vad är steg
är steg de du vandrar
är steg skeenden
är skeenden steg
är stegvandring stigvandring
ser du åter stegen du vackra sörjandekvinna
då vet du att stegen är en trappa
en vattentrappa
flödande
då vet du att denna trappa rör vid ditt inre
sångerna stiger ur
stiger ut
rör vid din hud
nära
då vet du att steg
är stigar
är stigsvarande skeenden
för att du skall orka stiga måste du stundtals andas
vara stigfinnare
ty i livets snårskogar
är dessa ibland svåra att finna
så många snaror av jägare
stigfinnare
är ej sökare
är svarare
du ropar in i vinden i haven i lundarna
fåglar lyfter frön
frövingar är fjärilar
purpursolar
sätt dig här i handen
lugn
är handens lugn
då vet du
steg
är steg
delar
insteg uppsteg
avsatser kallas det i en trappa eller trappsteg
ja – du måste pusta ut ibland
du är så tröt
så trött
se detta
innan din kropp synliggjordes i denna jordesfär
där i vilket människor säger himlen
de har glömt
vi lever i himlen
i bokskogen sitta du
marmorgrå pelarsalar
grå är ej grå
höga äro stammar
pelare till vila
nakna fingrar släpper ljus in
örter i våren andas
gräs doftar strå
pärlor stiger
bladen vikes ut
du är i skuggans hölje
vilar ögons spräckta hopp
du har mött många vackra stunder av vilka du sårats djupt
så är det i livens vandringar
ur djupen stiger sångerna
ljusa
möten sårande
djupt fylld med smärta andas du
förlorar en stund livsmodet
ibland
en mycket lång stund
i ungdomen lever vi genom andra
utan att förminska den upplevelsen - ty den är flammande": jag kan ej leva utan dig eller du ger mig kraft att leva" – gör denna ofta ett medberoende
vi vandrar ungdomsstegen når så kallad mognads ålder
däri måste vi vilja leva genom de vi är
inte genom andra
väljer vi eller mer säger jag vill leva genom dig
då byggs ett slags staket där ett samtal ej kan flöda fritt
ty den vilken du lägger ansvaret för ditt liv till gives av dig låsta vingar
en slags rädslovingar
ty denne tvingas mer eller mindre dölja sin sårbarhet
ty denne måste vara stark
stark för dig
stark för sig själv
ty är denne ej stark vill du ej leva
se orden du skrev
det är
du är min saknad
du är min längtan
gryningsvinden viskar honom mjukt
du är din saknad
du är din längtan
så är det i livet tröttas stegen av en enda anledning
sätt dig ned i bokskogen
se bladen dallra
hör suset
hör fåglarna
koltrasten
näktergalen
se markens hud
fri
ren
gräsvingar omsluter ditt trötta
jordhuden andas mättad
sov en stund
vila
i natten sköljer ord
boken blöder
boken har släppt alla sina blad
flikar av mantel
vikes
upp
flikar mantel
av
bark vikes upp
boken
blöder
ur
vem vek upp din mantel
ej du
det gjorde den vilken sovande slog dig
det gjorde den vilken med kniven rispade in sitt namn
det gjorde den vilken ej såg din krona av rot av stam
det gjorde den vilken ej brydde sig om dina steg
vilken slog dig ned på knä
det
gjorde
den
boken blöder
ur varande sår
ur var stiger unkna steg
in i varande
var
ande
boken blöder röda strömmar
marken är hjärtvingar
vilka famnar ditt trötta steg
väcker dig i morgonrodnadens kyss
boken har släppt alla sina blad
flikar av mantel
vikes
upp
flikar mantel
av
bark vikes upp
boken
blöder
ur
vem vek upp din mantel
jag gör det
ty jag väljer
liven
*
(det är väl)
i skogen den mildagoda lever hon
den ur ålder stigen
vet du ej var så ser du ej henne
klädnaden är skogens alla färger
jordfärger kallas de
namnas görs de ej
då sätta de händer för ansikte till värn
barnet lägger handanom ansikte nu ser du mig ej
så sätta de händer för ansikte till värn
särar fingrar lätt
ler kärlek genom strimma
det är väl då du upplever solregn falla ned över dig
det är väl då du upplever månregn falla ned över dig
det är väl då du ser henne
ansikte fårat
en åker av stjärnsådd
ögonåker av stjärnsådd
läppar av rosenblad
tänder av pärlor
det är väl då du upplever kärleksregn falla in i dig
du vet ej längre vad hon är
sten mossa växt träd
i de rikena leva hon
du ser väl slända snurra
ser väl hur tråd rinner mellan fingrar
det är väl då du upplever livsmantel famnandehölja dig
saktalugnt skrida hon
du vet ej mer vem hon är
vad hon är
och är det av vikt
avvikt
vad hon är
slända spindel fjäril snigel
tråd löper fri
nosar upptäcker möter ser
över under genom i
andas in andas ut
andas in
andas
andas
tag emot
giv
hon kallar tråden in
stannar inför träden fyra
fäster tråden i
träd stiger i lugnanro ur mockasiner
snurrar runt
dansa cirkelöga
dansa tråden min
vindar snurrar
vindan
hela natten den långvida
hon följer trådens löpande band
vägar ringar cirklar varv
ring till ring
cirkel till cirkel
varv till varv
var gång hon rör vid trådar skimra de i skogens allfärger
ur hav ur vind ur eld ur stjärnstoff
så är vindan fullfylld
tackar gör hon träden
stiger i mockasiner löven susar stilla vind
lösgör gör hon varpen trasselfri
fläta
flätar
fingervirkar
bär den in i gryningssången
fyra vägar andas samman
varpen fästes i
in kallar hon ljusens strålar till
väven fullföljs i dagens händer
vind vagga vindan in
snurra tråden in i flätan hennes
vind vagga vindar
lys upp tankens mörka band
det är väl då du ser honom
segla kanoten från strand till strand med vattenströmmar
det är väl då du ser henne
vandra från stad till stad med rosenbladen
det är väl då du ser
i solväven
månsilverdalen släppa vingar fria i stjärnflodens silverband
*
(fridsrede)
i dagen
lades regnblomma vid mina fötter
jag steg i
slut mig stilla i din famn
regnblomman slöt kronbladen om
fridsregn
föll
jag är en droppe i trädfinger
(lugnrede)
I natt flätade jag mina fingrar
satte mig i
gungade själen lugn
tog det vänstra bladet
doppade höger penna i tåren
skrev hjärtats rede
*
(pärlsköljare)
pärlsköljare vandrar vid havsdiadem
vilka är de
vilka
de är vågornas händer
vilka kammar hennes hår
vilka smeker hennes kind
vilka kupar händer om hennes bröst
sätt dig vandrare vid elden
hör sången
det var en gång nära
hon ropade i vinden
svaren slog hennes ansikte
ristade huden
streckade
huden
ärrad var hon
älskande
stegen bar hon i ficka av vikta blad
i skymning står hon på knä
handspaden gräver en ask
däri lägger hon
stegen
sveper sand
över
sov
sov
med bara fötter
ärbara
är bara
stiger hon in
hav omsluter hennes vad er
hon breder ut armar sträcker fingrar kupar
stjärnvindar in
hav vackra
tag mig in
jag upplever liv
så vacker är du havsmantel
tindrande gnistrande stilla vild
så vackert rör du vid stenar
är stenar klippor
blommande
blomkalk
vi rör
vid
är
är
bara
hon låter sig falla in
löses upp
i månsilvrande stjärnvindar synes
hav andas skimrande slöjor
de vilka passerar ropar
akta er för
brännmaneter
stjärnor viskar
himmelsmanet
bränner ej
rör vid era
hjärtliv
så är hon borta
i havet
tindrande
är
hon
i gryning synes dimma
lyfta henne
hon flyger
drömda
segle
rör vid ask i sanden
viskar tack
i sanden står en ask
elden falnar
sakta
vandraren reser sig
ser dem skölja tårvindar
var gång han möter havet
minns han hennes ansikte
viskar
var är ditt liv
nu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar