räkna ej kornen
ett och ett
ej droppar
en och en
se havets skönhet
molnen samlades
sträckte händerna samman
geishor vilka blygt
täckte ansikten med solfjädrar
molnen viskar
fjädersolar är vi
nät
vare sig
utan
maskor trådar rutor
se hennes moderliga vara
hur hon läser rutorna
hur hon vänder skalets utsida
till insida
se hur hon med rönnstaven
rör i vattnets stigande ånga
hör oceaner sjunga
upplev örternas stigande aromer
fjädersolar
är vi
nät
vare sig
utan
maskor trådar rutor
fjädersolar är vi i denna stund
ty vi speglar solen vilken
höljdes i silverne skalor
och kanske är vi geishor vilka
bär
sidenkimonos
konstfullt lindade runt kroppar
och kanske är det solfjädrar vi
bär i händerna
se så konstfullt vi har målat
arken
de spända arken
sträckta
samlade
sträckta
servetter av ris
icke av riskorn innan sådd
efter sådd
rispappersmakaren och hans maka
skänkte oss gåvan
så bär vi det du ser
och kanske är vi nät
och kanske är vi molnträdens
lummiga grönskas bladverk
vi för våra händer samman
vaggar vindar lugna
i nattens kommande
vattnar vi markernas törstande
strupar
hör sångerna stiga ur folkens
strupar
är det man kvinna eller rådjur
se hjortar skrida i lugn
hör kameler idissla lugn
i nattens läger
tältdukar baldakiner böljar
ja
vi vattnade markerna med regn
droppar ädla föll
här är sanden
det vilket föll
det vilket
steg
de täcker ej ansikten med
solfjädrar
beduiner bär slöjor
läser öknarnas
andning
svarar i oasens
stigande
droppar
*
snödroppar
lever vid jasminens
rötter
buren i rotkorgar
i ömhet kysser snödroppar
jordehuden
hennes vackra andning
hennes hud
vid stranden
i strandens händer
upplever
vattnets rörelse
hur vattnet villigt rör
vid mina fötter
hur tåknoppar i mod viker
ut bladen för att välkomna det
vattnet
hur vattnet villigt rör vid mina
fötter
stundtals stiger jag helt in i
vattnet
upplever
liv
levande
vid strandkanten
i stillhet
sakta inser jag hur mina dagar
nätter skall se ut
och stundtals gör det så ont
att se samhörighet
det är då jag helst vill krypa in
i jorden
i ömhet kysser snödroppar
jordehuden
hennes vackra andning
hennes hud
vid stranden
i strandens händer
upplever
vattnets rörelse
fiktiva världar
frågan är
i och med att frågan är öppnad
lever redan svaret
ty svaret väckte frågan
ur skuggorna i hjärtskogen
frågan är vad är vad
vad är fiktiva världar
har jag hamnat i en fiktiv värld
existerar jag överhuvudtaget
finns jag
lever i ett ickeliv
ändå lever jag så starkt i allt
jag lever i ett ickeliv
frågan är vad är liv i detta liv
med alla dessa ensamma ansikten
ensamna
ansikten
blickar ut genom längtansögon
ensamhetens ansikten
vad skrämmer människan
eftersom det vilket skall vara
människan
bygger upp hinder innan hindren
behövs
och är hindren behov
vad visar oss exempelvis hästen
frihjordarna
vad visar oss vindarna
vindar viner i denna dag
molnen seglar stilla
när snubblar hästen över hindret
slår sig
jo
då hästen ej är lyssnad till
när hästen är för hårt driven
så andas havet
vi ser havet andas in
andas ut
vi kallar det vågrörelser
vågor
havet vågar
havet är en cirkel
ett hjul
havet andas
rör sig
når botten driver upp
kornen
sand
minnen
sådd
må vara att dessa når stranden
spirar de
eller
drar bort
havet rör vid
varandras strömmar
om vi ser havet vara vågor vilka
lappar över varandra
havet rör vid varandras strömmar
rörelsen är icke undergiven
och är den undergiven är det
under
givet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar