vad är dessa framsträckta händer
hon vandrade stigarna
med hjärtat öppnat
bröstkorgens mjuka linjer
var tvenne öppnade portar
portar vilka avtagits lås
bommar
vallgraven
i denna strömmade fiskar
fjällbärare
bärandes svävandeslöjor
skimrande
cinnober
röda
purpur
stundtals i det solen sträckte
fingrar
in i vattnets svalka
bar slöjbärarna
fjällbärarna
blå samt violetta toner
detta är icke samt
samman är detta
ty tonerna väver samman
trädfolken hade slutit ringen
runt
vita stammar
rötter grenar
vida hav
trädfolken bar
skrudar ur allväv
vingfolken samlades
ja
allt detta är skrivet i delar
än
då
än
nu
väver allt enhet
vad är dessa framsträckta händer
hon väckte berättareldarna
lyste upp alla hörn
alla världars hörn
skuggorna steg befriade ut
in
skuggornas ögon skimrade
in i skönheten
av alltet
de såg
innevarande
vad är dessa framsträckta händer
hon vandrade stigarna
vida
färder
sträckte händerna
och de vilka såg in
ser en värld
ur spegelns
gåva
ser skimrande
gryningsljus
det karvades i hennes vid
öppna portar
karvades allt djupare
hon visste
vad
hon visste
hon släppte ej de
framsträckta händerna
bjudande var händerna där
kravlösa gengäldslösa
vad är dessa framsträckta händer
dessa framsträckta händer är
hon kom till insikt
var i är händer sträckta fram
hon viskade
i detta
ej mer
se in
hon satte sig helt stilla
i insikten av
lev det du vet
bråttom
brådskan är
illusionens styggelse
sakta suddas hennes konturer ut
ut
in
dalen är skimrande
svävande slöjor
vävandes
i vinden kan en viskning höras
nynnandes tröst i väntan in
slupen med de svarta slöjorna
djupindigo
strömmar med
sjön
slöjbärare
fjällbärare följer
tag av år
höres ej
tystnaden
en vakande fågel
i det händerna tas emot
andas dimman in
händerna är
synliggjorda
så skriver höstens blad
mosaiker lagda
i regnvåta marker
stilla
stilla
ligga höstens blad
utbredda värnandehänder
fyllda med
sommarvärme
sänder gryningsfåglars sånger
sänder fjärilsljus in i hennes
händer
blanka äro bladen
i nattens lyktbeströdda parker
stigarna är bäckens
sandådror är kammade
borstade av stegfärder
är krattade till fötters rörelse
så skriver höstens blad mosaiker
stenmakaren vandrade vida
i barnsben
in i mandom
följde stenmästaren
tätt i hälarna
jag gick i skolf
lägger nu fram bladen
du döljer tätt i hälarna
för att i din mognad lägga fram
bladen
en gång gick jag i lära hos
sandmakaren
den vilken målar med sand
i sanden gavs jag synen
inlevelsen av färgtoner
denne
sandmakaren
förde mig till bergsväktarna
en av dem
var
är stenmakare
han tog mig under vingars
stenmantels beskydd
målade stenarnas
ådror
i gemensam med mina
blodsflöden
så hördes planeternas rådskrets
tala
in i mig
de undervisade mig
och i den stund
av upplösta stunder
vari jag åter
inträdde
här
bars jag i denna kropp
kvinnorna i berget
sömmade mig denna ränsel
denna ränsel är
dig given
i din mognads
händer
ty du är jag
jag är du
låt oss lägga mosaikens vilja
i det hon utandades dessa ord
sänktes dimmorna nedöver
mjukt steg hon
in i
berättareldarnas
upplysta krets
i ringen av
stenar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar