den 7 november 2013

hit komna 
för att leva 

leva 


bli rörd 
av 

genom i 
till 



hit komna 
komna hit 


rörd 
berörd 


här 

för att röras av liv 
till liv 

levande 

här 

för att röras 
beröras av 

här 

för att röra vid 
berörelse 
till 

till berörelse 

här 

till att beröras 

röras 

här 

till upplevande av 
din sårbarhet 


din min vår 

allts 

sårbarhet 

vilken är 
allts 

styrka 


liv till 
till liv 

liv av röras 
röras av liv 

här för att andas 


berörd 
rörd 

i 

är 

rörd 

först troddes det vara en hjord med skenande hästar

dånande rann de nedför den täckta floden

troendet gick paniskt över i skredtankar

vem tänkte på att släppa blicken fri

kanske barnet

barnet vilket lyfte deras blickar

de såg vitblå snömoln

gnistrande

näri sol

rörde vid molnen

landa mjukt fallande

näri röken lagt sig

hörde de åter

ylandet

paniken grep an

det taltes om vargar

barnet lyfte åter deras blickar

de kunde nu se

vinden

vinden ylade

rörde upp snömoln

i en vid rörelse

cirklade röken

lade sig åter stilla

ur snörök växte gräs

kristallgräs

himlarna molnades

bäddades in

i de stunderna syntes gräset mattat

solen svepte mjukt undan moln

vari  gräset gnistrade av

diamanter

barnet gav dem ögon att se tydligare med

näri barnet såg deras instigande i stillhet

lyfte barnet vingarna

och de såg snöörnen sväva

i gräset

stod hästar

hästarna betade diamanter

slutligen gnistrade hästarna

och gräset gnistrade

deras ögon fylldes med syner

ur oändlig skönhet

snöröken virvlade

nu såg de ryttare

sitta på hästarna

mjukt satt ryttarna

oskodda hästar

oskodda ryttare

de undrade aldrig varför de

ryttarna ej frös

urgamla var dessa ryttare

brukade vare sig sadel betsel eller töm

mjukt följde de hästarna

mjukt följde hästarna dem

ansiktena vändes till folken vilka nu såg dem

helt utan rädsla de bjöd in ryttarna till elden

ryttarna bugade

sade utan röster att färden bar vidare

bergen kallade

ryttarnas ansikten var urålders ansikten

huden var lagda snövallar

åtstramade

mejslade

i skönhet

håret var gnistrande vitt

ögonen isblå klarhet

stolta var de i gestalt

oberörda av tankens irrfarter

berörda av tankens stillhet

hörde de

snö

falla

rörde de vid snöröken

varvid gräset frodades

folken såg dem genom barnets gåva

barnet vilket lyfte sömnduken

blinkade såg dem ej

huttrade i vindens

ylande

stämma

snömolnen tätnade

de vandrade in i stugvärmen

himlarna är kupoler

snidade ur genomskinligt glas

en röst av

fallande

 snö

höres

sigillstaven skimrar isblå klarhet

skulpterar i ljus

bergens blåsvarta blad

bär vita slöjor av

tätt vävd siden

komna ur länderna

vari soluret ständigt visar hetta

pilen bär fjädrar ur

sunnandräkt

ur notus

glödande

händer

trådarna till väven spanns av solstrålar

den vita spindelmodern spann dem

sittandes vid den vita stammen

vilken bär städse

eldblad

omgiven är hon av

fjärilar fjärilsmoln

vilka vakar med

tankarnas

hjärteld

aldrig komna till

kölden

tolv kvinnor ur stammens grenar

vävde slöjorna

trådarna varpen spände stammodern i grenarnas fingrar

slöjorna bars av karavanfolken

upp genom navet

nådde bergens blåsvarta blad

bergen skulpterar i ljus

sända var dessa karavaner av moderns visshet

hört hade hon

kristalltonerna

den vilken vakar med vinden

hade mjukt lyft tonerna

ur kristallskivan

gonggongen av

is

smidd

driven med mjuka

hammarslag

där i vindarnas grotta

vari istappar är pelare

öppnades

tonen

isfolken såg rök stiga

snörök

såg andedräktsrosor

såg

stillheten

friden

i karavanfolkens

närmande

dessa folk hälsade bugade välkomnade gemensamt

med händer lagda in över hjärta

med tystnadens fyllda skönhet

med ögon blickande

i kärlek rakt in

i varandra

inväntade tonen av det fallande snödunet

karavanfolken överräckte slöjorna

in i isfolkens gnistrande händer

isfolken gnistfolken

viteldsbärarna

skrudade bergen

och sidenet gav bergen drömvärme

i natten invid eldarna

lyfte de var och en

en glödande sten

öppnade stämman

i det stenen lades i elden

de talade navets väg

hur navet vrider sig med solen

genom månmoderns djupa vishetsstämma

genom jordemoderns visdomskälla

bergen skulpterade gryningen i ljus i värme

isfolken hämtade isblå eld

att bära in i glödelden

till väckande av

violljusets

innebörd