det är så
att
skuggvingar faller
tungt
över
mina ögon
mitt ansikte
bröstet
och innerst vet jag
rosenorden
jag borde viska till mig själv
jag vet till fullo livets
skönhet, ser upplever skönheten så intensivt
ändå kan jag endast fråga mig
utan att nå mig;
vad är detta liv, en fallande
regndroppe
kan jag till denna droppe viska
så låt mig vara dig
låt mig vara den vilken sjunker
in
upplever närhet
vad är detta liv, den heta
ökensanden
kan jag till denna ökensand viska
så låt mig vara dig
låt mig vara den vilken bär
vågorna
upplever rörelsen
vad är detta liv, druvan i din
hand
kan jag till denna druva viska
så låt mig vara dig
låt mig vara den vilken skänker
sötma
uppleva detta
liv
levande
de sitter på trappan
det är en trappa
en märklig trappa
den bär steg
är bärsteg
samtidigt är den luft
den gamle mannen frågar
mildleende
minns du hur du byggde detta hus
många trappsteg är det
du vandrat
vi vandrat
minns du
hur vi först vandrade runt i
molnskogarna
blickade ned in
genom trädens fingrar
blickade in genom
gluggar
gläntor
strimmor
vi studerade hus
hur hus kan byggas
vi vandrade till öknar slätter
till
till
är
vi satte oss där vid ljusskäppa
den av stjärnlågor
skissade först lätt
på ett papper så tunt
av skiraste glas
papperet tätnade
vi ritade
så vandrade vi
bar rullen med oss
vi vandrade till skogar till
slätter
till
till
är
vi bad behoven till
och byggde dig detta hus
stormarna har rivit har slitit
du står här
ja du står här
trappan är hållen ren
tröskeln är skinande
du har ofta höjt stämman
ja
ej utåt
bett mig
bett oss hämta dig hem
du är hemma
du är i ditt hus
du kan slå
visst kan du slå
det kan vi alla
ändå är det så
du kan ej slå sönder ditt hus
jodå visst kan du
fråga dig bara hur det kommer att
vara utan dessa väggar fönster
utan
utan
du har byggt ditt hus din kropp i
ljusminne i kärlek
egentligen är detta ej heller din
vilja att slå sönder huset
det gör oss så ont näri du slår
dig själv
du kan ej
slå sönder dig själv inifrån
stig in i tystfloden
det är sant du kan stiga ut
det är bara det att den vilken
lever i ditt inre
slår ej sönder huset
ty denne är mästaren
ditt själv
sorgen var det vilket ställde
till orkanerna
sorgen över den vilken lämnade
honom
de avgav återseendelöften
utan att egentligen inse vidden
av dessa
hur de lade bojor på varandras
stigar
löften är vackra
avge dem ej i hast
till tröst
ty de har verklighet
de har vittnesmålet
du avgav detta löfte
ofta satt han helt stilla
den konsten hade han övat länge
han sträckte ut handen bjöd
stormarna in
stormarna hade kommit att bli en
del av honom
han bjöd dem in näri dessa reste
sig upp
inväntade deras virvlande in i
cirklande in i liggande stilla
helt tyst följde han stormarna
stormarna svarade hans lugn
de möttes i tystnadens hav
ofta satt han helt stilla
blickade in i kvistögat
livet var allt bra kvistigt
ibland
speciellt då tanken fick för sig
att lösa kvisttrasslet
han hade börjat stäcka ut en hand
till de tankarna också
kvisttankarna
han insåg tämligen snart att
samma skeende
som med stormarna infann sig
stormarna tankarna svarade hans
lugn
de möttes i tystnadens hav
havet blev spegelblankt
de såg tingens verkliga är
kvistarna vek ut knoppar
fyllda med liv
ofta satt han helt stilla
blickade in i kvistögat
vari bilder vandrade stigar
elden i staden höll honom
sällskap
veden den knastrade hemtrevnad
han minns krukorna hon så ömt
vårdade med hemtrevnad
små gröna kullar bollar i
fönstersmygarna
elden i staden höll honom
sällskap
veden den knastrade hemtrevnad
släppte vattnet åter in i hav
han minns hur de vandrade hand i
hand vid havet
hennes stjärnögon
hennes läppar
hennes mjuka stämma
han minns
deras stegs
samrytm
han minns hur de låg i sanden
tysta
i lyssnande
hur de kunde sitta helt stilla
och följa havet
vinden rörde vid hennes hår
det doftade
henne
elden i staden höll honom
sällskap
veden den knastrade hemtrevnad
släppte vattnet åter in i havet
båten måste upp på land
stigar vandrade bilder i
kvistögat
hennes stämma kunde han höra
stämman vilken gjöt lugn inom
honom
i de stunder minnen steg upp ur
bäddar
han hade aldrig sökt gömma dem
eller glömma dem
helt sonika bara bäddat in dem i
sedda
vilobäddar
han log
ni likna leende dockor
eller kanske påskägg
eller
kanske paket
minnen steg upp ibland
sträckte sig
vackra minnen
tindrande ädelstenar
ändå
gav de honom smärta
elden i staden
det är ett sådant minne
hon frös ofta det hjälpte ej hur
mycket han än höll om henne
hur många sjalar han än lindade
om henne
hon tömde sin värme
resolut vandrade han till berget
med de släppta stenarna
nåväl släppta var väl mera det
vilket skedde den gången
rövarna sprängde gången
berget mindes hur de sprängde
sönder kristallådror
begär till marknaden hade gripit
rövarna
det enda vilket gavs dem var
splittrade stenar
de hade bara behövt be
kristallerna
berget hade fyllts av vitvrede
stillade sig
det är så med berg
berget sände helandeord till
rövarna
varigenom de såg med klarnade
kristaller
så var det
så är det ler berget
och rövarna kom att hela de sjuka med sina insikter
det var ur den gången stenarna
släppts
han förtalte berget om hennes
frysande
bad berget bad stenarna om gåva
berget
stenarna bejakade hans bild
och han bar stenarna hem till
stugan
murade spisen
staden
han minns hur hon värmdes
hur hon lindade av sig sjalarna
hur hon dansade för honom
hur hon ofta låg lutad till honom
han förtalte henne skogarnas
vandringar
och hon målade hans ögonbilder
med
fyllda färger
innan vårgryningen kom
vandrade hon in i skymningen
ofta satt han helt stilla
den konsten hade han övat länge
de sitter på trappan
det är en trappa
en märklig trappa
den bär steg
är bärsteg
samtidigt är den luft
den gamle mannen frågar
mildleende
minns du hur du byggde detta hus
så
varför fylls du så ofta av den
känslan
varför
slår du
slår du
du kan slå
jag ber dig
linda dina händer
i vaggans späda gren
lyssna till vinden
släpp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar