vid pulpeten med en pulpa
sitter en skrivare
pulpan är ett krus
krusa dig spegel
öppna dina djup
völvan sitter vid härden
väver i fingerram
kristalltoner stigna ur spegelhav
ansikte du blidkas
av de tusen ögonens stillhet
kruset smidde smeden i havssmedja
ässjan andades pärlemor
och spegeln krusade ytan
in i rökgången singlade en fjäder
av sällsynt glasklar art
skrivaren skrev orden
völvan dukade borden
i ditt egentysta kan du höra tonen
ditt hopp dina ögon är ej grusade
skimmerlågan brann starkare i
hennes
völvans händer
han såg snäckan
han lyfte snäckan till sitt öra
däri kunde han höra de tusen
tingens strån tala
en del högröstade över andra
en del viskande
yr blev de lyssnande
allt stillnade han hörde dem en
och en
i varje fingerborg
rullade orden i spiraler
var och en hade en slev med e
hand vilken rörde
inte en droppe spilldes
så stod de alla på rad
tystnade infann sig
livet skred uppför altargången
utan böcker utan häften
stilla med manteln mjukt böljande
så stodo de alla i rad
det finns fyra träd
vilka sträcker grenar vida
flätar fingrar i varandra
uppför altargången skrider livet
med böljande vit mantel
de står i rad
en alle av skeenden
var och en håller en fingerborg
balanserar den i sina händer
så är det säger livet
historia
kan vi ej nedteckna
det är ett skeende
det vilket var
låt oss vandra livets altargång
tänd lågorna i edra borgar
med fingrarnas ljus
låt de svarta gluggarna givas
ljus
låt edra borgar bli fyrar
ledandes de vilsna skeppen
i stormarnas handfast lek
näri de slungar honungen in i
grund
vinden
sätter sig ned
helt stilla
andas in så där vilket sker efter
flygandefärder
vinden sätter sig ej på stenen
sätter sig invid stenen
de brukar luta sig till varandra
stenen ligger där nu med vingarna
vilandes
vinden bar stenen
stenen vilade i vinden
så är deras samvävan
suckar gör de nu
deras
vi är inte deras
vi är vi
du är vi
vad kan jag säga
ense är jag
vinden bar stenen
stenen vilade i vinden
vingarnas utslagna
utfällda segel
skimrade i skogsfärgers djup
petroleum
vinden lade stenen
landade stenen här
här i stenens rede
vid landningen fällde stenen
vingar
tog ett par steg
vingarna var i det ögonblicket
mantelsläp
du är vacker sten
så är du vind
ja det är vi
i det farten mojnade
fällde stenen samman vingarna
och såg väl mest ut att vara en
sten
för de vilka såg de vara de
för de vilka ej säg närmre
allt har en historia susade
vinden
du och jag
jag och du
allt
alltet
har en historia
undrar varför uddar trimmas så
hårt
våra historier är långväga komna
vandrade
och vi viskar dem vida till
höranden
vi har funnits vid varandras sida
sidor
så länge
jag har upphört minnas ändå minns
jag varje andning
så sade stenen
så sade vinden
så har vi
en mjuk duns hördes
en gren från eken ekoeken tog ett
skutt
landade mjukt i mossan
vinden och stenen
stenen och vinden
samt
samt
vidgade synen nästintill
förskräckta
gjorde du dig illa
gjorde vi oss illa
vinden samt stenen studerade
grenen
nej
jag gjorde mig ej illa vi gjorde
oss ej illa
samt
jag bröts ej
fadersträdet släppte min hand
till lyssnande
till inlyssnande av bilderna ni
vi målar
stenen begynte
det var så
är så
att en gång i himmelsängen där sanden
vilade vågor
var jag ett glimmande korn
inte större än de största än de
minsta
en själ kom vandrandes
kanske fastnade jag i en nagel
ett fotblad
en kjol en mantel
vad vet jag ej
mina fränder kom till och vi
rullades runt av
kanske en scarabe
vi lades under ett träd
under mig susade eken
under en av dina fränder
palm kallades visst det trädet
länge vaggades vi ej där
vi rullades vidare
hamnade i en fjäderdräkt
landades i vad vet jag
vi
moln kanske eller mon
i en sko kan det ej ha varit och
kanske ändå
skon
kängorna knöts upp
den vilken bar grymtade gruffade
näri skon gled av gled vi ur
så hamnade jag här
här i mitt rede
redo
vinden lyfte blicken ur målningen
stenar såg jag växa
till ett berg
med e grotta
däri lades jag
liknade väl kanske mest en slinga
en slöja en orm
vad vet jag
vi är ju alla lika
ihoprullad likt en kringla
en kanelbulle
de doftar gott
låg jag här i bidan
moder min nynnade
så en dag tog hon mig i hand
vi seglade i luftens hav
däri växte jag
landade så här
såg eken växa
såg dig växa vackra ungergren
vi kan tala länge och väl
penslarna är dock trötta söker
vila
i det
grenen såg nu gryningen nalkas
fadersträdet sträckte handen till
stenen slumrar
vinden slumrar
så syntes
synes allt vara i den skepnad
vilket dagen innan gav
så är det med historia
de är i rörelse av är
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar