oerhörd
o – er – hörd
oöverstiglig
o – över – stig
så har vi talat i termer av intellekt samt intelligens
varför ej fortsätta med identitet samt individ
individportal
så vacker blev den bilden – individportal
är identiteten individen eller är identiteten det vilket är antecknat om personen är identitetn personakten, är identiteten ett blädderblock
personen kan vi säga är summan av marken med gröda samt invånare, stängsel med mera
i denna summa finns kärnan, urkärnan
denna kärna är ett väsen de flesta eftertraktar
ett väsen de flesta mer eller mindre håller om i kramp
det är identiteten sägs det
ja, månget liv hamnar in i identitetskriser
låt oss spalta upp detta eller bena upp detta, begreppsresonemang
var och en vill vara sig själv, eller hur
var och en vill vara sig själv det vill säga unik
inte vara lik någon annan åtminstone inte vem som helst
samtidigt med denna så stora önskan eller detta vill vara unik sökes likar
detta unika vilket är individen blandas lätt samman med identiteten
identiteten ligger tämligen närma, närmre personligheten, vilken utan elakhet är att likna vid en reklampelare fylld med affisher, banderoller
men hur är det då med individen
individen är urkärnan sade vi. det existerar ej två likadana kärnor eller hur, ej två likadana snöstjärnor eller hur
varje kärna
varje frö
är unikt
enastående
ena – stående
varje kärna
varje frö
är
unikt
så varför krampar alla runt detta unika
att var unik
allt är unikt
enastående
varför kämpar alla så envetet
en – vet – ett
enväldig härskara
en- väldig- här – ska – ra
varför kämpar alla så envetet om detta
det vilket sker genom denna kamp är ju att sminket till slut kletar – nej det är ej elakt sagt. det är ju så – för att vara unik tros det ofta att man måste bära smink eller mask eller fungera genom pålagor. inte avvika från mängden samtidigt som man vill glänsa starkare än mängden. ja, det är ett komplicerat agerande.
det unika är unikt
det unika är unikt är urkärnan
denna kärna är oförstörbar
o – för – stör – bar
det fantastiska är att denna kärna urkärna samtidigt är allt
samtidigt är helhet
helheten
det samstämda
samverkande är denna urkärna och det är unikt
det är en god bild du skrev om ön: jag befinner mig fjärran befinner mig nära befinner mig i trädsalar befinner mig nära människosteg, de valen kan jag göra, befinner mig nära vatten, en gång var det en ö innan människorna fäste den. en ö – ser i denna skrivandets stund en ö ett öga undrar varför de fäste ön – ögat.
från början var det en ö i havet
så kom människan på att fästa ön
detta så att alla kunde nå fram eller nå till ön
så säger du detta vackra; denna ö är ett öga
så är det
ser du
ägget
ägget är en helhet
skal – äggvita – äggula
ur denna helhet vilken är helheter inom stiger ytterligare helheter fram
allt är allts
allts är allt
allt är unikt
unikum
universalunik livsrikedom
kvantitetslöst däremot kvalitetsupphöjt
identitet
jag blickar in i natten
ser mörker vet att mörker har stjärnor har planeter har ljus
blickar jag endast ut i natten ser jag nattmörker
utan stjärnor
utan ljus
då kan jag i en stund låtsas att jag ej vet
det är ej att låtsas, jag söker framvisa en väg att föreställa sig en människa utan individ
vi vet att det finns inre domäner
så kallat dolda rum
rum vilka vi ej visar för alla
de innersta rummen är ofta sakrala
rena sannheter
de är den fyllda planetsfären
så kan jag blicka in i natten och veta att stjärnor samt allt det omskrivna existerar
detta vet jag
detta är invecklat att skriva ty det kan läsas så olikartat
jag kan få en personakt i mina händer, frågan är
kan jag genom information läsa en medvarandes identitet
nej jag har icke din identitet
kärnan av ditt inre
det är din personakt
jag läser
den säger egentligen inte speciellt mycket
*
väljer vi tala förfasan
då blir det vi talar jordbävning
det jag skrivit de sista dagarna visar helt klart den jordbävning vilken nu är; vokaler, konsonanter, orden vilka slöts vilka jag upplever vara de jag härskrivit förtydligande, uppdelade. orden vilka flyger ur marken, gassprickan och allt det andra i den 11 mars skrift.
jag blir lika chockad varje gång då jag inser vad det är jag skrivit.
tack att du lyfter fram detta med vackra ord
ej ramaskri
ej gör fasan skräcken växande
tack att du omfamnar i kärlek
till mångas förfasande har jag valt bort tv samt tidningar … nyheter
läste din så vackra bild
ja
låt oss ej sörja
låt oss vara sorgens vingar
omfamna de sörjande
lyfta fram alla vackra bilder innan sömnen infann sig
töckensömnen vari
obalansens strukturer byggdes
låt oss lyfta fram
tillåta huvudets tanke omfamnas av hjärtat
och därigenom uppleva hjärtats kraft stiga
låt oss lyfta fram alla goda bilder
därigenom genom våra tankar hela livens liv
jag inser nu varför du skrev sköldpaddan till mig
inser den bild jag gav häromnatten vilken jag då ej förstod
sköldpaddan
lever i hundrade år
se sköldpaddan
hur sköldpaddan strömmar flyter är hav
hur sköldpaddan vandrar i sanden
se lugnet
skalet
nog liknar skalet en igloo
den
sköldpaddan förtäljer allt kan förgås det upphör ej
andas med livet, följ det vilket är liv
varför bygger ni tinnar och torn
överbelastar hennes rygg hennes skuldror
*
det talas om giftormar
se det människan gör
se det människan gör med sina sovandeord gentemot varandra
se hur ett barn utsätts för smälek under uppväxandeåren, se hur giftet sakta tränger in samt förlamar. ja, människan borde se mer till sina egna gärningar samt uttalanden istället för att slå på sina medvandrare. kasta ej sten då du sitter i glashus är ett gott ordspråk. . så ofta talas det om, om djur om liv. giftormar – tala istället om de ord vilka gör ledsamhet om slag hårda händer – det talas om det djur gör – men vad gör människan. vad gör hon då hon söker dölja sitt själv.
*
mindes ytterligareord i barnsamtal
vi har ögonfrön öronfrön
så är allt frön
livfrön
*
(boken)
solmantel svepte daghänders blåskimrande
fåglar leende pickade solfrön
porlandebäckar
skuttade
glada
solvända ansikten
slöt ögon i vind
skymning omfamnar dag
eller dag skymning
nynnar solens guld
in i silvrande
skära
ljusen andas in i bröst
aftonmantel
lägges
så sitter jag i skimrandestuga
varmröda flamväggar
ett sus drar genom
med
till
en duns
mjuk
det brukar vara så med böcker, de stiger fram
denna afton fann jag mig sitta med en bok i mina händer
så gott doftade boken
med en bok i mina händer även då boken ej var ett träd
även då boken sade sätt dig här möt mina blad
tryggt satte jag mig tillrätta med drömsjal runt axlar
lutade mig till stammen upplevde livet sjuda
så vacker skimrade afton
lyfte blicken ur böjda
såg tusende granater andas
med en bok satt jag
vände blad efter blad
absorberad kan väl detta tillstånd liknas vid
berättelsen höll mig helt stillanärvarande i
klockan slog sina slag
nådde sista sidan
boken var
min
livsvandring
*
(följ det)
i skogen skymmer ljuset
skyms av
ejvåg
där synes skimrande eld
röd
tala
det är ditt vackra
hjärta
följ det
*
mormor
hur kan kroppen vara kvar då de dött
hur kan de hitta
… vi hade talat om en älskad hund vilken var i hundhimlen …
de vet vägen
var det så då du inte fanns och nu finns du
var det så då jag inte fanns och nu finns jag
så är det
vi vet vägen
*
(en stund)
fem år och så jag
ligger under täcke
vi är i en igloo
vindar viner
lekande lätta
pingviner svarta vita skänker hjärtstrimmor
de gör så
pingviner
vi hör sälar kana
vi hör isar sjunga
de gör så
vilket vackert hus vi byggt
alldeles runt med alla fyrkanter i bågar
ljus sipprar genom
vi fryser ej
eld brinner
fem år viskar
mormor kanske
isen smälter
nog
nu
vackerprinsen min
nej jag är inte en prins säg pojke
vackerpojken min visst är det fantastiskt den gör ej så
varför är det så
vi har ju tänt en eld
kanske är det luftens kyla där
utanför vilken trollar
vi har varmt här och
isen smälter ej
vi är tysta
begrundande
ser du så fina istappar vi har
hur har dom kommit hit
de gjorde så
jag frågar skall vi spela på istappar
kan vi det frågar fem år
ja
vi är försiktiga
mormor
hur låter istappar
de låter
ser du prismornas dans i taket
så låter de
kristallsånger
stjärnor
är det så
det är så
vi sätter oss upp
spelar med storarunda ögon istappars ljud
mormor berätta
det var en gång en flicka hon vaknade i natten
en månstråle kittlade hennes öga
hon red på månstrålen
månstrålehästen den silvrande vita till månsilverängen
där dansade hon i silvrandevita gräset
med barfota fötter
såg en gosse sova i sin vackra dröm
hon viskade till solen
väck gossen varsamt in i drömstig
en solstråle vägen in i rummet fann
kittlade gossens ögon
gossen red på en solstråle
en solstrålehäst in i solängen
där lekte han i dagens ljus
sjösatte solbåtar
målade solblad
strödde pärlande solband runt alla de han mötte
ifrån stugan där på höjden
hördes mormoder ropa
kom solstråle in
dukat är bordet
till fest för dig
gossen log
virvlade glädjeljus in i stugan
där vankades gröt på fyllda fat
med röda lingonen
och skimrande ljusen
elden brann i spisen
kinder är röda
ögon är kärleksljus
mormor
flickan
var det du när du var liten
vad tror du
jo det var du
så mötte vi båda denna dag
vi lyfte av täcket
hängde ut det till vinden
tog dagen i hand
såg isarna smälta
fem år hoppade pärlandekaskader i sjöar
menar pölar
var mer blöt än torr
och kinderna
var röda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar