med tanke på vad tanken kan konstruera
är det märkligt att tanken inte har tilltro till tanken utan sänder signaler till alla livsviktiga organ samt till rörelseorganismen till förverkligande av sina konstruktioner
ser du tanken av ett frö
det vill säga tanken är ett frö
det erfordras somligt för att tanken skall vara en förmedklare
låt oss säga att en ljusstråle imaginationens inspirationsljus
tränger in samt fyller fröet/tanken med visioner med egentligen urminnen
tanken är ett frö samt sensor samt allt
nåväl detta frö har behov av jord att växa i eller hur, det har alla frön behov av
fröet bäddas in i hjärtat
då är du dels jordbädden samt rötterna
tanke samt ljusstråle är då grodden samt hjärtblad samt plantan
så enkelt är det
då vet du också att du kan vare sig ösa eller hälla över detta frö allt det fröet behöver i sitt växande för sitt växande på en gång samt säga väx.
häller du allt ljus all näring allt av allt av allt då både vissnar samt övervattnas fröet kanske ävenså svämmar över sina bredder. ja, det är ett gott ord svämmar över eller svimmar i det. fröet har behov av eller skulle må bättre av att simma i.
låt oss vandra, se oss omkring runt
trädgården har ofta staket gjorda av bräder, en del staket är höga, en del låga. fängelser har staket, fönstren har galler av metallrör
nu undrar du vart detta leder
jo, fröet eller den nu vordna plantan – bilden leder till att visa hindren. i denna bild ser du samtidigt att hindren ej hindrar dig från insikt samt utsikt
hindren är där
men genom denna insikt samt utsikt gives du möjlighet att lösa hindren
gordiska knutar knöts ej till hinder dessa knöts till sammanhållande
frön är fantastiska berättarljus
tänk att inom detta skal frö lever hela plantan
en ljusnande vacker tanke eller hur
det vet hjärtat vilket svarar intuitivt instinktivt
ut ur eller av inspirations imaginations visdoms vishet
det är insikt
klar ren insikt
i befriandeljus
*
(likalitelika kan vi)
nej son av solfloden
nej dotter av månfloden
nej
smärtan kan vi ej befria oss helt ifrån
lika lite kan vi befria oss från kärleken
smärtan är mångdimensionell
den negativa smärtan är där
det vi ej skall göra är att eftertrakta den
eller
uppsöka den
lyssna till den
ja
son av solfloden
dotter av månfloden
alla stormar har behov
av stillande
och
det sker ej genom ytterligare stormar
det blir en slags
punkterad andning
nej son av solfloden
nej dotter av månfloden
nej
smärtan kan vi ej befria oss helt ifrån
lika lite kan vi befria oss från kärleken
*
(orörd vandring)
jag vandrar över de orörda ängarna
där blåklintens ögon är solar
där klöver röda
doftar honung
där solvarv andas djup gula
där blåklockor ljuder bäckaströmmars klangliv
där blå iris smörjer hennes hud skimrande
där vilda hästar betar harmonisamklang
där skarpblickad med vida vingar omsluter allt
hans sång svävar med
där han landar högt upp på klippan
slår nyponrosor bergsrosor ut
jag vandrar över de orörda ängarna
där vallmoblommor släpper sina röda blad
där i detta solhjul
i mitten
ser jag elden brinna
han lämnar klippans rede
lägger hand
i hand
murgröna lindas runt deras handleder
där ser jag deras händer
bli ett
natt och dag
kysser
är
(omfamnandehand)
snö
fallande
stigande
lugn
skönhet
vitgnistfolken
beundrade jag i täckedun
med vackra sirliga liljehänder
breder hon vittäcke rosenblad över
viskar till människobarn
glöm ej ljuset
satt väl där på sängkanten
hon vilken är jag
tog kvinnan i bädden i handen
kvinnan förmådde med svag stämma delge
jag är så trött på mig
det gör ont idag
jag kom ej längre än
till känna
att
känna
vände ansiktet till
solvinden
plötsligt utan förvarning
smällde boken igen om mitt ansikte
det var då
jag slutade hoppas
nej
säg inte annat till mig
jag vet det gör ont för er att höra detta
det var då hoppet sjönk djupt ned
det var då jag hörde brunnslocket mullrandedovt dras över
nej säg inte annat till mig
att jag skall bära det
det
hoppet
upplever andra djup gör jag
så är det
de lyfter mig
i natten i dagarnas kvalosteg
nej
säg inte annat till mig
om hopp
jag kom ej längre än
till känna
att
känna
det
det gör ont idag
i den delen gör det så förtvivlat ont
det gör det
jag vet
*
(precis så drömmer rosor)
det är bara människokvinnan vilken gråter
jag vill så gärna giva hennes en gåva
jag har känt
slutat
söka
varför skall jag bygga skyhöga vallar
jag känner
stigen
leda
ibland drömmer jag
upplevande
om en vandrare
hans ögon ser genom
tränger genom mitt skygga
vilket så många tror är skal
jag har ju måstat lägga
min längtan
i asken
i ask av kristalljus
däri vaggas den av havets händer
ibland drömmer jag vandrarens
fingerljus
beröring
han planterar varsamt frön i mina ögon
han planterar rosor i mitt bröst
precis så
precis så drömmer rosor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar