membranvärldar
parallella världar
det är ej första gången jag vandrar dessa bilder
parallella drömmar
den bilden har jag alltid älskat
behöver vi ritualer
ord till att öppna dessa portar till världar
ser mig sitta är barn är ungdom är nu
upplever hur allt upphör
så är jag i
bilder
andas
hur förklara denna upplevelse
ibland är min djupa upplevelse att vi krånglar till det
av förklarliga skäl
vad ser du då du ser membran
jag ser högtalare vilka pumpar ljud
vilka upptas i öra
hav andas vida
djupsånger
stiga
snäcka lindar ljudslinga in
segel hissas
segelfjäril
strupfjäril
andas
vad ser jag då jag lever med membran
det jag ser om det finns ett det
är en fjärilsvinge
är solfjäder
stundtals ser jag en broderibåge
inom vilkens cirkel en väv är spänd
ser nålen vandra upp genom och ned
ned genom och upp
”framför” dig genom och ”bakom”
är ej detta fascinerande
i dem
membranvärldar är allt så intilliggande
stopp nu; jag ser en valnöt
då jag delar denna detta skal är två halvor inom
mellan dessa är en hinna eller mer en tunn skalvägg och just nu ser jag dessa tunna rispappersväggar, skjutdörrar vilka är i japansk byggnadskonst
med en susning förs denna dörr till åt sidan
ser denna vackra bild av hur de lämnar skodonen utanför dörren
skodonen väntar kvar medan de stiger in
stiger in i huset
så ser jag parallella rörelser
det är ju kroppen
med en rak lodlinje
meridian
från huvudets spets till utgångsspetsen mitt emellan benen eller hur
så har du två armar
två ben
vilka verkar
harmonirytmiskt
är du ej medveten i detta vackra rörelsemönster snubblar du lätt
visst finns det världar av världar i värld
i världsträdets famn
visst kan vi vandra in i dem genom dem i
minnandes i
stig inte ur
stig i
vilket är
det är bejakelsestigs steg
det är svårt att ej skriva riktningar, mycket svårt och jag ser det alltmer vara behövligt.
åter förs jag till de höga skogarna, till sjön där i bergens ring
granar tall stenar rinner utför nedför sluttningar
de står stadigt flyr ej fäster, är fästade vid
fästade är ett vackert innebördsord
andas detta ord
bejakelseljus värme är det
sitter på isen
blickar in i och
ser ansikten
där är bilden igen
membran
mitt ansikte
is
ansikten
så ser jag eller hör alla inlärda fraser i bönesalar
jag förkastar dem ej, inte alls
de är goda att vila i
ser så samtalen
där den ena inväntar den andra eller så är orden vårystra bäckar
kärlekshungrande fingerljus vilka väves i varandra
flyttfåglar strömmar i vindhav
väver följer
de kolliderar ej
membran
fåglar där
jag här
levande samtal
ser katten i solen
fjärilen vilken dricker sol
utbrister
det är den ultimata bönen
förs vidare
är i friskogarna
varg skimrande vit vakar
folken visa
ser
hör
de lärda bönemännen kliver in
dessa ord är
folken visa ser undrande på de torkade köttstyckena
jo de kan vara goda vid hungersnöd
vi tager ej mer än vi behöver
så ni säger oss att älska Jesus ändå tog ni honom undan
vi ser solen fader sol Kristus
Buddha
ljusfolksbröder systrar
vi talar med varandra
membran
de hade ej membran
membranvärldar
tillitsvärldar
behöver vi ord för att öppna portarna
en gång antingen läste jag eller hörde… vad är skillnaden
har sett det så många gånger – berättar med egna ord
det levde två bröder i skogen
avskilt
de talade alltid med gudomen
helt närvarande
det kom sig så att de helade sjuka
ryktet spred sig
för att nå dem
måste man fara med en eka över sjön
ty deras stuga var en hydda av skogsgåva
det var i den tiden då människorna måste gå till kyrkan
måste rabbla böner såsom prästerskapets långa svarta skuggor tillsade
gjordes detta ej hotade straffdom samt helveteselden
en präst tilläts komma
prästen skulle leva med dem för att lära sig hela
bröderna mumlade
samtalade
i var stund
prästen sade men ni kan ju inte läsa
vad brydde sig bröderna i detta
hur det nu var så begynnte prästen lära dem läsa
och de lärde sig
prästen var nu nöjd ty han hade frälst dem och då skulle han säkert givas helandegåvans händer
så lämnade han bröderna men återkom för att se och höra vad de lärt
han följde deras steg hörde åter deras samtalande
såg böckerna ligga otummade
varför läser ni inte det jag lärt er
nej varför skall vi det
de såg undrande på den vise
han vände och kom aldrig åter ty han kunde ej förstå deras mummel
gavs han helandeljus händer
nej så blev det ej av honom själv
ja ofta undrar jag varför vi lärts att det är hemligt och
vi fortfar att tillåta denna tro
min upplevelse är att det är en evig andning
där droppen omsluter havet i ena behovsstunden
där havet omsluter droppen i ena behovsstunden
just nu ser jag en manet
i havet
och detta hav är jordehavets hav samt himmelshavets hav
se hur vackert dessa hav rör vid varandra
vad ser jag
ofta ser jag ett tempel
så vackert
landskapet är månsilvrande samtidigt guldskimrande
träd bär silver samt guldblad
stjärnor planeter är prismaljus
knappnålsögon
gräs är är inte
harmoniandning verkar
jag hör vattensånger
valens sånger djupa ljuder
tysta
höga
klara
templet
stiger in är i förmaket
tunna slöjor andas
silke siden tyll dimma
jag gives tillträde in
jag kan se membran vara huden
jag kan se detta;
du är där
jag är här
vi möts genom öppnade ordvärldar
då är vi instigna i varandra
egentligen i membranet
i membranvärlden
just nu kan jag se valen
ser valen sila hav
finner ej ordet
sökte namnet, kanske är det valens tänder
så fantastiskt, det ledde mig till att det finns en stjärnkonstellation vid namn valen
sånger höga
rena
klara
den vackra tystnaden
ej den vända ryggen
ej dörren vilken slås i ansiktet
inte handen vilken slår fast tyst
den tystnad är
inväntande av ord
kärleksorden
inväntande av ord, kärleksorden – med ens stiger:
förlösta jordbollar fram och så: kokor kokad kokader
skrev i en av dagens strofer från natten:
det kan jag ej utan hjärtvisa
alltför många ordkapslar
svävar vilsna i rymden
de kapslarna är jordbollar ser jag nu – strofen är i jag minns
*
(älskade ögonljus)
länge har jag blickat in i trädsalen jag befinner mig i
det är visst mörkt nu
åtminstone är inte dagsländan vaken
nattsländan spinner
dagsländan vaken
klarvaken närmre bestämt är det så
hon tassar inte lika självsäkert över myren
varför tändes så myckna lampor i natten
jodå visst är de vackra
formen är ju en
ljusdroppe
måndroppe
där vid fallens stigande
ja jag undrar vad alla dessa skarpljus gör
de skär mina ögon
surrar
sådär lurigt
jodå de är vackra
det är stjärnträdets blomning likaså
det jag har funderat i är hur jag skall skriva
jag står i dagen
skogsbacken är framför mig av den enkla anledningen att jag står här
himlen är blådrömmande
eller är det havet
pärlfiskare ser jag dyka ur klippor
klipphängen ljudar
färgande
barnet sitter med vitsnurra i handen
färger flödar ögontröst
pärlfiskare särar havsöga
lägger rosenbandpärlor runt barnhjärta
moln seglar in
älskade ögonljus det är svårt skriva bilden
slut dina ögon
upplever du molnen
visst är moln mjukskimrande
dopfunts
kaskadljus
upplev nu att en slöja skymmer sikten
eller en lugg
du lyfter handen och sveper den till sidan
nej inte sådär irriterat
kärleksmjukt
så var det
träden vek undan känslan av tät skog
marker skog sköljde ned för till äng
en av stenarna vilka till synes vilar
kan du höra dem mumla
kan du se dem
tråden
nej det är icke spindelns tråd
stenar övar tålamod
en av stenarna i backen till äng kupade handen
bredde ut mossfäll
däri satte jag mig vände ansikte in i solvind
vackra händer rörde vid mitt ansikte
fåglar tillkom
satt stilla i fågelhav så gjorde jag
hörde hackspetten
hackspetten ljöd skrattande nötter rullade utför stigen
lindade värme runt slånbärsbuskagen
undrar varför det heter buskage vad är en kage finns det en kage
kagge kanske
bus då – jo nog ser jag bus barn ungar valpar vuxna med modkärlek rulla runt
kagen …
sätter jag h framför blir det hagen
snart vaknar de
björnarna
jag menar
humlorna
hummeli brummelisång dagen vandrar lång
alla stunder äro dyra vägar äro fyra
är de så
jag frågar dig då
är stunder dyrbara
jo då jägaren ej lägger snara
slånbärsbuskagen harklade stämma
nog är vi till synes trasselnystan
de däringa du mötte vid de röda sandstensklipporna
i kaktusringens blomning
det är bara en synvilla
du känner våra fingrar väl
snart skall brudens skira vita regnslöja andas
stenen lyfte mumlet ur skägget
nu skall du få höra
vindars vägar äro fyra
vindherden vandrar i luftvingar
fyra fjädrar
släppes
i mitten ser du
gyllensnitten
storvinden
fyra fjädrar
flyger cirklande göra de
i mitten ser du gyllensnitten andas in
vindens smekande hand
dras samman
blir kropp
vindherde breder ut mantel
i mitten
ser du
gyllensnitten
fyra vägars
jag öppnar ögon
fågel vacker breder ut vingar
sångsvanen hälsar tranor snartnära i ängsdans
tack vackra sten
tack ögonljus
att du är
träden vek åter känslan av tät skog
jag steg in
bad elden in i spisen
längtade till mildljus så jag bad låga till fotogenlyktas glas
*
Faktiskt så vandrar jag i mina tysta rum
Släcker det ena ljuset efter det andra
Då inte någon ser mig
(ja jag minns)
det sägs släpp minnen
lev nu
varför skall minnen släppas
för att jag skall göra det igen
igen
igen
igen
utan eftertanke av hjärtglöd
utan hjärtvisa
människa människa vad gör du med alla dina nun
befriar dig dessa från dina steg
vad gör du med alla dina nun
glömmer du är
lismrösten väser
du kan skriva nya
det kan jag ej utan hjärtvisa
alltför många ordkapslar
svävar vilsna i rymden
talar du om rymd
du kan skriva nya
jag talar i rymd i det är vi alla
inrerymd frirymd
rör ymnighetens moders drömådror
rör ymnigt malakitbladens druvådror
skimra helandeläkande
jag talar i kärleksrymds siktade kärnmjöl
ja jag minns
minns alla vackra vandringar
hur skall jag glömma
fingrar vilka rann strömmar nedför ryggåder
handen vilken varsamt lyfte håret sidovis
andedräkten där i nacken
likt droppen i bladets spets
hängandes kvar
varmväntans skönhet
läppblad vilka först
snuddar
så
faller solkyss
in
armar
vingar vilka läggas om kroppen
stiger upp fram
utforskande
inforskande
vänder mig till
ögonsjöar blandas
vattenfågel rör vid ytan
lyfter den vackra sången
ljuspelare
skänker himlar
ur moln
jag minns vandringen
så vacker in i vitbäddsmoln
hur skall jag glömma
de skänker mig levnadsork
hur handen fast tryggleder mig uppför
hur händers fingerljus flätas samman
ljuskorgsvagga
andas
liv
hur de utan skiljande glider isär
hand breder ut mig
jag är ett blommande fält
hur skall jag glömma
jag talar i kärleksrymds siktade kärnmjöl
skalvingar är skimrande skalbaggars regnbågsvända
jag sluter nu skalet om mig
hur skall jag kunna
skriva nya
i glömmandet av
är
jag minns alla vackra vandringar
det finns minnen jag lyfter fram
vingar vilka omfamnande
omfamnar
alla rop på hjälp
vilka omfamnar slagen
slagen vilka brinner i huden
bortser jag från slagen givna i denna korta livssvit
livsstrof jag här återger
var är jag då
vägen slingrar sig uppför bergs grönska
luften är varm
en gammal man
vindruvsvärnaren
kanske ser han fasan det kuvade
han bjuder solvarma vindruvor
smaka solens värme
det är gott här
han bjöd mig en fristad
en frist
resesällskapet slet upp mig
rev ur mig ur målningen
där vid bänken
vid vindruvsvärnaren
smaken steg
in i
mitt hjärta
vägen slingrar bannade viner slagen
hettan dallrar
tur är
det
mening är det
vid vägen växa fikonträd
gammal kvinna ser min nöd
varsamt kupar hon hand runt fikon
lösgör fikonet ur trädfingrar
hon viskar till frukten
dela dig
sträcker fram
skimrandegrön violett
hennes ögon förtäljer
allt är
väl
med silverblick sydde hon skydd
resesällskapet slet upp mig
rev ur mig ur målningen
där i fickan
i fikonväkterskans handljus
smaken steg
in i
mitt hjärta
vägen slingrar bannade viner slagen
hettan dallrar
tur är
det
mening är det
så varför skall jag glömma
jag ser
det nya är ej nytt det är det jag ej såg
väsandet glimade
upphörde
hörde upp
andades
ut
andades
ur
susa vackerkällvind susa takåsvind
förlösta kapslar
spira hjärtblad
denna dag är soldrömmande
fåglar bär rösten från
solblad
säger
sätt dig här i min hand
säg mig hann du allt i din tid
den är icke sluten
i din tid
tid
till inre dröm
säg mig kvinna hann du allt i din tid
din tid
hann du
hinner
hinna
en tunn hinna av silverljus solmognad
hann du
ja har du dig i din hand
jag hann
strör alla mina solvingar i dagens vind
smek tröttade ögonliv
så ger jag nu alla dessa stunder vidare
allt under kastanjeträdets blom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar