den 6 mars 2014

kvinnan drömmer

han kysser hennes nackes rena linjer

ridån går upp

det är i detta timaseende det sker

kastad av hand virvlar hon nedför

stenar mildrar färden

träd flätar fingrar tar emot kroppen

älven sköljer bilden tallar bär isbär

lanternaträdet med eldbladen röda

trädet vilket växer vid den västra grinden

skimrar i nattens dunkla

det vandrar en kvinna i denna dunkla natt

ännu fjärran från detta träd

hun kan svagt ana

hon kan svagt se

skimret

skimret där i den andra sidan på den andra sidan av bergen

det lever en hon vid trädet

lanternaträdet med eldblad röda

trädet vilket växer vid den västra grinden

skimrar i nattens dunkla

hon vårdar trädet

följer lanternornas andning

ur var och en given en gnista till

i de stunder hon ser en lanterna mattas

håller hon kupar hon händer runt

viskar mod viskar minnen viskar kärlek

minnebäraren viskar goda minnen

viskar det minnen är

i det rena

ljuset

i de stunder hon ser en lanterna mattas

håller hon kupar hon händer runt

viskar mod viskar minnen viskar kärlek

så gör hon tills hon ser lanternan klarna

hon har sett hon har hört alla dessas böner

det är ett vackert träd

lanternaträdet med eldbladen röda

trädet vilket växer vid den västra grinden

ibland hör hon bruset av röster

röststinna

i de stunderna vaggar hon trädet i famn

stilla

stilla brusande hav

hon doftar humle hon doftar ljung

in i havets heta strider

viskar

svaren är givna i tempelgården

sakta hör hon rösterna i glädje invänta

frågevindens milda stämma

minnebäraren viskar goda minnen

viskar det minnen är

i det rena

ljuset

här och var sticker iver upp över styr

hon viskar mod hon viskar minnen

hon viskar kärlek

håller rösternas iver i hand

väver mångfärgade band

så gör hon tills hon ser lanternan klarna

hon har sett hon har hört alla dessas böner

allt dettas böner

minnesbärare viskar stigarnas gömda

med silversked lyfts undergrävda fram

skogsväktaren tillreder bädden av grangåvor

av mossgåvor till den väntade

ugglemors stämma svävar i natten

tjärnen är ett öppnat stjärnhav

skäran putsad upplyser

den tröstlösas vaggandeandning

hon håller sig i sin armfamn

ugglemor skänker lindring

i ensamhetens tjäll

kvinnan somnar sakta

bergen lyfter henne ned

hon landar helt nära ett träd

det lever en hon vid trädet

lanternaträdet med eldblad röda

trädet vilket växer vid den västra grinden

skimrar i nattens dunkla

hon vårdar trädet

följer lanternornas andning

ur var och en given en gnista till

i de stunder hon ser en lanterna mattas

håller hon kupar hon händer runt

viskar mod viskar minnen viskar kärlek

minnebäraren viskar goda minnen

viskar det minnen är

i det rena

ljuset

en kvinna nalkas

hon har hört henne nalkas

hört

svikten

hon säger stilla

kroppar kan inte förenas

hur kan du säga så utbrister kvinnan

det är din smärta du söker undkomma

smärtan av insikten om den du är

detta om

har du lindat hårt

om du är

kroppar kan ej förenas

kroppens illusion drar och sliter

i din oinsikt

element kan förenas

jag har sett jag ser dem

se cirkelns oändliga skönhet

hur liv

väver

känslan narras

upplev din kropp

upplev

den du är

låt oss samtala med om

kom låt oss knäppa upp huden

låt oss se

vilken du har gömt

inlindat i detta om

utan att veta ligger hon på en bädd

av grangåvor mossgåvor

år till år

årtag

sakta ber hon väpnaren lyfta skölden lyfta hjälmen

befria händerna befria fötterna

ber om stillhetens nåd

hon ber väpnaren lämna henne

i värnadsskimmer av lågan i eldskålen

knäpper hon upp brynjan

i skålen med källvatten tvagar hon sitt ansikte

masken rinner av

hon tvagar huden

rör mjukt vid varje del

tack att du har burit mig bär mig

är detta avsked

av

vad

hon lägger sig i molngräs

sluter ögonen

hon hör träden susa mjuka toner

hör det mjuka prasslet av trädsånger

hör gräsets mjuka andning

ugglemors svävandetoner

djupt andas hon

djupt stiger hon

faller hon in

det knäpper i marken det nalkas steg

helt nära andas hon närvaro

han med de mjuka mockasinerna

lyfter handen

baddar

hennes sargade hud

med soldroppar

han följer hennes andning

hennes slutna ögon skälver

hans läppar rör mjukt vid hennes ögon

viskar öppna ditt slutna

han möter hennes blick

hon rycker till

milt sluter han hennes flykt i handen

så har vi längtat i vandringar

hans fingrar rör vid hennes ansikte

linjerna vilka lagts till

följer halsen

till axlarnas runda

läpparna följer mjukt

var gång hon sluter ögonen

väcker han ögonen

se mig

se oss

kroppar kan ej förenas hör hon en stämma

element förenas

hon viskar mod hon viskar minnen

hon viskar kärlek

väver mångfärgade band

de svävar i molnens lugn

droppar i oändligheten

dansar mjukt i stjärnsfärer

strömmar i havet

dyker djupt in i korallstränderna

stiger upp

andas glitterkaskader

valarnas sånger uppfyller dem

stranden möter

de vandrar i öknars mjuka vågor

alltidrörelse

är eldar i rörelse

landar i skogens mjuka andning

andas in doften av fuktig jordnära

i molngräs lade jag min kropp

utan att veta ligger hon på en bädd

av grangåvor mossgåvor

år till år

årtag

hon andas in doften av närhet

han med de mjuka mockasinerna

lyfter handen baddar

hennes sargade hud med soldroppar

hon är en kvinna i stillhetens nåd

han tager hennes hand

reser henne

sluter henne mjukt in i famn

de dansar

i skogens mjuka andning

barfota

utan en tråd på kroppen

ej mer

kastad

det lever en hon vid trädet

lanternaträdet med eldblad röda

trädet vilket växer vid den västra grinden

skimrar i nattens dunkla

hon vårdar trädet

följer lanternornas andning

ur var och en given en gnista till

hon ler