havsrörelse
högt därovan svävar en vidvingad
vilken följer allts rörelse
med skarp blick
den vidvingade
lade en gång orden
i skramlan av kalebass
runt elden
utförde stenar
vidhjärtans danser
han höll
en fjäder i en hand
hon bar en fjäder i en hand
så kom det sig att han lyfte
hon skingrades i tusenden korn
sand
sands
mjuka vågor
han följer detta havs rörelse
minns ett hav ur vilket allt steg
rörelsen
rörelsen
vågor vilka vandrar
han svävar in över oasen
vari dadelpalmer andas sötma
varunder folken skrider i vördnad
läser
andas in
öknen på den ena sidan
skogarna på den andra
de har en gång vandrat
de har sett fälten
däri säden mognar
jordrörelse
han kan från här se
hennes hud
höra hennes hjärta
hon är ett korn
tusenden korn
i dennas hamn
han hör hennes hjärta sjunga
hon minns
han minns
han rör vid jorden med vingar
mjukt i en stillsam smekning
så lyfter han in i vinden
moder jord gläder sig
i dessa folks rörelser
hon viskar
moderjorden viskar
du har sett haven
havsrörelser
så varför tror du jorden
jordarna är stilla
det tror jag ej
de orden är icke mina sagda
sett har jag hur stigarna är
lagda
huru de sträcks
dras samman
sträcks
sett har jag hur haven väver
vågor
sett har jag hur allt väver
strömmar
det lever i livets cirkel
havsrörelse
havs rörelse
hav rörelse
det lever jorderörelse
jorden
gjorde rörelse
allt är igen samt igen
ändå ej en åter upp repning
hon skimrar
andas
andas
inför hans blick står hon
med en fjäder i hand
han upplever sig dala
mjukt buren
inför henne står en man
med en fjäder i hand
nu rör de sig med mötet
de minns en gång
de stod vid havets närhet
lång hade deras vandring varit
de hade följt rösten vilken talar
i vinden
hade förts vida
vida
in
törsten kom dem allt närmre och
nu stod de här
vid havets utsträckta händer
de sänkte sina händer in i havet
de sökte kanske lyfta havet till
munnen
havet sipprade ut
mellan fingrar
kanske var det ur detta
klipporna viskade
vägen till
glas
skålar
de gjorde av lera
vinden viskade hur
skålar
vilka mjukt omfamnade havets gåva
de drack
i tacksamhet
andades de kärlek in i havet
de blåste glas
så viskade vinden hur
och de svarade vinden
och vinden log
och modern visade dem allt det
vilket hon i rörelse skänker
de kom en gång ut ur öknen med
fotsulor tömda på steg
de vandrade in i öknen med
fotsulor fyllda med steg
steg vilka de ej kunde se
steg vilka gnagde stigarna
steg vilka trängde in likt taggar
det for en vemodsstämma
svävandeburen av vinden
den torra vinden vilken bär sand
i munnen
stämman var kommen ur en
vidvingads skarpa blick
det var i den stunden de såg in i
öknen
öknen vilken bär himlar utan moln
bär tiaran utan dimridåer
utan röktopaser
de såg in i öknen vilken bär
himlar fyllda med stjärnklara
så visste de att stegen kunde
tala
att stegen kunde läkas
de följde stämman buren av vinden
de kunde ej tydligt se givaren
det de såg var sandens rörelse
sanden vilken andades
andas vågor
sandhav med lösta kammar
sanden
sanden bar hetta
den hetta vilken renar
den hetta vilken löser taggar
drivna in
den hetta vilken smälter de
gnagda stigarna
i de stunder de törstade
förtalte dem deras hjärtan var
vattendroppar lever
förtalte dem deras hjärtan vari
föda lever
de törstade aldrig
de hungrade aldrig
ty de gavs allt det
dem behövdes
de kom ut ur öknen med fotsulor
tömda på steg
såg silverskålen
i vilken skilla
blå
skilla
ljuder
hon viskar
moderjorden viskar
du har sett haven
havsrörelser
så varför tror du jorden
jordarna är stilla
allt är igen samt igen
ändå ej en åter upp repning
hon skimrar
andas
andas
nu rör de sig med mötet
i tacksamhet
andades de kärlek in i havet
de svarade vinden
och vinden log
och modern visade dem allt det
vilket hon i rörelse skänker
