tanken greppar ögats lins
en droppe
riste sina vingar
hon ser denna droppe
breda ut vingarna
ser den vibrerande rörelsen
vari
mjukheten
stiger in i form
hon hör;
illusionen
är detta mörker
illusionen är att stiga in i denna
form
ur
vibrationen
du vackra droppe i trädets krona
vilar i bladets vagga
ett blad under dig
ett blad över dig
frys icke i denna klara natt
solen sover vid din sida i
solbädd
månmoder vakar
med dig i nattens silverklara
du vackra droppe
ser du vindarnas lek
är dessa vindar
är dessa vad är vad
virvlar
leker
lever
lider ej av livsförgiftning
lever
virvlar
ser du maskrosfrön
lyfta
virvla
karusellen flyger runt
runt
med stoff
med stoft
vindar
vad det är saktar
stannar
lägger sig stilla
solen vaknar sträcker sig mjukt
stiger upp
ur trädkronebädd
maskrosfrön
vindar
eller vad det var
är stilla
vackra droppe
ser du
såg du virvlarna
så är sinnena
så är sinnena utan hand
virvlar rusar
vilsna
snubblande
säg mig vackra droppe
vem vill väl snubbla
tager tag
vänder vrider om
vrider om
nyckeln är det ej
ändå nyckeln till illusionen
den dörren åker upp med en smäll
tanken ler
jag blir ledarhanden
jag tar tag
hör du vackra droppe
hur det vilket är vrids om
efter behag
allt detta för att stilla oron
istället för att våga följa vågen
följa oron till stranden
oron är en del
lugnet är en del
samtaget är de
liv
tankesinnen
sinnestankar
så är det
den dörr vilken är
glider ljudlöst upp
kräver ej
kräver din sannhet
det kravet är icke krav
det är
ditt hjärtas bön
vita lögner är icke vackra fåglar
vita lögner är
vingklippta
fåglar
vilka lider på grund av den tanke
vilken gömts i den vita lögnen
den vita lögnen gör ont
vrider om din tilltro
du är icke tilltrodd
av den av det vilket giver dig
en vit lögn
det är ej att skydda
ej ett värnande
det ger ett så kallat osynligt
sår
vilket varar
det vill säga är inflammerat med
bakterietillväxt
mörkret lade sig helt stilla
hon lade sig till vila
i en bädd av doftande ljung
med mjuk mossa
himlarna var ur höst
luften var klarnad
uppleva kunde hon för första
gången på så länge
förfluten segling
ett ljus inom ögonglobernas glas
ögonglober
glas
sant är det
en glaskupol i det yttre
en glaskupol i det inre
en boll
månmoder du vackra droppe
ur ädelstensansikte skådar du
i dina händer håller du globen
ur kristallberget givet
du skänker
paljetterat
ljus
skänker
klädnaden värme
för första gången
är mörkret lyftat
strålar sannheten
det är i den stunden
en hand lägges över hennes ögon
en hand en bindel av svärta
knytes hårt om
räds du
du räds ej
mörkret lade sig helt stilla
ur regnmantlar steg detta mörker
regnfolken hade brett ut
mantlarna
ej över marker så
regnmantlarna var
spända
tältdukar
baldakiner
sant är det
en glaskupol i det yttre
en glaskupol i det inre
en boll
regnmantlarna var tält
kanske anblicken liknade dem vid
därav detta stilla mörker
räds du
du räds ej
detta stilla mörker kommet
ur havda
ty stjärnlanternorna
syntes ej för dem vilka satt
under baldakinerna
det ser hon i glasgloben
stjärnlanternor synes ej
för dem
vilka sitter under baldakinerna
regnmantlarnas utfällda blad
mörkret var icke alls
illavarslande
lugnet spreds in i de församlade
resande från vida
regnfolken hade inför dessas
ankomst
tänt eldar eller hållit glöden
vid skimrande
det vackra var att i den stunden
de resande anlände
omgav dem endast mörkret
en del av en enad verklighet
en del
av
en enad verklighet
hur kan känslan beskrivas
det var att instiga i en pupill
vilken sluter sig om
eller kanske en famn samt i denna
famn luta ansiktet
in i denna famns bröst
mörkret var icke alls
illavarslande
i det alla var samlade lyfte
regnfolken kolbladen
varvid glöden sakta lyfte mörkret
de resande omgavs nu av milt ljus
med yra
yrvakna ögon såg de
ansikten ur resandes vägar
glöden sträckte lågor in i
flammor
resandehänder möttes
flammor möttes
komna ur lågträd
lågornas träd
med ens andades helhet
ur regn stiger ånga
ur ånga målas
skaps moln
av droppar
av droppar
väcks sakta stjärnlanternor
skymtas genom baldakiners
sidendukar
samlade är de
komna är de
till sam
samtalan
i inlyssnan av dropparnas givande
träden de tolv
har släppt många blad
vem läser
vem lyfter
vem sträcker läslågan till
och vem läser med öppna sinnen
med rena sinnen i hand
träden står med fötterna
rötterna i torkans stränder
marken sinar
ämbaren
spannen är tömda
till detta är samkomsten
trädmakaren
vakaren har kallat samman
han visste
han vet
det vilket sker i det flammor
förenas
träden släppte månget blad
lade bladen i händer
tanken greppade
tanken greppar ögats lins
i ringen av samlade
synes en mild rörelse
är du ett frö
är du det trettonde trädet
är du navet i cirkeln av
världsträdets grenar
en droppe
riste sina vingar
hon ser denna droppe
breda ut vingarna
ser den vibrerande rörelsen
vari
mjukheten
stiger in i form
hon hör;
illusionen
är detta mörker
illusionen är att stiga in i
denna form
ur
vibrationen
vakare
trädmakare
hör du
vibrationen
tag dessa droppar ur vår andning
vattna träden med vissheten
ur våra hjärtans inren
låt oss måla
skönheten
så bär vi alla frukt
jag räddes ej mörkret
globen bar jag i min hand
stormar ven
det stilla vattnet viskade
minns stillheten i stormens öga
så lyfter hon den lagda handen
bindelns knut är löst
hon möter
det hon
såg
en del av en enad verklighet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar