så såg jag denna vackra pärla
blå med skimrande gröna linjer
förundrad
hörde jag rösten
vad önskar du dig
därför bär hon
den blå klädnaden
dina önskningar
tänder ljuset i ditt inre
hon rörde vid mina ögon
vi seglade vida
ej vet jag
varför jag hörde stämman
livet är eviglärande
livet är rörelse
ej vet jag
varför jag svarade
så lär jag mig sakta att leva
lär jag mig sakta
liv
ett barn åker rutschkana
det svindlade
redan i den stunden svindlade
snurrade färden
kanske visste balanssinnet redan
i den stunden
hur det skulle påverkas
så landade jag
barnet
i en kvinnas kläder
här vandrar jag ännu
alltmer tillsäger jag mig
sakta lär du dig
liv
ja
stigarna har varit många
hon pekar
ser du stjärnregnen
meteorfall kallas det
allt kallas så mycket
ser du
flockarna
av stenar
ädelstenar
kluster
flockar
hjordar
herdar
vem är herden
du är herden i ditt vara
ser du stenarna
dessa är i det dina ögon ser
just nu
materia
sägs vara ting
tingeling
älvan rörde med trollspöet
stjärnor
glittrar
tomtebloss
gnistrande
stenar är ting
ting är materia
materia
ting är rörelse
hur kan tingen annars bli
rörelse är de
det visar dig ditt tal
andningen
droppar
du talar
orden är en samling av luft
vilken pressas ut
formas av strupen
ja. vi behöver ej närmre gå in i
den naturmedicinska förklaringsmodellen
ser du struten med grädde eller
glasyr
hur tårtmakaren
pepparkakshusmakaren skriver
rörelsen formar
hans händer pressar samman
så är det med lärandet
teorier kanske blir det
formpressade
detta är ej att förneka eller
kasta bort
det hör samman
ty det är ju orsaken till detta
kroppsinstigande
livs erfarenhet
minns du anden längtar till kropp
kroppen till ande
åter ser du detta upplösande
samt komprimerande
andning
andning
kupa dina händer
tag emot denna droppe
denna droppe är
en knopp
knoppen viker ut bladen
i din hand
en själsdroppe
släpp tanken vilken formar
släpp den tanken med vilken ni
hamrar er människovärld
befäster er dogmatiska värld
dogmatik;
den herrelösa hunden vilken i oro
gläfser
en tik
vilken bär valpar
ser du
frö
knopp droppe
vad är det hunden visar dig
hunden visar dig;
se mig
vad uttrycker hunden
hunden gläfser oron
ja
tag dessa naglar
spikar
med vilka ni befäster er
dogmatiska värld
det är oerhört smärtsamt att
envist försöka hålla åter det barn
den valp vilken är i vilja till
födelse
därav detta förlossningsarbete
vilket pendlar
i ständig rörelse
så kallat mellan
mellan kramp samt upplösning
befäst
fri
fri befäst
i förundran
kan jag beundra dessa
silverböljande linjer
rörelse ändock stillhet
marken är ett täcke innehållande
ljus
vilket söker lysa upp modet
lågor tänds
skimrande förväntan
beundran
möjlighet till ro
till frid
änglar kysser markerna
så många möten
blåses ut
fläktar av mötesnärvaro
släcks
möten vilka har så många gestalter
gester
möten vilka visar
vilka andas
advent
god första advent
han sitter invid strandens
månsilverstrimma
vid sidan ligger knippen
knippen av sommarvass
hennes fingrar doftar ljung
doftar heden
vilken stupar in i hav
hon kastade sig
ut
in i havet
ljungen
doftar honung
ur humlornas sångers
djup närvaro
knippen av sommarvass
plymerna skar hon
havskvinnan
varsamt av med silverskära
ej skar hon
lösgjorde plymerna
släppte dessa fria
sådde dessa in i vindarna
roten
stiger in i plym
stiger in i vind
rök ringlar upp ur kojans bonad
han lever här
i sällskap med uddens viloskaft
här har han levt
kanske sedan den första droppen
regn föll
ur skopan
ur kåsan
de
höll fram
de
vilka knäppte upp mantlarna
släppte dessa fria
vidvingade syntes lyfta
syntes sväva
i vindarnas förelse
han kan uppleva denna droppe
du lever i mig
klangen
alltid
var gång han somnar in
var gång stegen stannat
var gång pendeln stannat
ljuder
klangen
han lyfter nyckeln ur bröstfickan
vrider medsols
urverket
knippen av vass
av grenar
givna av hav
ur hav
av sommarvass
av sommarträd
ligger vid hans sida
han andas in
månne
regn blir till dun
till kristallblad i dessa nätter
än binder vi ej kärvar
detta är knippen
ögonknippen
må hända
han ler
fingrarna flyger
helt utan kärvan
vad är det han gör
hon nynnar i kojan
han lyssnar till hennes vidlånga
kjolar
marksmekan
lyfter doften av trevnad till
mannen
han flätar konten
den hon bär i vinterbruk
de skall vandra snart
längre in i land
till bergen
till
grottan
däri stormar ej viner in
däri bädden är redd
dit bär de konten
