i det havet glittrade utanför
ögonvrån
utanför synranden
avgav hon sitt löfte
till de vilka lyfter klipporna ur
bojor
hon hade sett järn regna ur
himlars visdom
till mod till
levnad
sett hur de smälte järnet
hamrade järnet
ej till mod
ej till levnad
till låsande av ädelheten
till
bojor
vilka kränker fotvida gång
till dem vilka lyfter klipporna
ur bojor
slagna runt vrister
till dem avgav hon löftet
bojorna var slagna
är så ännu än
av dessa vilka ej hörde
järnets mjuka klanger
ljuda
i dalen
bojor slagna runt vrister av dem
vilka räddes inför havets
stegrande vågor
hästar med virvlande
sjöskumsmanar
med hovar oskodda målandes
luftcirklar
det enda de såg var slag var hot
rörelsen såg de ej
de förenande cirklarna
elden i hästarnas ögon såg de ej
bönen ur hästarnas
hjärtan
hästar vilka bar ryttare
med mantlar av fjäll
till de vilka lyfter klipporna ur
bojor
avgav hon löftet
i den stund
havet
till synes
sinade
floden drog undan jalusier
vilken täckte vandringens
såkupor
hon lovade klipporna
ordens prydnader
lovade måla klippornas färder
inom ögonhudar
och hon såg havet vända
nå
den strand vari hon ilandsatte
stegen
i handen bar hon
kvistar givna av myrten av
rosmarin
kvistar bärandes vita stjärnor
hennes skrud bar färger av
den färg du kan skåda
i den rena köldens ankomst
den färg vilken bär eldslöjorna
orange kristall
karneol
jupiteröga
hon vände sig icke om
hon hörde havet andas
hörde klipporna dyka in i havet
hörde sångerna stiga
tillät sångerna strömma
in i blodet
så
begynte hennes löftesgärning
förtäljandes
sagan
om städerna de trodde
försvann in i havet
av bojor hamrade
smidda ur härskarmakt
i varje ordandning
brast en bojas band
hans ögon rörde mjukt
vid trädens kronor
fingrarna följde
bladens jordmånstrådar
han kysste
orchideernas
ögondjup
de kom att bygga husen i trädens
kronor
de vilka endast passerade
rusade skrämda ur
i det
det talades om skogens innevånare
om viskande
illavarslande
röster
de kom att bygga husen i trädens
kronor
näri jakten skar alltför djupa
sår
i hjortarnas vida
färder
och av rörelsen flög tusenden
vita kakaduor ur träden
med purpurfjärilsorchideer i
näbbar
de bar dem till eklunden
klippor kluvna av hav
bär vita mantlar
är dessa salt
är dessa vit sand
är dessa hud
rann haven nedför
in i hennes hud
sjönk
valarnas sånger djupare
lyftes de av delfinernas visdom
klippornas fotfästen
liknar
fötter bara synes vara
elefanthovar rör upp vitdamm
lyfter snablar
trumpeter ljuder
in i hav
varur cacaoträden omgivna av
guldbladsmantlar stiger
skimrande elfenben bär tonerna in i azur
turkoser bär kvinnorna i mjuka
ringar
runt halsars mjuka linjer
klippornas
rötter ringlar in i
sandvida vågor
roddare
stävar in
båten är en kupad hand
svarvad hyvlad
av vindarna i furudoftande skogar
däri tallar granar pinje ide
sände andningsrörelse
däri de skimrande vita vakade
över folkens
slutna dammar vari vattnen steg
ut över kanter
låste upp reglarnas hårt hållna
färdats har han över soldränkta
klippor städer
i dyningar mjuka i vågor höga
han har smakat saltet sötman
bitterheten nådde ej honom
med iver stiger han ur
han kysser hennes andning
och havet svarar
med doft av
hav
blicken hans lyfts över
bergskanter
hedarna ligger utspillda
i mjukgröna vågor
i fjärran höres hjordar vandra
höres herdar mjukt andas i
flöjter
och stenar breder ut blad
händer
mantlar faller
fallet porlar silvrande in i
dalens lummiga grönska
pilgrimen
svävar mjuka stigar
vingar rör vid moln
vandraren rör vid marker
staven slår rot i stamnärvaro
orchideer
slår
väkt runt rothav
ekon
ljuder
ekar sträcker armar
i givandegester
stenarna bygger trappor
in i tempelstaden
du kan se
hur isarna rann
kristallklara
in i
händernas kupade
lotusblad
kronring
till kronring
skogen viskar
lägger ut snaror
till sargandesteg
till stöveltramp vilka
skövlar skogsblomstrens gåvor
skogen viskar
viskar
blåser
inkräktare vilsna
lianer tvinnar ledtrådar
binder vimplar
vilka smäller
trumserenader i vinden
träden har släppt barken
bjuder mjuka stöd
till skogsfolkens levnad
bokskogarna omsvärmade
i natten av eldflugor
smidda ur kolögons
strålandefärder
och skogarna lärde dem ur marmor
bygga valven till lä
vid havshäll vända de kakor av
vitt gryningsmjöl
nattens mantel
är svepande kaftaner
är ansikten
skurna ur ebenholts
berberis kantar
vägar därur hjärtan helas
sigillringar är lagda i tjära
elden flammar
smälter
deg
de målar båtar till sättning
morer
möter
valven i vindarnas
rörelse
han hörde dem ropa näri eldar
slocknat
hon följde dem in i hamnhavda där
lermakaren rör jord i grytor
med inlevande händer
formar
krukmakaren krus
krusade är banden
i linneskåpets lavendelpåsar
är havets stilla spegel
krusen är fyllda med styrka
ur källan stigen ur hav
buren av stenars rötter
ej fyllda med rus
havet störtar sig in i
ormbunkarnas valvbågar
hon ser vandraren stiga in i
lagunöga
följa vattnets öppnade droppar
vacker i sin nakenhet skimrar
hans rörelse
hennes hjärta svämmar över
han dyker ifrån klippans kant
klipporna doftar järn
det nobla hjärtat stiger
förklarat ur hans händer
och eldarna brann i natten
talandes råd
i tystnadens ljuva sällhet
i gryningen kurar lågor samman
röken är dimman vilken svävar
bäddar in skogen
lommen höres väcka sjön
varöver de färdas med slöjor
de vilka med lätta fingerljus
väcker morgonen
det finns ej en perfekt människa
i denna värld
detta skapar den perfekta
levnaden
ty det väcker den perfekta
gärningen
kärleken
värnaden
de lärdes bygga valv i marmor
till värnad i stormarnas vågor
och duvor vakar
i denna fristad
däri rökelsekaren sänder myrra
till öppnande av glasmosaikers
fönster
lägger skimrande golv till
naknade fötter i bön
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar