den vilken kastar i kroken
lämnar spår
och visst kanske det fångade
lämnar spår på kroken
däremot är det väl så att kroken
gör ett slags hål
målaren doppar penseln i
penselburken
målar väggarna
visst är det så att det fäster
färg på penseln
att färgen tar slut i burken
väggarna är målade
det finns möten
där den ena liksom målar väggarna
på insidan
spåren är kvar
det är lättare inom citationstecken
för den vilken drar upp kroken
att gå vidare
och det går inte att bara skrapa
bort färgen på väggarna
med en så kallat ny pensel
ty varje gång
en pensel doppas i burken
virvlar
färg upp
det är ju så att färg tränger in
sakta klädde livet av henne alla
prydnader
en dag steg hon ut genom porten
hon hade funnit en stunds vila
i de bitande färderna
en stunds vila i en trappuppgång
minnen steg upp under natten från
trappor av helt annat slag
stenar lagda i spiral
egentligen aldrig menade till att
leda upp igen
hon sökte skaka av sig minnena
ändå återkom barnet
flickan vilken dansade i ängen
hon vilken hörde trädens sånger
växternas sånger
stenarnas
allts sånger
flickan dansade fjärilsdanser
svävade i molnhänder
upplevde sig aldrig
åtskild
ofta låg hon helt nära marken
i sin moders famn
den moder vilken andas allt detta
träd blommor stenar
allt
där
i den famnen andades hon
flickan
vände inte gärna hem
till mörkret
hoten
det fanns en hon gärna vände sig
till
de äldre vilka levde
där
i uthusen
hon hade många slag lagda på sig
spår i huden
flickan
barnet
blev ungkvinna
hon älskade egentligen allt
kunde ej inse
vad alla dessa slag var
hon såg dem bygga en borg ett
slott
gården
hon fascinerades av byggandet
ty de lade ringar av murar
runt
runt
hon log stilla
så ni hör havet
hör träden
stenarna
växte
torn
kupoler
det var vackert
så tyckte hon
det byggdes hus
mindre än borgen
slottet
till tjänare
tjänstebostäder
hon kom till gården
slottsgården
då och då
för att sälja örter
och det hemgården gav
sakta blev hon känd för sina
helande händer
det fanns de vilka ej såg detta
med goda ögon
slutligen hände det
det fanns gångar
hålor
inte byggda av mullvadar
byggda av tjänare till herrar
galler var satta
portar
ofta kved dessa gångar
en trappa ledde ned
stenarna grät
både väggar samt steg
ty detta var ej deras vilja
de upplevde dessa trasade fötter
bara
rispade vilka knuffades ned
stenarna sökte bära fötterna
stegen
väggarna sökte lindra knuffarna
tjänarna till herrarna
här fångvaktare
vad kunde de göra
annat än låtsas att de ej brydde
sig
stenar lagda i spiral
aldrig menade att leda uppåt igen
hon mindes de första stegen
ljuset sipprade ännu in
hon mindes de sista stegen
mindes
hur en hand knuffade henne
omilt
knuffade in henne
mitt emellan skuldrorna sattes
knuffhanden
fortfarande kunde hon höra porten
nycklarna
låset
hur steg drog bort
inte en gnutta av ljus
grådask
hon undrade hur grådasket bröt
genom mörkret
tämligen snart upphörde denna
undran
hon kröp samman
hon försökte nu ruska av sig synerna
flickan
barnet såg hon åter dansa
hon visste att flickan var den
vilken hon skulle se
hon såg vägarna
hur hon mötte
upplevde allt det hon drog med
sig av det vilket varit
grådasket klarnade
hon hörde hjärtat
och hjärtat talade länge
talade väl
hon såg en väg upp
sakta kläder livet av henne alla
prydnader
skorna glappar svårt
snart ramlar sulorna av
tårna har tittgluggar
strumporna har mer hål än samman
klänningen har mer fransar än väv
kappan
ja den hittade hon kastad
tack och lov skyler den
hon bär ej annat smink än
smutsränder
hon smyger ut genom porten i hopp
om
att de inte skall se henne
hon minns rådjuren
hon är åter i skogen
flickan
barnet
hon vänder ansiktet in i staden
varför
bygger de så många murar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar