denna natt hör jag ugglans stämma
böljande svepa
ängsljus
silvrande
utan att se
ser jag pärlandevita vingar med svarta pärlor
är du snövind
är du
du
denna natt hör jag ugglans stämma
svepande stanna vid
spindelmor
där i tornhöjdens
himmelsnära
väver
gryningsdaggens frödroppar
denna natt hör jag ugglans stämma
ser jag hennes blick instiga i stjärnhöjders regn
lämna tornhöjd
vitväv bredes ut
vingpennor skriver ur svarta pärlors indigoljusbläck
hennes klor böjda bågar valv broar
greppar mjukt om
rulle
denna natt hör jag ugglans stämma
ser jag hennes blick instiga i stjärndjups regnstigan
i skenet av gryningslykta
vid huvudgärd
rullas
vita
ut
denna natt hörde jag ugglans stämma
min dagskrud är vävd av spindeltrådars silkesljus
vid stegfållens bäckaflöde tindrar pärlbroderier av gryningsdagg
så slutas vingar runt kropp
jag läser
vita
in
*
avskärmad
av
skärmad
skärmad
av
avskärmad från liv
flätar jag fingrar samman
vaggar oro
stilla
jag frågar dig vad är avskärmad
är detta det avskärmade, det enskilda, delen eller är det ej nåbarhet
är det återhållen av skrämsel
jag svarar dig
detta avskärmad är kommen av kompressioner
ryggen
ryggraden är ett vackert pärlband
då du faller hårt slås kotorna samman i en kompression, smärtan är påtaglig och det är definitivt inte ett eftertraktat återupplevande.
avskärmandet är att likna vid ett trauma
det åtgår många möten
förtröstansmöten innan dina händer är öppenfria
för tröst givande möten
ditt inre är till viss del avskärmat
du är avskärmad genom din hud
så detta avskärmad är till viss del till för att individen skall uppleva sig själv samt i kärlek möta sitt själv. det är skuggans inträde i ljus
så avskärmad är till en del avskild, skild från
det behöver ej innebära borta ifrån
det är den upplevelsen vilken behövs för att delen skall kunna skutta runt i ängen med sollockar samt skutta in i famnen då sömnbädden väntar, däri töms sinnesbädden och helheten vet hur liv flödar eller stukas.
så detta är åter en balansering
det är älska dig själv i ditt inre ljus
älska ditt själv i skenet av dig själv
*
ligga på mage på brygga
följa solkatters spinnandeögon
lyssna till vattnets kluckande
vassen står med fötter i isen
hör vattens kluckande
kalkoner har ett kluckande läte
den kalkon jag ser är hiskeligt stor är svart ändå mångskimrande färgbud
bär röd kam samt skägg
ögon är vassa
ben är ljusockrade
jo nog anar jag din kraft
de kalkoner vilka jag yttermera ser är vita
det var en gång jag tog på mig att vara kalkonvakterska
de kalkonerna var vita
mer smutsvita
finare sagt pärlgulvita då
med andra ord de var en gång vita
jag upplevde respekt inför dem ty de såg näbbspetsande ut
många var de ungefär femtio vill jag minnas, huruvida antalet stämmer kan jag ej helt skriva under på men att jag upplevde dem överallt vart jag än vände blicken det är då säkert
en morgon hade kalkonerna rymt
paniken lägrade sig är väl egentligen ett tokigt uttryck för nog var det mer ett stegrande
jag hade ju ansvar för alla dessa varelser vars väsen jag ej förmådde identifiera. kanske gjorde jag det för vid närmare eftertanke upplevde jag deras sörjande öve denna instängdhet och kanske visste de vart deras steg till vilket fat de skulle växa sig till. hur det var så hade jag ansvar för dem och nu hade de rymt, kunde ju inte låta detta vara
de var listigt spridda för vinden, i den ena åkern – sädesfält höga var det. iakttagande upptäckte jag kalkonernas rörelser, likt långa maskar tog de sig fram
där sprang jag – en yr höna för att fösa dem hem. jag skulle väl ha insett att de skulle till yttermera fly inför en yr höna istället för lugn
till slut lyckades jag fösa alla riktningar hem
sedan var det bara att lyfta dem in
en efter en
efter den gången var rädslan bortblåst
lycka genomsköljde mig
jag hade klarat av situationen
*
(cinnobersol)
följer solkatters spinnande
glasvingar
ljuder
drömmer i gräsvindar
helt nära
hud
följer seglande vita
stiger
ur
förvånas i min mänskliga
stegen sjunker ej genom
jag dansar
fjäderlätta
dunsteg
ser mänskligkvinna sova i gräshav
stänker molndroppe i hennes panna
kupar jordhändan över
ur pannåder växa
blåeld
i lavendeldoft
stiger
in
sköljer ögon i natten
endast däri ser jag klart ostört helt utan störar
mina hav är strandmötens kristallstavar vilka svarande ljuder inom
så kan jag möta dagen i spondé
vilar mina öronljus
under tystvingar
du skrev mig ugglan till
denna natt hör jag åter ugglans stämma
böljande svepa
ängsljus
silvrande
utan att se
ser jag pärlandevita vingar med svarta pärlor
är du snövind
är du
du
denna natt hör jag ugglans stämma
svepande stanna vid
spindelmor
där i tornhöjdens
himmelsnära
väver
gryningsdaggens frödroppar
denna natt hör jag ugglans stämma
ser jag hennes blick instiga i stjärnhöjders regn
lämna tornhöjd
vitväv bredes ut
vingpennor skriver ur svarta pärlors indigoljusbläck
hennes klor böjda bågar valv broar
greppar mjukt om
rulle
denna natt hör jag ugglans stämma
ser jag hennes blick instiga i stjärndjups regnstigan
i skenet av gryningslykta
vid huvudgärd
rullas
vita
ut
denna natt hörde jag ugglans stämma
min dagskrud är vävd av spindeltrådars silkesljus
vid stegfållens bäckaflöde tindrar pärlbroderier av gryningsdagg
så slutas vingar runt kropp
jag läser
vita
in
cinnoberhänder
cinnobersol vandrar mantlad
rönnstav ljuda trenne
gnista slår upp blad sjunde
cinnobersol vandrar mantlad
apelstav ljuda trenne
gnista slår upp blad nionde
cinnobersol vandrar mantlad
hasselstav ljuda trenne
gnista slår upp blad tolfte
eken släpper pergamentsartad
ekollon sjösätter skålar
solfingrar tända tionde lågor skimrande lugnros
kompass kom passande fotklädnad
ollonägg viker undan skal
elfenbensvita halvor
rodnar purpurkindade i möte
cinnobersol sluter ögon
lyfter vingar
eldfågel smälter isvakande pupiller
han sitter med spö i vänster handlykta
vaknande hopp
ljustråd glimmar
helt utan
krok
han följer vandringen
uppan nedan
nedan uppan
kom
kom till mig
sjösmycke bär aftonsången runt halsen
silhuettartad framträder
inom ramen av träd
god är ramen
ramen doftar eneolja
nynnar cypressdalens cikador tonande
vibrerar luften
gråterskor stå i ring
gråt väver mellan cypresser höga
fåglar har tystnat i den stunden
hon är ej mer i detta
älskade suckar han djupt
var var mina stegklanger runt dig
var var jag då du slocknade
cypress lägger gren i hans hand
silverblad skänker molnsystrar
gråterskor elva tystnar
stannar vakande om
han täljer långa mjukdrag
spånlockar ringlar sig runt hans fötter
täljaren andas in
hon plägade skölja sitt hår i rosmarin
han slipar med grus ur hennes dröm
han fogar samman det särade
smörjer med ene
han väntar
väntar
silhuetten iakttager hans blick
ser du mig verkligen
verkligen
doften av hans händer är godvacker
han ser sjösmycke i hennes halsgrop
på botten skymtar nyckel
han väntar hennes
steg in
så stiger hon ur ramen
tar emot hans hand
så stiger de in
i det är de tolv tjugofyra
gemåler
de mötas
dit stigen
alltid
fört dem
till helandeljusgärning
*
(drivved)
ett paket
inslaget i den där speciella blå färgen
den vilken är blå
då månmoder rör med handvinge andas anande grön
vilken grön är detta
slut dina ögon
andas doften av hans händer
blixtsnabbt slår jag ut ögonvingar
driv ej med mig
ser du ej
jag vandrar här vid stranden
vattnet är iskallt
isflaken vackra frostgårds kristallrosor
virvlar sakta runt vader
kjolen är uppknuten
benen är istappar
jag plockar drivved för att skänka mig värme
skrattet rullar snärtande inöver
jag snubblar
kjolen är en utslagen volang
jag sluter drivveden intill bröst
stenar i ring
tag emot vår gåva
vänder ansikte till gnistregn
tänd denna eld låt mig slippa frysa
jag säger ej undfly
jag säger slippa frysa
du flyr ej din urd det vet vi
stenar skimrade röda
av eld
blinkade gjorde jag
försiktigt lossade jag hörnen
glaset flög ut ur med ett klirrande
hinden flög nedför sluttningen in i hjortögonmöte
splittret flög
upp
upp
allt vidare
tjugofjärde tinderögon log
lös de vita banden av silke
så gjorde jag
vägg löstes
jag stod i natts
stjärnsalar
jag dansar då inte någon ser mig
förförisk mjuk
silverregn flöt ned över
så vacker skrudades jag
är detta
jag
det är du
vid stranden sitter en kvinna
ser in i eld av
drivved
driv ej med mig
mina händer är blottade
jag lade dem på härden
brände av alla avtryck
alla beröringsminnen
se deras
liljeblad
de är icke ärrmarker
de är kärleksmarker
förtvinade
jag tvinnar en tråd av silver
trär frön av
liv
varför söker du sota ditt ansikte
dotter av mig
jag böjer mitt huvud till bröst
lägger högervinge över
låga lyfter varsamt ned
göm dig ej
du är
i eldskens milda
lösgör jag ansikte
lägger det i eld
ser det brinna
blottad
är
mitt
inre
ur dina händer växa rosenblad
med handen ömt under min haka
lyfter hon mina ögon
hon rör vid min
kind
se gåvan
i mina händer ligga en ask
inslagen i blå
den där
blå
ett paket
inslaget i den där speciella blå färgen
den vilken är blå
då månmoder rör med handvinge andas anande grön
vilken grön är detta
slut dina ögon
andas doften av hans händer
jag sluter
mina
ögon
andas
*
(ditt handblad)
där i osynlighetsdammen gömmer jag mig under näckrosbladet
skräddare jag ber dig sömma mig vattenskrud
svep mig in i dimma
i stund av
uppgiven
sträcktes ditt handblad till mig genom lagd dimma
jag gråter
stilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar