(tydlighand)
ur flätad korgvagga
lyftas
in
det vilket är av hjärta
kan icke
störtas
kan icke säras
det är
hjärteld
*
himmelsfågelns havseld
havsfågelns himmelseld
vingar lyfter
famnande
pärleld
ur kyla
i stjärnträdet
vikes
blad
ut
så mötas
vingljus
till
levandeskapande
*
i stjärnträdet spinner hon tråden till gagn för liv
blicken vandrar i månstilla hav i kvinnodalen
gryningsfågel bär budet
*
jag andas
ni tar mina händer säger de är vackra
ni säger jag skall leva
säger mina ord är vackra
*
det är nu kvinnan lyfter ansiktet in
viskar svarande
var tydlig
följ alla veck alla fåror alla skrynklor i min hud
så vet du alla sjöar alla stigar jag vandrat
så vet du allt det mina ögon vandrat
kan du andas detta
det jag sett det jag mött
kyss då mina vissnade trädgårdar
så skall dessa blomma för dig
du vandrare med hel tunga
var tydlig
*
nu
ensam i skimrande levande skimrande ljus
trött
jo fylld med vemod
ibland undrar jag
vad den mänskliga världen gör
jag förnekar ej människan jag lever i
ändå ser jag så mycket
det finns de vilka lägger stjärnor kort siar
de har läst kort för mig
har det skett
eller ej
i natt såg jag en bild vilken jag skall skriva rent
ser kristaller diamanter
fasettslipningar
inser att framtiden redan är
samtidigt ej ty det är beroende av våra bejakelsesvar
hur diamantens alla sidor slipas
vi slipar vår livsdiamant
med våra bejakelser
då två vägar så möts
förs nära
då är vävens framskridande mönster beroende av bejakelsen
den kan endast ske i lugn andning
ja
det vilket sker nu
i vårens famn
vi vandrar
hur skall jag veta du veta jag veta du veta
vet vi
vill vi veta
är det vår inre vilja att veta
då vi bejakar öppnas vida vägar
ibland mer stormande än vi kunde föreställa oss
*
vid hemkomsten i kvällsstrimma
satt korpar och knackade
i smältandedimma
med hesa stämmor kraxande de backade
skrattade gjorde de
i hämmor utan att se
trött vände jag blicken upp
såg deras lismande trupp
insåg att detta ej korpar var
det var mer de vilka tar
jag bad dem flyga
bort med sin dryga
klä av er maskeraden
hör upp med charaden
skrid så lugnt och stilla
utan att göra er illa
in i regnbågsdalen
i den gyllene salen
så gives ni vingar svarta skimrande i regnbågsljus
lyssna så till vindens sus
jag väntar er vackra korpar i natten
bjuder er källans vatten
kom linda era visdomsord
runt detta varsamt dukade bord
*
framtiden
framtiden andas i stjärnor
lägger en stjärna av stjärnord
när
lyser strålar stjärnor klarast
när
de lyser strålar klarast i mörka vinternätter
då
är stjärnor nära dina ögon
sedan stiga de in i ditt bröst
stjärnor
kristalljus
ögonkristaller
kristallkula
ja, se vart bilderna leder
vinternatten är mörk
nattsvart
sotsvart
en eld brinner i skogen
i den mörka grottan
brinner ned till kol
väggar sotas
kolet bäddas in
diamanter är ”flerväggade”
diamanten är flerväggad
stjärnor är flervägade
det du ser vara framtiden
är i det den är
ser du in i diamanten
i diamantens fasettögon ser du alla möjligheter
därigenom är stegen eller stigen beroende av hur du renslipar ytan eller konturen av det du anar
i detta leder dig hjärtat
det du skall vara medveten i är
är att vad du än väljer brinner elden i ditt bröst
hjärtats eld
den elden är evig
är solens guld i månsilverhänder
vad är det eldslukaren gör
vem är dennes förebild
vem följer vattnets ådror
vem slingrar sig mellan klippor och skär
vem slipar spetsar runda mjuka
vem sitter i grottan
vem sprutar eld
vem vakar över, med den helgade elden med sitt liv med sitt blod
drakblod
skimrande rött
vem
vem sitter i grottan, sprutar eld vakar över med den helgade elden
det icke överhettade blodet
intet levande väsen orkar ta emot den elden innan mognad
eldslukaren
glöddansaren
alla visar de eldens väsen
och
allt detta lever i allt
i alla bilder vakar de vid elden
samt elden vakar över dem
det upplösta egot
är vandringen i stenarnas dalar
är att höra deras
suckar
se dem lyfta mossmantlars svepeblad
se dem kisa
vika ut kronblad
se ljuset vilket strålar rent i deras blomnings höga
sägandes
du är
jag är
jag är jag i du är du
vi är
det är instigandet i behovens vackra vingar
ur hjärta flyger jag in i din famn
våra ögon är kärlek
det är
kuva den stormande slamfloden
lindra dess plågsamma framfart
kuva är icke böja kväva
kuva är ruva
ruva höljande
värnande med bröstet
bröstvingar över stenäggen
är att höra deras
suckar
se dem lyfta mossmantlars svepeblad
se dem kisa
vika ut kronblad
se ljuset vilket strålar rent i deras blomnings höga
andas in doften
vilken är frö
frööga
ljusvilja i värmevilja
grodd
hjärtblad
stjälk
bladspiraler medsol
knopp
krona
solgård i månsilvrande skål
frö
doft
är
kärlek
kan du hålla doften fången
vad skapar doften med dig
*
i de sista skrifterna har jag levt med ord, vilka andas gemensamma linjer
skrev medaljongen och i samband med denna steg meander fram
meander är ett varmt välkomnande ord
vilket jag undrade är det ett namn eller vad
så finner jag att detta ord kan sägas vara en ornamentsslinga vilken skulle kunna pryda medaljongen.
så ser jag en ökande rörelse
du det är denna böljande rörelse, u – svängande, jag ser hur rörelsen ökas genom denna rörelse eller mer form, ser hur vatten strömmar och ser vattentrappor igen, men i detta ser jag hur denna rörelse syresätter markerna samt vattnet samt upplöser förhårdnade rester.
detta måste ske
varför
i kroppen samt i allt strömmarstrålar meridianer
energivägar
vilka sammanbind med solpunkter
ungefär så
jag önskar benämna dessa vara jordens solstrålar
och det är ju det vilket sker
helanderörelse
till balansering
detta till jordens solstrålars andeströmmars livnärande närhet
meander
meridianer
jordens solstrålar
medaljong
diamantljus
*
hur skall jag beskriva denna afton då
bär inte önskan väcka hästarna
vandrade in i
vindmantel
smekte hästar lugna
kammade manar
oljade hovar
borstade
skimmerhud
hästar mumsar stjärngräs
leende viskade
deras ögon
det ende de behöver göra är att be oss stilla oss
vi vandrar helt stilla i månsilverdalens ängsljus
vi reser
vida
reser oss av den godes tanke
sotstråk
lägg stråken till ditt bröst
lyss till strängars vibrerande
sot är icke smuts
sota ditt ansikte då du ber ditt inre tala
sota är icke sot det är värn
varur stiger sotet
vari andas sot
glödar andas kol
kol andas diamantljus
i dina ådror strömmar floder hav vindar eld
strömmar pulserar liv
allt är allt
andas in det vackra
därmed är det i dig
du har stigit in
då så är gjort kan vi ej stiga ut, ty vi stiger in i det vilket är vårt liv
hjärtats liv
det vet att stenar skall blomma vika ut blad.
det är kärleken
människobarn
det är det du upplever
kan uppleva
då du lägger din hand till dem
då du lägger din kind till
det är det du upplever där du vandrar med bara nakna fötter
glöden kommer ej att slockna i ditt bröst
genom instigandet är du berättarljus
i dina ådror strömmar floder hav vindar eld, strömmar pulserar liv
du är allt i allt detta allt
visst kan du förtvina om du förvägrar dig ditt liv
föras
förts
förs
vad svarar du
du har redan svarat
du har redan öppnat ditt bröst
därvid sjunger forsarna
du behöver ej kunna språket
ty rytmen är det du upplever i din kropp
din kropp är ditt instrument
hur spelar du
hur rör du vid dina strängar
du bär trumman i ditt bröst
moderns oändliga röst
visdomsröst
så
endast du kan valla hästarna in i lugn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar