i livet har allt orsaker
samt biverkningar
i det ögonblick du har skrev biverkning, stiger genast en negativ bild fram.
biverkningen ses vara negativ
biverkningar kan faktiskt vara positiva
du ser dina fönster, glasfönster
klara rutor vilka smutsas av väder samt vind, då kanske de ej är så klarar ändå ser du ut
fönstren sitter ej uppe av sig själva
de har foder
de har ramar
de har hakar
de har fästen gångjärn
nåväl
du ser genom fönstren din blick
flyter ut
flyter strömmar
inte alls häftigt
saktalugnt
göre sig icke brådska
detta vet blicken
blicken vet detta med att vänja sig
vänja sig vid mörker samt
vänja sig vid ljus
ängen vilken vandrade genom vår sommar höst in i vinter
är gnistrande
solhänder har smekt denna varligt
snöbädden sjunker och i det du ej är helt nära ser ängen ut att vara en plan yta
i tanken vet du att detta är snö, du kan till och med se varje detalj ty du har sett detta många gånger
bortser du från detta är denna snöbädd nu en plan yta
bortser du från att ängen är under kan det lika gärna vara vatten
en sjö
hav
med dagens vandring blir skuggorna allt längra
trädens skuggor lägger sig i ängens vita
varför lägger sig skuggan
skuggan vet att
det vita är så gnistrande starkt ljus att det svarar till skuggans längtan
skuggan längtar in i ljuset
fåglar vet detta
fåglar svirrar
rör luftströmmar
vad gör de
fåglar pickar solfrön
all denna rörelse
denna allrörelse smälter snötäcket vilket sjunker samman huden
hudar dricker ljus
träd marker fåglar djur av alla de namnade lapar sol lapar vitt ljus
klarhetsljus
därav ler själar pärlande
därav rinner pärlor utmed trädens grenar
de var ej borta
i våren framstiger de i dina ögons skålar
bladvingar
flyga
fria
smaragdljus
(lindblommen)
lind
vackra lind
vad sjunger din feberheta stämma
vad viskar dina fötters ådror
vad andas din krona
vad skänker du
humlemor
vad skänker du getingmor
bi vackra bi
lind vackra lind
skänker vingpryddas regnbågssfärer till
hand lägges runt nacke
lyfter den febertröttes huvudsvärm
drick
drick
lindens gåva
stilla dig
feberyra
*
javisst kan våren liknas vid feberyra
så kan vintern liknas vid det tillstånd huvudets tanke skall befinna sig i för att må så förträffligt som möjligt
ja helt uppenbart är vad som sker då allt sker för fort
snuva hosta flödandevirvlande strömmar
hosta
nysningar
(biverkningar)
ögonfröjden skymmas av dimma
saven stiger
pärlor läggas runt panna
trippande sångsteg
flyger vingar
i livet har allt orsaker
samt biverkningar
i det ögonblick du skrev läste
biverkning, stiger genast en negativ bild fram
varför
biverkningen ses vara negativ
biverkningar kan faktiskt vara positiva
*
i livet har allt orsaker
samt biverkningar
bi
bigift är ett av de vackraste läkemedlen
varför tror du med ens att skuggor söker ta över ljus
ofta ser vi snåren
blir insnärjda
med eller utan vår vilja
ofta därför att vi vill
eller röster runt oss vill av oss
så är vi insnärjda
i snåren
vi glömmer se de där vackra ljusgluggarna i snåren
ser vi dem
ser vi tusensolar
de förtäljer dig
du är en av dem
av allt
av alla
så är det
snåren
förtäljer oss skönhet
trassla varsamt upp din vackra tråd...kanske
i livet har allt orsaker
samt biverkningar
bi
bigift är ett av de vackraste läkemedlen
varför tror du med ens att skuggor söker ta över ljus
självförakt
jag kan leva med varje steg i min hand
… har jag släckt dina händer
så skrev jag och med ens inser jag vad det är jag skriver – har jag släckt dina händer… varför skulle jag ha gjort det – genom min sannhet
… har jag släckt dina händer
i livet har allt orsaker
samt biverkningar
varför tror du med ens att skuggor söker ta över ljus
självförakt
jag kan leva med varje steg i min hand
själv
för
akt
akt för själv
jag andades in detta ditt ord
självförakt
vandrade med det
såg åter din fundering runt kläder
kläder
nej jag ser ej till det du kläder dig i klädesplagg i det yttre
stundtals måste vi bära klädesplagg, specifikt i en yrkesroll
trots detta är vår individ där
utan denna individ kan vi ej verka sunt
sundverka till gagn för alltet
verkar vi – handlar människan endast med personligheten de lager hon iklätts
då ser hon yrkesmänniskan ej det hon möter
hon – yrkesmänniskan ser ett av de lager vilka lagts på henne
du frågar dig vari är skillnaden
människan samt yrkesmänniskan
det är inte att dela upp människan genom att särskilja dessa
det innebär inte heller att vi spelar falska roller eller frångår individen
inte alls
i den privata sfären är jag icke yrkesverksam, där är jag med de närmaste
det kan benämnas att leva i en slags subjektiv kärleksström, kärleksenergi
där skall vi – samtliga livsväsen – kunna verka friflödande, detta utan avsikt att göra illa – det utgår jag ifrån att det är utgångspunkten.
den ”inre kretsen” väljer varandra samt är en slags vagga för varandra
en slags tillitspupill, där var och en kan vidgas samt slutas i behovsrytm.
så stiger vi in i yrkesrollen – vi är yrkesmänniskan; i denna är vi en objektiv kärleksenergi.. vi möter varandra objektivt medvetet. i den familjära kretsen möter vi varandra subjektivt medvetet
kläder
vi kan ikläda oss kläder
plagg av olika material
jag skrev: jag såg ej det du var vilket är din livsväg – dessa ord har jag upprepade gånger tittat på, vad står det: jag såg ej det du var vilket är din livsväg –
det är yrkesrollen jag snuddar vid
därvidlag kan jag tillägga - jag såg ditt inre
ditt hjärta
nej de kläder – underkläder, strumpor, tröjor, kjolar allt vad där är; är icke det väsentliga
samtidigt väsentligt – det viktiga är att vi vårdar vår kropp, våra steg.
självförakt
det finns naturligtvis orsaker varför en människa eller ett levande väsen drabbas av självförakt
i mitt fall ser jag det ej vara märkligt
denna dag ser jag en ”ny” bild;
jag har blivit illagjord redan innan jag så att säga såg dagens ljus
jag har levt under incestuösa förhållanden, blivit slagen våldtagen, misshandlad, jag har överlevt samt lever, jag har rest mig och jag faller, det är ej märkligt.
jag har anklagat mig – mig – för att detta skett
hur skall jag sedan kunna övertygat tro på vackra ord – är det märkligt att jag har svårt till detta. då det åter och åter bekräftas – att det är mig det är fel på – mig kan de bara lämna.
är det märkligt att det har blivit självförakt
samtidigt undrar jag över huruvida det är självförakt
ja jag har stått själv i akten – med mina beskyddare – världsalltet
jag kan se i denna stund, en annan bild
nämligen:
de vilka gjorde mig illa skälvde
levde i självförakt
de ”klarade” ej av att leva med mig
de blev rädda och använde den negativa mansstyrkan
jag ser orden jag skriver
bilderna jag målar
allt det vilket jag skapar runt mig
människors ord om deras upplevelser i min närhet
i de stunderna vet jag och har vetat att jag är vacker
det är bara det
att var gång jag upplevt ljus återvända i mina ögon
släcks det
ungefär så
det jag i denna stund ser
anar
är
de slog mig ty de kunde ej kuva mig –
de såg min styrka, de förstod ej mitt väsen
och jag
hade tillit till deras goda att de skulle se
att jag ej skulle behöva förklara mig eller be om ursäkt för den jag är
jag ser mycket klart att det är detta jag övar just nu att ej be om ursäkt
att ej förklara varför jag upplever
varför jag säger
eller varför jag gör
jag har förklarat tillräckligt
intill den gräns att jag förklarat bort den jag är
jag har skänkt en analytisk bild på grund av att jag trott mig ej vara värd
och
åter; det är inte underligt att detta så ofta är min upplevelse.
*
i livet har allt orsaker
samt biverkningar
varför tror du med ens att skuggor söker ta över ljus
älskade dröm
har jag släckt dina händer
golvtiljorna sög in hennes steg
de knarrande
släpande
ryggen var numer böjd
i hand höll hon vandringsstaven
den vilken hennes son snidat
kärlek in
den blir bra för dig mor
då dina steg värker
hon hade suttit där invid honom barnet
hon med ett silverblad han med ett
lugnt lät hon bladet lyssna
han var lite darrig i början
såg moderns tillit i hans händer
så kom stödjestaven till
det var längesedan nära nu
det var inte så att hon behövde stödja kroppen
det var mer kärlekstanken
den där vackra stunden
det var mer det lustiga
knackande ljudet
det är som att de söker påminna henne om liv
bladen börjar vändas av vinden
stunden närmar sig
det såg hon
hon brukade drömma
om steg
om
är
om solögon
knackar
du
eller har jag släckt dina händer
älskade dröm
skuggorna svepte in
blev allt längre
hon svepte sjalen tätare
hon bad låga andas
ställde vandringsstaven i stilla
varför tror du med ens att skuggor söker ta över ljus
det vet
jag
ej
tyst log hon
det är en bra stund att resa
allt reder sig
hon öppnade fönstret
släppte ut biet i
solvinden
*
(solsmyckehänder)
vilsestegad sökandes
vad
picinae
påminner om
om
vad
i timsliga
svepte blicken ymnig
skuggor lades i ängens vitbädd
lägger sina i ängens vitbädd
solhänder smeker sakta
mycket
saktalugnt
hud
täcke sjunker
samman
förvånad ser han
hennes ansikte i spetsbård
hör stämman
dina händer är solsmycke
runt mitt ansiktes ovalljus
istappar smälter
friljus
vilsestegad sökandes
vad
picinae
påminner om
om
vad
*
blickar flyter ut
fönster löses upp
ängen är vit
gnistrande
solhänder smeker varsamt
istappar sjunger friljus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar