där
vid
floden
vilken
stiger
ut
ur dessa marker de benämner träsk
där
växer tårpilarna
tårpilarna
med de vida kronorna
tårpilarna
vilka släpper ut sitt långa hår
böljande
i vinden
där
invid stammarna
stammen
under
kronorna
kronan
mer
inom kronorna
kronan
brukar
de
plägar
de att samlas
stammen
är den bärande
kronorna
kronan
är
väggarna
rötterna
är den vackerflätade mattans
ej
vävda
ej
vävd att flyga med
nåväl
flyga i drömländerna
med
så är de vävda
eller
till sittandes
till
att
sitta
på i berättarstunder
för
se dessa kronor är likt hyddor
hyddor
vilka skänker lä
skänker
boning
i
skänken lägger hon de tummade breven
med
röda sidenband
skänken
dalade från ovan
skänk
en
dröm in i mina ögon
kronor
är likt hyddor
hyddor
vilka skänker lä
skänker
boning
till
dem
dessa
vilka
plägar samlas där
vilka
är de
dessa
var
kommer de ifrån
var
kommer de från
från
var kommer de
dessa
de
dessa
kommer från träskmarker
träskmarkerna
där luften surrar av vingfolk
där
träd
där
växter
är
tätt sammanslutna
där
gräs bildar tuvor
öar
därifrån
just
därifrån
exakt
därifrån kommer de
dessa
däri
vattnen ser stillastående ut
därifrån
kommer de
dessa
de
har övat uppmärksamhet
har
övat stegen
övat
stegen in i seende
och
från var kom träsken
träsken
kom ur floden
floden
med det tätahöga vassruggarna
säg
har
du hört vindar
rusa
löpa
genom
vass
det
är ett piskande ljud
så
säger en del berättare
arför
ej säga
flödande
regn
nåväl
det finns piskor och piskor
dessa
piskor gör ej illa
så
vilka är de
vilka
kom
vilka
kommer till tårpilshyddorna
de
dessa
är folken vilka leder
de
vilsna ur vilsenhet
in
i lä
in
i boning
och
kanske berättar de
detta
dessa
tack
ropade
vinden
hon
sade
rör
vid min hud
huden
huden
min sköna
är
vingar
är
höljen
vilka
omfamnar dig
egentligen
omfamnar allt
huden
har öppningar
min
sköna
porer
benämns dessa
öppningar
portar
eller
är alla dessa öppningar det du upplever vara mellanrum
eller
är dessa öppningar bilder av
epikriser
öar
där fingeravtryck lever
i
ditt inre
då
du stiger in i dessa öppningar
grottöppningar
från
vilken
du än stiger
når
du densamma
ön
oasen
den
fredade platsen
vilken
är en helandemussla
vilken
hör dig
min
sköna
min
sköna
kanske
tystnar du
ty
du märker ej närheten
kanske
tror du att du slutar
viska
dina
viskningar
smeker
våra kinder
du
kära
ty
varje stig
är
levande
är
skönhet
de
bär målningar
folken
inser
de icke att
de
är redan vackra
blad
varje
blad en del
i
ett kronhav
porer
öppningar
kanske
är dessa pupiller
kanske
är det i dessa
existensen
andas
kanske
hudarna är
det
vilket kapslar in
eller
ger en känsla av enskildhet
detaljerad
rikedom
ty
varje detalj är
ett
blad
varje
liv är en ört
helandeört
i
livets stora trädgård
så
är det
min
sköna
du
kära
*
han
vandrar in i skogen
skogen
vilken omfamnar honom
skogen
vilken är hans närhet
frånvaron
är ett blad vilket han fyller med vackra tecken
i
natten drömde han havets andning. det steg en kvinna upp ur en sjö.
en sjö vilken var en näckros. en vit näckros vilken sakta rodnade
in i purpurgryning. hon visade sitt ansikte för sjön. han sökte se
hennes ansikte. sjön dolde detta ansikte. hon svävade mjukt och
kanske var hon, just ringarna på vattnet. i vattnet, vilka väckte
känslan av en frånvaro, okänd, för honom, tidigare.
ur
molnen seglade flamingos ned. vattnet krusades, han skymtade hennes
nakenhet och kanske var vattnet hennes hud. kanske var krusningarna
droppar vilka steg vilka föll, näri flamingos landade, ställde sig
i ring runt henne. lyfte sina vingar och med ens var dessa slöjor.
lommen spelade toner vilka förde dem i mjuka cirklar. med varje
cirkel rördes havet och dimman steg upp. allt vävdes in i,
linjerna, gestalterna suddades ut.
han
sökte sträcka händerna in i dimman. förtvivlat sökte han nå
henne, hålla henne kvar ty han insåg att hon var den kvinnoblomma
hans blad visade.
ur
dimman
ur
sjön
lyfte
tolv
vita hägrar.
med
stegberg
vandrade
han in i skogen
natten
var djup
stigen
in i hans bröst
stjärnorna
nådde ej hans ögon
han
lade sig till vila
slöt
ögonen i försök att bevara synen.
det
var i den stunden han såg sjön
han
såg en båt segla
utan
åror
utan
utan
dock
med mening
ur
bädden steg han
en
strimma gryning nådde hans ögon
han
lade händerna till träden
samtliga
gav honom gåvor
i
nätter dagar
sju
skapade han
i
fem skådade
han
in i kvistarnas ögon
i
den trettondes gryning
sjösatte
han ekan
ekot
av synen vilken
fört
hans väg hit
hit
till denna strand
han
satte sig i båten
inväntade
vinden
inväntade
sjöns
vilja
han
bad utan yttrade ord
han
bad
gav
hjärtats insiktsbön till
helhetens
vilja
det
var i den stunden han andades stilla
båten
sattes i rörelse
sjön
förde honom till havet
havet
förde honom till stranden
där
en
kvinna inväntade hans
annalkandes
hon
bar en skrud i pärlemorrosa
i
purpurröda vävda blad
hon
bar tecknen
tecknen
han så ofta sett
frånvaron
är ett blad vilket han fyller med vackra tecken
i
natten drömde han havets andning. det steg en kvinna upp ur en sjö.
en sjö vilken var en näckros. en vit näckros vilken sakta rodnade
in i purpurgryning.
hon
vände sitt ansikte
till
de
välkomnade stigen
skogen
havet
lagt
huden
huden
min sköna
är
vingar
är
höljen
vilka
omfamnar dig
egentligen
omfamnar allt
huden
har öppningar
min
sköna
*
tack
ropade
vinden
hon
sade
rör
vid min hud
det
var den gången
näri
liljorna
bjöd
vandrarna
riddarna
källans
vatten
stigen
ur sten
ur
kalken
med
vilken hon vakde
prästinnan
av
de
sju vita
seglen
hon
band
de
röda banden
hon
säger
hela
min huds
revor
vinden
ropar
tack
med
den stämma
endast
meningen
kan
höra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar