar


fyra vägars sånger ljuder i älvlandens grönska
ur hennes ögon stiga stjärnregn
ur hennes mun stiga stjärnord
ur hennes hud stiga de
doftande
ängsljus


fägringsljuva ickehägring
ögontröst
du leder mina stigar
in i hav


ängshav
däri
rör
han
vid


sovande fröbarn
stig upp ur edra drömbäddar
dansa här under vindens baldakin
strö pärlande
lovsångsfärger
i älvornas hår
i älvarnas hår


så sade älvkungen


slöt mina ögon in i drömstig