det finns barn
liv
vilka upplever allt starkare inom sig
det finns barn
liv
vilka upplever sångerna inom sig
det är ett vackert namn du skrev; kristallbarn
ja, de hör jordens sånger
de hör alla strömmar linjer vägar
detta innebär ej att de ej hör de så kallade yttre ljuden
ibland kan dessa ljud vara stenskott för till kristallbarnen
se detta; du står framför eller naturligtvis bakom ett fönster, en fönsterruta
ett föremål slungas emot
du vet att i det skeendet studsar du baklänges, det är en reaktion vilken sker innan du hinner reagera
studsar du inte baklänges lyfter du handen, i ett försök att skydda ditt ansikte, egentligen dina ögon
du lyfter händer till skydd emot eventuellt glassplitter
splittrandesituationer
splittrandeupplevelser
splittrandestormar
för dessa kristallbarn
eller i det dessa kristallbarn lever med kan du leva med bilden av detta;
du står med ett mycket dyrbart låt oss säga kristallglas i handen, glaset är på väg glida ur din hand
genast ryggar du eller stelnar en slags frusen pose, ett fruset tidsögonblick
du söker skydda din glasvägg
allt det vilket slungas emot eller alltför kraftigt kommer emot ger kristallbarnen smärtsamma upplevelser
elden har lindat in sig i sina vingar
det var en gång stenar runda mjuka, hur många de är, det kan endast ditt öga förtälja
stenarna viskar, slut ditt öga, lyft mig en efter en
lyssna var mitt bo är
så gjorde den lyssnande, lyfte stenar, lade dem i ring i eldring, strimma, strimma, eldstrimma, kom, jag ber dig kom in i min hand, så sade den lyssnande
himlarna sköljde stränder klippor lyftes
eldstrimma steg in i hand
den svarande bäddade eldbädd lade strimman i, andades så sin hjärtsol in
eldande lågor dansade liv
röda blå
in i violett
stenar viskar, lyft oss lyssna till markers steg, så gjorde de seende, såg skogar ängder berg klippor öknar hav, natten vandrade sin gång allt in i hjärtats sång
ja så skrev jag och ser nu liksom då jag skrev ordet violett, äntligen ser jag vari det ordet talar så starkt. ja, det är en färgklang, samtidigt ser jag ett vidare perspektiv. ty jag ser eldars färger, eller lågor. ser elden vakna stiga
ser hur detta violett uppstår, det är verkligen vi – vi i ett
det är detta violett andas
samtidigt med violljuset vilket jag älskar skriva
jag ser violljus bli violer, vackra violetta blad
de rinner utför eller med sluttningar
de är vårens bud
vårbud
violett
det finns barn
liv
vilka upplever allt starkare inom sig
det finns barn
liv
vilka upplever sångerna inom sig
det är ett vackert namn du skrev; kristallbarn
ja, de hör jordens sånger
de hör alla strömmar linjer vägar
detta innebär ej att de ej hör de så kallade yttre ljuden
åter upplever jag det jag såg
jag ser helandelinjer
meridianer stjärnströmmar, kristalljussånger
kristallmästare vandrar
lyfter dessa sånger
upp ur
jord
in i mänskligstegen
du skrev jordens kol och det är inte allas underligt
hon är oändligt vacker med sina stjärndansare danserskor runt sig
diamanter
ser kolet
jordens kol
kanske det är så att diamantljuset föds
eller stiger fram.
jordens kol, jag ser det glöda, jag ser
diamanter skimra, sakta vakna
den mörka epoken har varit länge
den så kallade mörka stigen vilken i mänskligt tal kanske benämns eller kallas åkallas den upplysta tiden. och nog är den upplyst alltid, så många lampor överallt, det borde slå blixtar ut överallt och skulle så göra om vi ej kupade våra ögonvingar runt
ja, dessa steg kallas av mången för upplysta och de är det i bemärkelsen av den väg vetenskapen vandrat
vetenskapen har vandrat långt, långt bort från liv
vetenskapen har snart vandrat hela cirkeln och därigenom uppdagas åter så kallade hemligheter
vi kan säga att kroppen/det förkroppsligade samt anden/det icke förkroppsligade tar varandra i hand, omsluter varandras händer
ja, det stämmer
detta är även det vilket sker mellan huvudets tanke samt hjärtats tanke
bergen lever ofta i mina bilder, de höga bergen
de höga bergen med den tunna kristallbladsluften
den tunna luften
de vita bergen klädda i skira vita sidenslöjor
jordar
i andra ord är bergen skrudade i snö
gnistrande snö
vad annat är det än- är nära – kristalljus himmelsstjärnor
dimmor sveper
vad är dimma
droppar
luftdroppar
vad är droppar
annat än – är nära – kristalljus himmelsstjärnor
så hör jag en strof i en film
”de vita bergen innehar den välsignade ön”
däri ser jag bergen vika ut bladen
ser bergen vika ut ögonvingar
ser ön
samtidigt är bergen i denna bild nu en gral
inte en
de är gralen
livets bägare
bägaren av liv
det gamla
de gamla visdomarna
är jorden själv
dessa kommer att leva längre än ett enstaka steg
dessa visdomar kan aldrig utplånas
de är
lever andningen
de gamla religionerna språken
är jordens hjärta
essensen av det vilket är liv
de kommer att leva längre än människan
den välsignade ön är hjärtat
lyssna till hjärtats röst
ja så många gånger har jag i samtal sökt gestalta det religion är, sökt tvaga det så kallade rusande hatet gentemot religion. visst vet jag till fullo att det ej går att hindra den vågen innan den ser innan den orkar andas ut. visst vet jag att allt har sin mognad, det gör mig dock ont att religion ej ses i det den är. jag är inte den vilken vet allt, jag vet ingenting ändå vet jag ty ingenting är allting. religion är ju språk, språket och vad är språket, språk är ord
sammansatt av ord, vad är ord, varje ord är sammansatt av stavelser, bokstäver, så vad är alla stavar samt ord, dessa är inspirationsljus ur klangvärldar, ur varifrån ur kristaller, kristallstavar, i himlar i jordar, spegelsalar, minns då vad spegelsalar är, spegeln håller intet fast, du kan intet se i spegelns glas förutan dess regnbågsljus, du kan intet se förutan regnbågsljus vilket ger allt färger, spegeln reflekterar, du kan intet se förutan att ytan möts av ljus.
så vad är orden, imagination given genom inspiration, det enklaste att skriva är himmelsvärldar, så himmelsvärldar strålas in, denna stråle är inspirationens ljus, så varje stavelse varje ord är vad, är andliga impulser – ej på måfå – är andliga impulser till liv. så varje ord är frö är barn. därav var aktsam i mötet med ord, de är barn är frön.
ser du denna vackra trädgård, blommande
ser du ordet sammansatt
då ser du det helhet är
därigenom är väven ej vävd på måfå
varje möte har en mening
vissa möten egentligen alla har en helandemening
det finns dock möten vilka går djupare in, tränger djupare in eller stiger högre, beroende hur reagensen är till dessa ord. en del finner djup vara negationer och det har att göra med att det är visare att vara högre upp. ja, det är en fråga hur det har blivit så. vi släpper den.
allt är ord
av ord
jorden
moder jord är av ord
språket lever alltså i jorden
språket är religion
religion är vad
religion är kärlek
så enkelt är det
då kort från flera kortlekar blandas samman uppstår just det vilket blev
makt, förtryck med mera – har gudomen gjort detta
varför skall vi
varför skall vi
rasera
det vi skapat genom språken, språket, orden
vi raserar ej vi sår frön
så är det
fråga dig vad obalans är
du vandrar ser ej markens ojämnheter du snubblar halkar förlorar fotfästet
du vrickar dig, en led går ur led
oftast med följd av en utgjutning
eller du
bryter dig, frakturen kan vara rakt av, vriden, sned eller en splitterfraktur
vi behöver ej orda mycket runt detta, det läks
innan det är läkt har du vissa behov
du har behov av förband, kanske vila, kanske kryckor
hur det än är så haltar du
du haltar
på grund av obalans
det är en god bild av det obalans är
det är haltande gång
ja så är det och så sökes det lösningar överallt
de är i allt, lösningarna är i allt
i vad
i språket
jordens språk
alltets språk
det existerar inte en millimeter, en partikelmillimeter utan att denna förtäljer dig liv
så åter;
det gamla
de gamla visdomarna
är jorden själv
dessa kommer att leva längre än ett enstaka steg
dessa visdomar kan aldrig utplånas
de är
lever andningen
de gamla religionerna språken
är jordens hjärta
essensen av det vilket är liv
de kommer att leva längre än människan
den välsignade ön är hjärtat
lyssna till hjärtats röst
med andra ord lever helandet i hjärtat
så vet du varför vissa möten väves så att säga tätare
droppar rinnande vattenhår, skyttel väver vattenmantel – vad ser jag, jag ser en skir väv läggas över hud, samtidigt är detta böljande hår, så vackert med daggens med gryningsdaggens droppar fria
droppar stjärnor solar – vad ser jag, jag ser i varje droppe lever dessa ljusminnesbilder
vad är vad, snö sjunker in, här och var isöar, är de is, är de öar, ögon, frön- vad ser jag; livets rörelser, föränderlig skönhet, detta utan att överge kärnan
solhänder rör vid droppar, månfingrar, rör vid droppar, klanger andas, fåglars bröst skimra – vad ser jag; jag ser klangvärldar fylla allt genom allts rörelsesvarande genom detta sår fåglar tonandefrön, belivar luften vi andas
träd stiger sakta vida ögon, dröm stiger ur bröst synliggörs – vad ser jag; så talar orden
ja det sökes lösningar till livets gåta överallt, människor vandrar med uppspärrade ögon vidgade. trötta ögon, uppspärrade ögon vilka egentligen inte ser. samtidigt stiger ord fram vilka är bottenlösa brunnar, samtidigt andas jag förtvivlan i dessa ögon och jag vet hur hårt det än låter att endast genom denna förtvivlan sker uppvaknandet. det var och en ”måste” inse att detta är ett slags födande, det är därigenom motiverad smärta – smärtan är inte motiverad då den sökes för egen vinstlevnad. ja det är hårt säga att denna förtvivlan leder till uppvaknandet, det jag ej säger är att var och en endast skall klappa sig på bröstet sägandes; se hur långt jag kommit. nej, så säger jag ej – jag säger att det är av största vikt att de så kallade vaknade väver vaknandetankar runt denna förtvivlan, detta för att den skall bli uthärdbar. det fanns och finns en mening i att det fanns jordemödrar vid den födandes sida.
så ofta ser jag sand, så ofta förs jag in i öknar, ser vågor, ser sanden gnistra, ser stjärnor, ser stjärnstoff
stjärnstoffporer, nej knappnålshuvuden, frön ögon, så ser jag vinden, en hand svepa, ser sandmandalas.
mönster, väven
ja jag ser hur människan i förtvivlan söker
så är allt framför hennes tåknoppar, spetsar
ser sanden flöda under hennes valv, fotvalv, broar
ser hälar ”urholka” marken i stegen, det är ej urholka det är en frökupa, ser frö lägga i, handen sveper över. ser öknar blomma genom hälens insikt.
jag ser stjärnor regna ned
hör hjärtats röst stiga upp ur jorden marken
hennes vida kärlek
jordsolen strålar
kristus, alla ljusgestalter, ljusfolk vilka vandrat in i jordeströmmens verkan,
ser det vackra vilket nu sker.
ser
violett
det finns barn
liv
vilka upplever allt starkare inom sig
det finns barn
liv
vilka upplever sångerna inom sig
det är ett vackert namn du skrev; kristallbarn
ja, de hör jordens sånger
de hör alla strömmar linjer vägar
detta innebär ej att de ej hör de så kallade yttre ljuden
åter upplever jag det jag såg
jag ser helandelinjer
meridianer stjärnströmmar, kristalljussånger
kristallmästare vandrar
lyfter dessa sånger
upp ur
jord
in i mänskligstegen
jordsolen kristus, ljusgestalten, vilken nu stiger in i etersfären
hon föder barnet – av människan glömdes hon symboliskt – hjärtats vingar andas
därav lever så mången människa i smärta i födslovånda.
så
ser jag tecknen där i himlen, ja det gör jag
samtidigt vet jag att tecknen är här, vad är sand vad blir av sand i hög hetta
dessa återkommande bildströmmar
rytmiskt upprepande
tecknen är ej tecken de är verklighet
i oss
utanför oss
i evig böljande mantel
norrsken sydsken är en god bild
där ser du ljus samt stjärnsfärers andning
förenande mellan det vilket kallas jord och himmel
vilket är ej delat
vilket är helhet
kanske är det detta du upplever då du glider in i sjön vatten hav droppe
bergen lever ofta i mina bilder, de höga bergen
de höga bergen med den tunna kristallbladsluften
den tunna luften
de vita bergen klädda i skira vita sidenslöjor
jordar
i andra ord är bergen skrudade i snö
gnistrande snö
vad annat är det än- är nära – kristalljus himmelsstjärnor
dimmor sveper
vad är dimma
droppar
luftdroppar
vad är droppar
annat än – är nära – kristalljus himmelsstjärnor
så hör jag en strof i en film
”de vita bergen innehar den välsignade ön”
däri ser jag bergen vika ut bladen
ser bergen vika ut ögonvingar
ser ön
samtidigt är bergen i denna bild nu en gral
inte en
de är gralen
livets bägare
bägaren av liv
det gamla
de gamla visdomarna
är jorden själv
dessa kommer att leva längre än ett enstaka steg
dessa visdomar kan aldrig utplånas
de är
lever andningen
de gamla religionerna språken
är jordens hjärta
essensen av det vilket är liv
de kommer att leva längre än människan
den välsignade ön är hjärtat
lyssna till hjärtats röst
*
fick en fråga huruvida jag finns, finns jag, finns du
jag finns i retroperspektivisk tillvaro
en retroperspektiv utställning
*
(handkupa)
låt mig förtälja dig
min dag
smältvattenssånger
porlande
granens vida mantel böljande
elden slocknade i spisen
ljusen slocknade
i köket andas gröna gräsvingar
en grön matta
solfingrar stiger in genom vintertrötta fönster
stod där mitt på mattan grön
eller i gräsvingehav
orkade ej mer
lyfta
vare sig armar eller ben
ej heller blicken
i köket lever prismor
regnbågsfjärilar flög
väggar tak golv
jag sjunker samman i en hög
*
ja dotter av månfloden
din låga slocknade
det går ej på en gång tända den låga vilken slocknade
detta vet du
vad viskar du in i mina händer
dotter av månfloden
*
du är
vind vackra vind
giv mig sömnvingar i din famn
in i
rosendalen
du är
hav vackra hav
giv mig sömnvingar i din famn
vattna
mitt vissnade
du är
jord vackra jord
giv mig sömnvingar i din famn
in i
hjärtbladsspirande
du är
eld vackra eld
giv mig sömnvingar i din famn
kyss min
knopp
du är
stjärnor vackra stjärnor
giv mig sömnvingar i din famn
fyll mina
ådror
om
endast ett ber jag
giv mig sömnvingar
se hur jag lyfter taggar ur mitt bröst
se mina taggar bli pärlor
se mig vika ut smaragdblad
i rubinsolsglöd
du är allts andning
ditt namn
viskas
tyst
*
dotter av månfloden
låt oss
bida
an
drick gryningsdaggens droppar
låt oss spinna tråden
låt oss väva
låt oss sömma
din mötesskrud
till redo
handen
vingen finns
det du ber till är vakna sömnvingar
i möte
solfloden sköljer is
segla i min handkupa
(jag såg dig)
du
vite riddare
jag såg dig
rida in i bergsdalarna
bergen vek upp sina ögonvingar
du red bars i ljusstrimman
bara för att de älskar dig
jag såg det svarta havet svälja dig sluka dig
det vita havet spotta upp dig på stranden
bara för att de älskar dig
eld steg ur strandklädnad
värmde dig torkade dig
gav dig
renade ögon
bara för att de älskar dig
skogens diadem andades
ditt
vackra
ett av de högsta träden lät stav växa ur din hand
av hjärta till gärning
var gång du härefter tvekade
rör den din stig till
bara för att de älskar dig
du vite riddare
jag ser dig i hennes kronskål av lotus
där andas ni fredad kärlek
du är älskad
*
(jag går ned till floden)
jag går ned till floden
lägger alla blad
blå drömmar
ogivna
i
bläcket löses
tolv röda rosenfåglar
lyfter
floden
jag står med hjortskinnsskrud
vid floden
tolv röda fjädrar har landat
andas runt klädnadsfåll
en röd fjäder är i min handhamn
skriv ditt hjärtas sång
i flodbäddens
mjuka
händer
jag doppar den
i himmelsblå
klarhet
skriver
till
dig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar