(är då)
är då nattens ord dagens ord
är då dagens ord nattens ord
är alla ord allts ord
varför
varför sköljer vissa ord milda medans vissa ord sköljer hårda
vissa
vissna
vissa
blomma
säg mig
är detta ordstormar vilka viner i natten
säg mig
är det stormklockor
säg mig
är det bröllopsklockor vilka rider ut stormen
vilka rider i stormen
vilka viger sina liv
vilka lovar varandra tro i detta bröllop
är detta
en
man
en
kvinna
är detta liv
liv
liv
är detta ljusen där i himmelsnatten
är detta ljusen där i jordnatten
är detta
ordstormar
är detta krigarstråk
säg mig är detta krigarstråk
säg mig
är detta stråken vilken lägges till violinens strängar
säg mig
är detta violerna i ängens skålhänder
säg mig
säg mig
vilka är dessa klockor
är stormen storm
är bröllopet bröllop
vin vinande vind
res vida den hemlösa hem
giv den hemlösas haltande blick bröd i loppet av liv
hör ringarna klinga inom loppet av bladvindars
ögonvingar
örnvingar
hör stegen mjuka röra vid låsta stängsel
hör stavar varsamt sträcka sig ur uret
se visarna vridas i cirklar
stolpande är icke stegen stolpar stiga ur marken
stavar vilar i vandrares händer
de lyfta dessa stavar
hör klangen däri spetsar mötas
se navet
se ögat
se himmelssolen stråla i jordsolens ögonhamn
se hennes bröstvingar flyga fria
är detta stormvindar
ordstormar
är detta bröd inom loppet av liv
är detta klockor av fägringens lov
är detta nåden ur tyngden stigen
vad
vad
säg mig
vilka är dessa ord
ordament
bruden bär vit klädnad så gör hennes älskade
den vilken hon valt i stjärnöars eviga tidsvatten
tidsvatten är icke tid
hur skall havens tindrande ögon fästas
nålas fast vid tid
nålad är icke fållen den flyter fri
nålat är icke liv
hur skall havens tindrande ögon fästas
nålas fast vid tid
fråga dig detta du vackra stjärnebarn
han sitter där vid stranden pälsen är skimrande vit
ser isarna sköljas av vårhänder
isen är vit han lägger av sig skepnad av
bryter brödet delar det i vindar fyra
oblatvindar
oblatsblad viker han
säg mig
säg mig
oblatvindar äro ögon
blickande vida seende
genom
genom
ridåer resta
han sitter vid stranden
ser månmoder glödande saffransröd
så andas havet denna natt röd eld
röd eld runt hans spirande ryggrad
där varje kota är en pärla
där varje kota är en ton av vingar
orgel vackra
vattenorgel ljud ljudande över in i nejden till hennes slutna bröst
han sitter vid havet
ser skummande skyar
vem är du vilken omfamnar morgonvinden
hennes ögon rör vid hans bröststämma
tysta dig
var stilla
hon är skrudad i vitt
klädnaden faller i mjuka lockar
vågor
levandesläp
hon snurrar
snurrar
i cirklar
månmoder kupar ögon
stödjande runt
cirkelros vackra vita snurra
hon lyssnar
följer
är blomkalk
är klockkjol
klämtar mjukstilla
lyfter höga bergen ur dimma
silvrande våghänder kupas bärande
vem är du är du hav är du vad
hennes stämma rör vid hans panna
tysta dig
var stilla
hon sveper vindar i samma lugn
cirklar följer medsols
hennes händer giver tar emot
hon cirklar följer
sångerna ljuder ur hennes bröst
han sitter vid stranden
nu
tyst
helt stilla
hennes fingrar rör vid hans ljus
han fylls av hennes rörelse
du är min saknad
du är min längtan
gryningsvinden viskar honom mjukt
du är din saknad
du är din längtan
hon ler in i solens morgonögon
månmoder bär silverne skrud
omsluter hennes hand
kom dotter av kvinna
de skrider in i måntempel
silverne klockor ljuda i trädens morgonsträckning
han sitter vid stranden
vid hans fötter ligger en lilja röd
han hör Sefyr viska
följ tystnaden däri gives du hennes händer
däri är är
tillsammans
lyssnande
stigföljande
stigfölje
*
(pärlorna)
havet sköljer in
havet är
ett nät
ett sträckt nät
flodvågen sveper med sig allt
allt det de hade samlat
de vilka samlat mest skriade skriar högst
de glömde uppleva det faktum att de själva
stod kvar med vatten virvlande runt benen
hade de sett djupare hade de sett
att de stod i kristallbladlotus
hade de sett havet
nätet
hade de sett
detta
havet silar pärlor mellan tänder
putsar ögons mattade med ögonregn
havsfolken stiger ur havsbild
lägger en pärla vid vars fötter
de ser ej i sina klaganden pärlan vid sina fötter
de vänder i natten blicken in
i indigomantel
brösten spränger vid anblicken
de ser himlapärlor
så många döda tänker de
i bittersmak
vågen stiger
högre
stjärnpärlor viskar
viskar
lever deras nöd med
sakta
begynner pärlor vid fötter stiga
det finns de vilka sträcker händer
i havsblad
handblad stiger pärla
dessa ser havets gåva
i allt de vandrar rör de vid strängar spända
slaknar dem till klangtonande
i nattens indigomantel vänder stjärnfolken ansikte in i jordemantel
ser leende
fåror blomma i allskönhets färger
*
himmelsväven är lagd över era ansikten
ja egentligen runt era kroppar
närmare bestämt huden
därav kan ni uppleva hudens vissnande
era stegs vissnande i de stunder ni väcker er vidaredröm
ser ni denna väv är den en väv
den är dels en åker fylld med frön
frön vakandesovande samt spirande
ser ni denna väv är den spindelvävstunn är den dimma är den en kokong
en kokongäng
ja
det är svårt skriva denna bild
sikta in pilen
rikta den till dig
du är i himlaväven
du vet att denna väv är så kallat plan ändå levande, där är ej gränser, det är meningsväv därigenom är ej liven frånskilda, liven kan känna att de är strandsatta fjärran från
så är det ej
föreställ dig nu i hjärtat hur denna väv dras samman runt dig
du är en lodrätt stående kokong
vilken viker ut manteln
var viker du ut den
vart når dina fingerljus
jo
i öst samt väst
du är helt enkelt i alla riktningar
*
ibland inte ibland stundligen stiger ord fram vilka talar så vackert
under gårdagen skrev jag ärbara, stannade en stund eller ordet bad mig stanna och jag ser en oändlig skönhet: är bara
det är en ära att leva
det är det nakna livet
bara fötter, bara i bemärkelsen nakna
bara i bemärkelsen tömd på all barlast
det
är
skönhet
det är
är bara
ärbara
ärbart
är
bart
*
så lätt är det att tröttas att drabbas av dessa ord
vilka är vackra
vilka visar att dessa tillstånd är övergående då du skänker dig vila
orden är:
sinandeström
sinandestund
sinanderösten
*
den vilken utsatts
utsätts ständigt intill den stund den ”skriker” nej
*
att vara sårbar innebär ej att visa sin livrädsla samt rida på den vågen
*
de vilka straffar är ni själva genom att låta det ni ej vill
växa sig stort
det växandet sker genom att ständigt lyfta upp det ni ej vill
ditt hjärta är din högsta lag
den lagen är att svara till din livsväg
vilken du skrivit redan innan din människa synliggjordes i jordesfären
den lagen är kärlekens lag.
intet levande väsen är här till underkuvelse,
alla är i varandra
allt är i varandra
detta har människan glömt eller detta befinner sig i dvala
det är bilden av törnrosa
*
ser allt upplösas in i är
en vid mantel
en väv
mandala
i den väven upphör det vilket så många kamper är
den kamp vilken heter att bli något någon
i den väven är allt det du här så vackert rör vid
*
aftonvindar
starka
fyllda
andas
klanger vida
sköljande
ögon händer
andning
öppnande
grindar
dörrar
isar
liv stiger flödandeljus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar