vandra de vägar ni alltid vandrat
förivra er, banna er icke för iverstegen
inte för att de känns säkra
ej för att de är trygga
vandra dessa vägar för att dessa vägar är kända
de är kända skrivna av alltet i samstämmande klanger
bäcken är yster vem bannar den, gör du det för att du fick blöta fötter
kanske gör du det, varför gör du det – för att bäcken är yster
bäcken ystar smör solskenssmör till dina ögon
bäcken är yster i vårens gryning
tillåt den detta
floden är ymnig då isar smälta
vad är trygg
vad är tryggad
trygad tillvaro
kanske den stora eken där borta
där i backen säger
här står jag trygg
genom att säga så; här står jag trygg, infinner sig en av de behagligaste stämningar –
total avslappning.
det är sant – stannar du i den tar den över, du blir slö. det vill söga den totala avslappningen stiger över sina bredder, stränder. det är det vilket sker då smärtan lämnas så att säga segrandes. avslappning har ett språk liksom smärtan; det är lätt se det jag skriver och tro mig leva i lyckorus. jag är lycklig i de stunder jag drömmer. jag drömmer mig ej bort. jag lever med smärtan så starkt, jag vet dock att den talar för att jag skall se. många gånger är jag helt bruten av smärtan. ja – den skall vara för att vi skall höra oss själva, vårt hjärta och ej göra motstånd mott våra liv. det är långa samtal och smärtan är ett väsen vi bör möta i kärlek, hur ont det än gör. ej uppsöka den, men se den i dess sanna kärleksljus ty den är en budbärare. orden språk har givits så många märkliga skepnader vilka ber oss förlösa dem… grodan och prinsen i sagan.
kanske den stora eken där borta
där i backen säger
här står jag trygg
genom att säga så; här står jag trygg, infinner sig en av de behagligaste stämningar –
total avslappning – nästintill – det är bara det att i detta tillstånd sker en slags invaggning ett icke insteg.
en invaggning sker vilken r en sömn där det obemärkta kan stiga in samt kasta omkull tryggheten, åter är det lätt se sagan om törnrosa i detta.
i denna sömn kan det obemärkta stiga in samt omkull – kullkasta tryggheten
trygg tryggad samt trygghet innehar vackra mantlar samt stämningar att nå fram till eller in i vaken trygghet – det är skönhet, det är en skönhet vilken är sakral
naturligtvis är det så även i detta att där är en slags yttrygghet vilken är invaggande
så är där en djuptrygghet
en grundtrygghet
den tryggheten är ej förlisande är ej skeppsbrott
den tryggheten är att stå på fast grund
det vill säga hjärtgrund
du säger älska dig själv till människor
tidigare har du förnekat dig att du älskar dig själv
du har börjat se eller våga se att så är fallet
så har det alltid varit, du ser detta klarare genom att du faktiskt ”inte bryr dig” i de mäns reaktioner vilka söker komma till dig närmre än vänskap då du säger nej. vad är viktigare än detta nej. du säger nej i värnandet av dig i lyssnandet till ditt hjärta – med ditt hjärta. jo det är sant du bryr dig och det gör mycket ont. det förändrar dock ej det du upplever. du låter numer det ske vilket är. du möter samt säger nej vid behov.
det är i den stunden det sker
det är icke följdriktigt skriva vänder, ty hur skall det kunna vända vilket aldrig vände.
*
då vi endast tänker med huvudet
blir huvudet
livet ett
kolsyrehuvud
det vet var och en vad det innebär
*
hav andas hav
våg slökjer hav
vindarne vind
vågen stiger bär resande vind
resandevind
insegel
*
allt är frön
så är varje ord ett frö
så är munnen en ordgrotta
orden har familjer
så är bilden lätt att överföra till födslogrotta
i kärleksljus
*
(trösta)(redskap)
trösta barnet
nära dig är jag
det sitter ett barn i natten
skuggor sköljer väggar
spöken
monster
det stiger ett barn in i dagen
med spöken med monster
spindel sitter i hörnet
liten liten i din ögonvrå
någon sade
spindeln är farlig
till barnet
spindeln växer
växer blir ett monster
genom det farliga stiger en röst
det står ett barn invid ett monster
sakta väckas leendeljus
barnet är en trollstav
trollar monstret bort
det redskapet
gav du mig
en gång
kära
mor
kära
far
(molnfråga)
idag
kysste ett moln min panna
molnet frågade mig
varför kallas jag
orosmoln
en tår föll i min hand
såg in i den
funderade gjorde jag en stund
såg bilden molnet gav
bilden andades inom
nu grät jag
så tydlig är bilden
då molnen är oss nära ger vi dem oro
*
(ändå)
så många nätter nu
har jag
tagit avsked
av alla
steg
av
allt
lagt mig ned
slutit ögonen
ändå
ändå
väcks jag av fåglar var morgon
vindar har lagt sig stilla i den stora vindens hand
dimma av gnistrande snörök rörde vid marker
vindar snöyrda ven täta
var hon var det visste hon ej
var hon icke var det visste hon ej
varför skall jag veta
var hon var
var hon icke var
var en domnadfråga
sakta sjönk
sakta upplevde hon lugnet sjunka ned över in
omfamnade lugn
vackermantel värmandeljus
hon föll aldrig
vindar höll hennes steg upprätta
kanske var hon ett lod
ett lod in i jordvärldens hav
kanske var det tyngden
vackra jordepärla andas mig i dig
andas dig i mig
dit de förde henne
var hon var
var hon icke var
var det ett berg
var det en kulle
vad
ur berget steg de vita
lade henne ned
bäddade om
i släde av vidje höljde de hennes livskropp
slöt hennes ögon i kärleksljus
en klang
en
klang
väckte henne
vid hennes sida väntade
kristallklar skål
kristallklart vatten
drick dig till vaket susade vita
hon drack
källans
klara
res dig
hon reste
i valvbågar hänga istappar
med fingertoppar rör hon vid
klanger stiga ur
stiga i
in
hon öppnar portar
klanger
andas
snörök
dimma av gnistrande klanger ljuder i natten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar