alla dessa skiftningar
regn frost regn frost sol
kaprifolen bär gröna bladföljen
droppar tindrar klara
rena
ögon
droppen vänder upp ett trött
ansikte
ett trött öga lyfts
hur trött jag än är
så är detta är
vilsamt
ty jag är
i detta blad
oskrivet
oskriven
vi
är
visst är denna natt vacker
ett utslaget stjärnhår löst ur
flätorna
en utbredd mantel med
pärlbroderier
regn strömmande regn
vilka sånger hör du i denna natts
tystnad
jag hör en kvinnas gråt
hon gråter ej över det de
benämner spilld mjölk
hon gråter ej över spillda
droppar
gråter ej över
ty hon vet att tårarna späder ut
det spillda
kanske till det oöverstigliga
vilka är det överstigliga
hon gråter ej över spillda
droppar
hennes gråt är
somliga kallar det
bitterhetens hjärta
droppen tystnar en stund
det är ej bitterhet
nej, det är ej bitterhet
hon gråter med
med det ej hörda
med de kupade händernas
framsträckta
med detta att vara i
med huden vilken ligger vikt över
stolen
med det blottade bröstets smärta
är det
de tonerna regnet andas
vandrade hon in i regnmarker till
svar till möte
släppte hon in en inblick genom
en modspringa i värnaden
jag ser tråden spinnas allt
längre
ur moln in i klarhet
ändå snurrar detta hjul runt
runt i samma disharmoniska
upprepande
vrede
det kan jag ej
till vad
dörren har ett vrede
det kan jag erbjuda
droppen sätter sig upp
förlika dig ej med denna
disharmoni
kom
låt oss stämma strängarnas böjda
kvinna ur kvinnodalen kommen
vilken bär lågan
elden
i dina händer
närvaro
i närhet andas
liv
närhet
närande
händer omfamnar varandra
en hand glider ur en hand
smärtan stegras
gränsöverskridande
upphörande av tid samt rum
dessa lagar paragrafer vilka
byggts av människohand
hur kan vi veta
genom att stiga ut ur det inre
genom att lägga
allt utåt
vilsna snurrar vi i en karusell
vars hastighet accelererar
i rädsla av att våga vara
närvarande i oss själva
i hjärtats tempel
i rädsla av att vara närvarande i
möten
oavsett om vi är stjärnstoff
partikelstoff biologisk fysisk
massa
slår du ett blad
skälver universum
hur kan någon
en medvarande göra oss illa
ser du händerna vilka möts
hur de vaggar varandra in i närvaro
hur händerna vågar vara stilla
samt uppleva blodets rörelse
stilla
stilla
närvaro
kanske är det så att detta göra
illa
är vår oförmåga att tillåta
handen glida ur
kanske är all sann samvaro
dimman i gryningsängen
vilken mjukt smeker våra sinnen
vakna
dimman vilken ej ”tillåter” vårt
rusande
dimman vilken skärper våra sinnen
in i det dessa är
kanske är den vilken gör oss illa
inte någon och är denna någon,
någon
är det vår oförmåga att släppa
släppa handen
i tillit
att det vilket är
är
en negationsstorm stiger upp i oss
styrkan kan vara beroende av hur
många
övergivandekänslor vilka
planterats
hur många osedda möten vilka
funnits
hur stor ej närvaro vi befunnit
oss i eller
vi förs i en enorm hastighet in i
alla påbud
allt vilket sagts talats lärts
oss
nötts in tills huden blött
ändå gör det ont
och det är svårt vara
dimman
kärleken är närvaro
en närvaro där orden
egentligen ej har en betydelse
kärleken kan inte tänkas av den
vilsna tanken
den tanke vilken ej är hållen av
handen
kärleken kan leva kan skapa
är i rörelse
kärleken svarar till vindens
totala närvaro
ty i det du andas ut andas jag in
dig
i det jag andas ut andas du in
mig
detta lever i andningen
så vem eller vad gör illa
kanske den hand vilken flyr bort
från sitt inre
den hand vars smärta stegras
inombords
den hand vilken utdelar
sin egen
smärta
utan att inse
utan insikt av denna klo
denna våg
från var den kom
till vad den kom
till att utsläckas genom att
kastas på en medvarande
eller till att utsläckas genom
att själen ömt omfamnar den
samt ser lögnen vilken tillåtits
spridas i tempelgården
varsamt öppnar vi våra bröst ser
det vi är i det vi förleddes se vara maran
därigenom befriar vi maran
vilken blir en vacker svan
vilken möter en svan
se svanarna
vars huvuden rör vid varandra
vars bröst rör vid varandra
denna urålderssymbol
hjärtat
vari huvudets tanke
sjunker in i bröstet
samt viskar
i gemensam stämma
jag älskar dig
detta älskade är det vilket
stiger upp genom blodets strömmar
det är de djup vilka valar lyfter
sin tunga kropp ur
detta jag älskar dig är
intonationen till illusionens upplösande
detta jag älskar har behov av det
rena havet
av den skönhet korallreven är
korallreven ger grund
skönhetens grund
är icke i havet till förlisande
av skepp
möjligen till förlisande av det
vilket ej är
för att vrakdelarna skall vaggas
in till stranden till de händer
de hamnar vari dessa egentligen
hör hemma i
detta jag älskar är ögonen vilka
brister i varandra
vari viljan är brunnens önskesvar
gryningen böljar in
skymningen böljar in
vilken är vad
vad är vilken
dessa är de stunder inom vilka du
kan ana oändligheten
intigheten, vari du löser upp
dina tankeformer samt stiger in i källans är
du tvagar dig i sanden i havet i
alltets är, ser den droppe du är samt därigenom det hav du är
gryningsblomman
skymningsblomman
det milda ljusets ansikte
vilket är det strålande skärande
ljusets ansikte
vilket belyser samt upplyser
vilket bär dig i det
gränsöverstigande
det är fascinerande se
höjdhopparen
vilken ser ribban
kanske en osynlig vägg
ser ribban samt fokuserar
i total närvaro hoppar hopparen
av höjd över gränsen
gryningsblomma
vårblomster
när du kysser blåsippans blad –
bilden du gav -
tindrar blåsippan gryning
blåsippan har mött dina ögon
dina läppar
din andning
räds ej det vinden viskar
räds ej
spåren i markerna
vilken vrede är det
vilken andas i din känsla
vreden
över avsked
vilka skakade om grundvalar
grund valar
valar
svävar med havet
toner stiger upp
kastar sig upp över ytan
skänker kaskadljus
till ögon
vilka sörjer
sörja
sorg
sorgens mantel
höljer smärtan i vingar
armar
lyssna till din smärta
tillåt den stiga
räds ej spåren
de du vandrat
jag ser granen vaja
vagga utanför mitt fönster
lugnet, andningen
granen viskar
räds ej
var i detta lugn
mina rötter är kronan vilken
andas hennes hud
gaia
jorden
jordemoder
kvinnan är en grotta
hon
den skolade kvinnan väljer sin
make
hon är en grotta
en kristallgrotta
mannen blir hennes väggar
han bygger henne lä
hon skrudar grottan
med det hemtrevnad är
hon leder honom
mannen ur formen det
arkitektoniska
in i regnbågsljuset
därför skimrar älskandes ögon
de är
samt deras regnbågsskimmer
ögon
strålar belivelse
ej enkom för till dem
till alltet
det är den rena otadliga kärleken
kravlös samtidigt fylld av med
krav
det krav egentligen är
kärlek ren andas varat
genom din hjärtgärning
vindar luft
luft
andning
droppar
dräkt
du andas
jag andas in dig
jag andas
du andas in mig
räds ej det vinden viskar
räds ej
spåren i markerna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar