bokstaven v
ord är flätvävar av vad
av bokstäver
bok
blad
bokens blad är vita vingar
ark vilka segla molnfärder
segla
stäv
stav
stävja
ord är kombinationer av bokstäver
stavar
vandrar med stav i hand
ro
ro barnet
i lugn
i lugna hav seglar båtar
vind hav våg
vagga våg vind
vågen vaggar vind
vind vaggar vågen
lever vi med bokstaven v samt ljudar dennas väsen är den kanske allt detta
vågor vindar vagghänder
jag har djupt insett det orden är. det är lätt säga - bara ord - orden är liv,
är levande väsen så är allt så är vi levande väsen.
talar vi orden ej vackra sjunker de samman i kramp,
förvridna gester efter vulkanutbrott,
de vackra orden är redan skrivna, skriver vi dem vackra,
öppnar orden
förlöser vi de förvridna.
det förvridna
vi förlöser samt är medskapande i kärleksgärning.
överför vi det ovan skrivna till oss själva
då inser vi ordet själv för akt:
jag vandrar till havet för aktande(varsamhet) till mitt själv
detta för att se sannheten.
själv för akt - "agera" för svarande av mitt själv.
endast så kan liv sant mötas
i det förlösta.
i viljan av att medvetet skapa skönhet tillsammans.
förlösningen sker ej genom den medvarande
den sker i skapande ljus värme
antingen har förlösningen skett innan mötet
eller sker den i mötet
av mötet
det är ej beroende av genom ett medvarande liv
det är verkligen att sitta vid havet med slutna ögon
andas in samtliga ljus dofter smaker samt fråga
är detta mitt
det är bilden av blomman jag en gång gav en ung kvinna
du sitter i blommans mitt
i kronan
du är omgiven av blad, medvarandes råd
du lyssnar in
avvisar ej
då alla sagt sitt
sitter du i blommans mitt i din solgård
nu är dessa blad dina
du sluter dem runt dig
du är i knoppen
vid havet
andas in samtliga ljus dofter smaker samt frågar
är detta mitt
då du vet
öppnar du bladen
så strålar du i din blomnings doft
förnumstig
så mycket tycker jag om detta ord
i förstone ser jag ett barn mumsa
äta med god aptit så där
glädjestrålande
så skiftar bilden
jag ser förnim stigen
slog upp ordet och där står bland annat; lillgammal
det är det jag ser i ordet: barnets levandeklokskap, vishet, visdom
hör upp säger bokstaven v
det finns ytterligare att förtälja
ser du hur jag knäpper mina händer
då är jag en pinne
då är jag ett i
jag är i
så viker jag ut mig då är jag ett v
spetsen pekar nedåt
jag snuddar
nuddar vid marken är en tåspetsdansös
jag snurrar
runt
lyfter armar
jag är
en
graal
mina fötter är stadigt i jordens sköte
jag är stadigvetande
detta utan att förminska eller förgöra mig själv
jag är en graal
ett träd
en växt
med rötter stam samt krona
så är jag ett v
ser du hur jag knäpper mina händer
då är jag en pinne
då är jag ett i
jag är i
det är åter den där
pilen jag ser
jag ser pilbågen
ser hur den spänns
av en inte underlig anledning
ser jag spännpunkten vara hjärtat
pilen läggs an
släpps
ser du denna pil sakta så rör den sig borrande genom luften samt når målet
siktet är inställt till ett hjärta
från hjärta till hjärta
så förflyttas jag till en oljeborr
åter ser jag denna rörelse
ser hur borren rör sig
når hjärtpunkten
rött guld
svart guld
åter stiger bilden fram av det vapen blivit, ser djup symbolik i specifikt pilbågen
ser hela fokuseringsögonblicket. bågen, strängen, pilen spetsen fjädrarna, vindsegel
de sköt verkligen pilar långt
de missade sällan målet ty de var i pilen
det är märkligt ty jag ser mörka fläckar, komockor eller på träd finns det en slags lavar ja på bergshällar ävenså, det är den formen, en blomform. nåväl häller du en droppe svart olja på vattnet blir det i förstone denna form, häller du färg i ett vattenglas blir det denna form.
då pilen borren når punkten blir den röd
kärleken framstiger
åter ser jag detta vackra i hur härledare
härledare
manar
till
tillit
allt är väl
du klarar detta
allt det du vill kan du göra klingar orden jag gav barnen. så sanna är dessa ord. det vi vill sker då vi tillrett våra redskap i mognadsprocess
*
(tulipanarosors vallmokjolar)
han har strövat länge milsvida i de stora skogarna, stigar har för länge sedan växt igen, sejdanderöster har släckts, ur marker stiga droppar, blodstensdroppar, apachetårar
hans ögon sköljer vita skogsstjärnor
du skall söka dig tjärnen
där väntar dig
ditt hjärtas guldfe
ene lägger sig i hans hand
vackerbåge doftar
solstråle spänner sig
håller samman svaren
stjärnstråle pilande vindfjädrar lägges an
han drar handen bakåt
bågen vilar till bröst
från hjärta strömmar källan
blicken är riktadrak
han har strövat länge milsvida i de stora skogarna, stigar har för länge sedan växt igen, sejdanderöster har släckts, ur marker stiga droppar, blodstensdroppar, apachetårar
hans ögon sköljer vita skogsstjärnor
du skall söka dig tjärnen
där väntar dig
ditt hjärtas guldfe
han släpper pilen
pilen borrar sig genom töcken
dimman löses upp
når hjärta
skogsstjärnor strömmar samman
hon är en ljusskimrande
till hans händer
sejdanderöster vaknar av deras svar
leder hans steg till tjärnens klara
där lever de båda
i frid
ur marker stiga droppar
blodstensdroppar viker ut blad
apachetårar
ser
tulipanarosors
vallmokjolar släppa
*
intriger brukar ej falla i god jord
intriger falla ur tomma ögon
det dessa ögon ej vet är att de tas om hand
det vackra är att dessa tomma ögons fyllda tomhet tas om hand
dessa ögons fyllda tomhet vilken ej tomhet vilar intill den stund de fylls av längtan till ljus
så är frös
kärnors
väg
ja
dessa tomma ögon är nu ögonfrön
för att förverkliga verkligen orka genomföra en intrig måste en ingrediens tillföras
den ingrediensens namn är hets
hets är mer eller mindre att slänga ögonbindlar över rena ansiktsljus
frövälden
herravälden solvälden
*
(sepiaguld)
den förblindade stormvågen välde fram
hav färgades av röd gråt
sandhänder
kupades
lyfte
silade detta förblindade
genom fingrar
mellan fingrar
sandstens klippor röda
steg upp i solens händer
vittrade sönder
av rosenskogens dofter
andades röda vingar
så stiger
molnfjäder fram ur glömda
skriver
ett
teckens
snitt
så klarnar skyar
silvrande skålar
haven andas sepiaguld
i turkosvindars
glödande
silver
*
tystnaden är ett av människans värsta pinoredskap
i den bemärkelsen att hon då är hänvisad till sitt inre
så finns det en tystnad vilken hon brukar
det är att vara tyst och andas åskmoln
utan att delge
varför
*
(törnrosbröstbristan)
de klöv mina glömskesegel denna natt forsens skimrandeblad lade händer runt min sargade stjälk genom fönstrens mattade glas flöt hennes blick. snötäcket sjönk allt djupre in, smälte från ovan från under. grässtrån fjolårsmognade gula syntes sticka upp här och var. träden andades vaknandeljus, stenarna sköljde ljus och mossan bar ett skimmer. kylan liksom steg ur och låg i droppstensformer. fåglarna sjöng hennes bröst fyllt. själv förundrades hon över hur det kunde göra så ont där i kammaren samtidigt med att allt detta fyllde henne. är jag en håvare vilken gnager av skönheten eller vad är jag. kvinna hör upp du är vare sig håvare eller gnagare det vet du till fullo sade droppen på fönsterbläcket vilken stannade en stund i sin färd till havet. är det så undrade hon, så är det sade droppen, gav henne ett strålljus samt skuttade ned i glädje.
blicken steg och åter var blicken i smältvattendropparna. i natten hade hon hört snömantlar, kjolar hasa glida ned och med en duns falla till marken, en godvarm duns vilken påminde henne om steg fjärran nära där vid eldarna. hur frivandrande de var, hur deras händer var kärleksregn, hur deras ögon var gemensamhav i varandra, hur deras hudar glödde i natten, stjärnregnsgnistorna vilka steg upp. hur han vände då han såg såren i hennes jordar. åter vandrade blicken in i dropparna hur de fästade i varandra, de är verkligen regntrådar, det är en vacker vävram, eller är det en regnmantel. regnmantel ,regnmantel fäll dina vingar över mig. regndroppar omfamnar snö. fågel vackra fågel vad knackar din näbb, vad förtäljer du mig är det vakna du ber mig, behöver ni mina händer, än en stund vill jag sitta här dricka mitt kaffe lyssna till spisens värme, vindarnas sång, se regnmanteln bölja, ja kanske lyfter den mig ut in i seglandeskönhet till fjärran stränder där händerna är goda varma där blickar ser det vilket jag är utan att döma, än vill jag sitta här en stund och bara andas. blicken flöt en aning högre in i himlaseglarna. de klöv mina glömskesegel denna natt forsens skimrandeblad lade händer runt min sargade stjälk, varsamt drog de ut tagg efter tagg vilken jag vänt inåt samtidigt utåt, det gör ont mycket ont jag vet att det måste ske jag vet så är det, det finns intet mer att hämta. himlen ett skimrande en skimrande smöräng. så stod kossor lugnt betande idisslande intet störde dem och kom det en hastandevind eller en kastvind förenade de sig i lugnring lutade pannorna samman lugnt idisslande. pigans händer lades varsamt runt spenar, mjölken rann strilande pärlemorvitblå inte en droppe spillde hon, hon tackade kossor smekte dem mjukt båd med ögon och händer, lyfte den fyllda hinken med den där lustiga ljudsången hinkar ger då de lyftas. så vandrade hon stigen med pallen i vänstergömmas fingerfläta. stegen fördes genom ängens böljande grönhav timotej, klöver, maskrosen log i diken stod rallarrosens raka, göken gal i öster. kärnan stod där så vacker av hans händer, hon kärnade smör i nynnandeljus alltmedan vingprydda rörde luften vida, himlen en skimrande smöräng, vitseglande blomhav. han arbetade med jorden brukade markens gåvor, han hässjade hö inför vinter, hörde hennes klingande steg, doften av kaffe smög sig ringlande in i näsborrar, kjolarna svepte frasande hennes kärleksögon lades runt hans axlar, han slöt henne i sin famn lyfte henne in i solsken, hon bar en solstrålekrona en tiara. ja det var en god stund med plägnadens gåvoregn, det var en god stund med hans huvud vilandes i hennes knä, en god stund att uppleva kärleksregn ögonens upplösande i varandras hav. hon blinkade mindes fågelns pickandeknackande näbb. lade in ved i spisen, slöt sjalens vinterbonad om och begav sig ut, slöt ögonen medan hon stod på trappan lyssnade till vindspelen klangspelen, fåglarna ljuset
hon plägade sköta liven runt sina steg hade alltid klarat sig själv med godhänder runt sig, begärde ej mycket för sig själv. hon lyfte spaden löste upp snödrivorna såg dem smälta, plockade undan allt synligt skräp i sprickor och vrår, blandade in askan från spisen i snö. det är gott dessa tillsammans vit snö, kristalljus, aska ur elden, diamantljus
hon lyssnade till stegen händerna ögonen
med händer
kärlekskupor
bad hon dem spotta ut sina kärnor i sina händer
kupade händer varsamt runt
satt helt stilla lyssnandes till kärnorden
fröjdade sitt fyllda väsen då hon upplevde deras blomning i ängens skönhet
de klöv mina glömskesegel denna natt forsens skimrandeblad lade händer runt min sargade stjälk
pilband lindade de bad blodsaven stilla
hon hörde ett märkligt knasande krasande ljud, var det gruset på gången i ögonen. hon kände smärtan genomborra sig. vände sig medsols göken gal i öster. hon ser ett hus så vackert byggt i kärlek i ljus i värme varje detalj så vackert, såg årsringar läggas runt. väggfärgen flagnade det var inte händer vilka rörde vid, fönstren sprack till svarta sorghål, ramar rämnade, hakar lossnade bläck rännor föll, dörren bågnade inåt, tröskeln vittrade, golvtiljorna. revbensbågar, broar flätade händer pressade mot bröst. hon hörde åter det knasande krasande ljudet. kände den genomborrande smärtan, de hårda stöveltrampen vilka knäckte revbenen. törnrosbröst brister hon visste ej längre vad är vad är jag huset med de vackra törnrosorna, är golvtiljorna törnrosen är jag törnfågeln i mitt bröst. hon hörde fågel knacka picka på fönsterblecket, öppna ditt fönster låt oss flyga ljusvida världar
törnrosen växer barbladad
täcker vägg
taggar klor gräver in
svartnålar syr bröst samman
taggar vändas ut
törnfågel
vacker med bloddroppe i näbb
viker vingar om kropp
ruvar
blodpärlas
dröm i hjärtrede
vakar i hennes sömnstig
kom ej nära
du vilken ej gives tillträde
apelträd
växa i ring
gulskimrande astrakaner
apelkastade
vitskimlade betar frodigt gräs
vid rotkrona sitta han med vindflöjt av gyllenlöv lindad
vaggar hennes hjärtas silverdröm
han lystrar in i
nattens skälvan
ur rede flyga törnfåglar fria
strör blad
törnrosen blommar röd
taggar viker ut
blad
han viskar
hon viskar
alla vackra ord har blivit rädslostormar
var ej rädd det är din sårbarhet vilken öppnar upp
jag skall ej äta din hand
så tala de i klarljus
hon viker samman plagg efter plagg i tacksamhetsljus
blygs ej hans öga
ett vackert hus står i trädens händer
skrudad är hon i spindeltrådsskira
vitsippor växa i ring runt hennes steg
ur natt lyfter hon viol
lägger den i hans händer
de klöv mina glömskesegel denna natt
forsens skimrandeblad lade händer runt min sargade stjälk
*
törnrosen växer barbladad
täcker
vägg
taggar
klor
gräver in
svartnålar syr bröst samman
taggar
vändas ut
törnfågel
vacker med bloddroppe i näbb
viker vingar om kropp
ruvar
blodpärlas
dröm i hjärtrede
vakar i hennes sömnstig
kom ej nära
du vilken ej gives tillträde
apelträd
växa i ring
gulskimrande astrakaner
vitskimlade betar frodigt gräs
vid rotkrona sitta han med vindflöjt av gyllenlöv lindad
vaggar hennes hjärtas silverdröm
han lystrar in i
nattens skälvan
ur rede flyga törnfåglar fria
strör blad
törnrosen blommar röd
taggar viker ut
blad
*
hör knastrande
törnrosbröst knastrar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar