hon står
under karmen
karmen är ej en stol
är ej en arm
är ej en vinge
är
en karm
fönsterkarm
hon kryper närmre väggen
hon är kvar
sedan sommaren bäddats in
hon ler
ser fjärilsrörelser
inom
sig
vindarna är i lä här
hon ser det mjuka
ser sluttningen
ser
ser ängen
ängshöken svävade här
där
rådjuren
hinden
kiden
gnagarna vilka ilade pilade
snabbt in under stenar
stora
små
vackra ansikten
solvarma ögon
hon står under karmen
regnen är komna
i sommaren vilade regnen
nu är regnen komna
hon huttrar
undrar varför hon ännu är i blom
systrarna är i sömn
hon hör kvinnan helt nära väggen
hör henne snyfta
hör hennes drömmar
spricka
hör henne sakta brista
i tusen tårar
liljan viskar
tag varje tår i din hand
putsa tårarna
med din hjärtduk
ur obsidians
glöd
stiger pärlemorvita stränder
kom låt oss dansa
i månsilvervitas
snäckskalssånger
kanske hör kvinnan
hon hör så ofta det sällan hörs
hon har den förmågan
hennes hjärta är ett öppnat
fönster
liljan hör dörren öppnas
hör stegen nalkas
kvinnan är det
det är i den stunden gnistbärare
nalkas
en vind rör vid
liljan
kalken
knoppen
spricker
in i vita
glasbitar
varligt rör kvinnan vid liljans
blad
bladen smälter
orden
tecknen
sjunker in
i jordehjärtas mottagandehänder
hon hör
tag varje tår i din hand
putsa tårarna
med din hjärtduk
ur obsidians
glöd
stiger pärlemorvita stränder
kom låt oss dansa
i månsilvervitas
snäckskalssånger
hon vakar vid karmen
i stjärnvidas gnistrande klarhet
gnistbärare
vandrar mjukstigade i ängen
så är det
en vit en svart
vilka ständligen väver
utplånande inplånande
en gång levde det en ask
var det i en hand
asken såg sig om
runt
vad det nu var
innehade mjuka kullar
släta linjer
tecken var skrivna in
stjärnor cirklar
kvadranter
trianglar
stundtals var vad det nu är
skimrande rött
skimrande vitt
stundtals blånande
stundtals bar vad det nu är
sorgkanter
märkliga kartor
helt vita med månar
och så träden
rötter måste de ju ha
kronor bar dessa ej
molnen fällde en droppe
nu stod asken i en sjö
en sjö med tindrande bilder
träd är det ej du här ser
och kanske är det träd
det hela är en hand
låt oss se vidare
en vit en svart
vilka ständligen väver
inplånande utplånande
vi suddar ut handbilden
en gång levde en ask i en dal
omgiven av den vackraste sand du
någonsin har sett
vid roten av denna ask sitter de
trenne
spinner
vattnar
andas in
andas ut
följer skuggor
följer sol månes upplysta
sanden hålles fuktad
vit
en gång levde en ask i en dal
omgiven av den vackraste sand
denna sand var mjuk
molnmjuk
visst kan vi skriva
som moln
sanden är ej en liknelse
sanden är molnmjuk
omgiven var asken av ytterligare
mer
av gräs av strå
av gräs av alla de slag arter
släkten i de vida familjen gräs
i den vida familjen liv
asken levde omgiven av mjuka
sandmoln
av gräs
som sagts skrivits
gräs
av allt det vilket är
är
asken låg helt stilla
vem var asken
en ask
ett träd
en skattgömma
en låda
asken låg helt stilla
det doftade svavel
doftade magnesium
utplånande inplånande
i cirkeln sväva de
yin yang
helt stilla ligger en ask
asken är ej fälld av eggen
ej av yxan
de stridande for
in i lugnstilla
elden brinner i kupade händer
ve
den
vilken bryter denna gren
veden är torr
är lagd
inför vintern
asken ligger helt stilla
tvenne sidor var
är mörka
nej
inte alls mörka moln
mörka sidor med en speciell doft
asken låg
ligger där
i beundran av allt det vilket var
runt om
steg hördes
ja
först visste asken ej att detta
var en hand
och var det verkligen en hand
det ligger en ask
i vila
omgiven av vita sandmoln mjuka
asken har trätt sina fötter i
bäckatofflor
porlande rent vatten sköljer
kittlande
stammen har med åren
med ringarna blivit tämligen vid
stolt reser asken sig
breder ut kronan i vida gester
inte alls yviga
vackra
gracila
sensibla
vingfolken finner lä i kronan
spinner väver kronans strömmar
asken kan se tusenmilastigar
ser gröna kullar
kan höra havsvinden mumla
vågor
söta
salta
beror från var
här kommer den
hit kommer den
havsvinden
asken ser klipporna skymta
hör gräsen susa
ser vildblomster
ser honungs
nektargömmor
hör valpar rulla gläfsa leka
hör barfotafötter
pärlande skratt
regn snö gryning skymning
allt
är
skönhet
och så de trenne
vilka vakar med ordens
innebördsmening
så kanske det var i när
när asken vilar stilla
i beundran av allt det vilket var
runt om
steg hördes ja
först visste asken ej att detta
var är steg
stegen hörde askens undrande
jag är steg
så sade stegen
givna av hon vilken vakar med
asken
en hand
ja
först visste asken ej
att detta var en hand
handen hörde askens undrande
jag är en hand
så sade stegens givare
av hand
av hon vilken vakar med asken
handen stacks mjukt under asken
det hissnade i det asken lyftes
än då så varsamt
asken lyftes
stickorna trillade runt
hon beundrade asken
vad är inom dig
så säg mig det
så bad hon vilken vakar med asken
vad vet jag
så sade asken
kanske ringar kanske bark kanske
kan ske
kan detta ske
vad
vet jag
hon med handen
med stegen
med vakarglöden
listade ut en väg in
kanske är du
en skattkammare
låt oss tända
berättarelden
varligt rör kvinnan vid liljans
blad
bladen smälter
orden
tecknen
sjunker in
i jordehjärtas mottagandehänder
hon hör
tag varje tår i din hand
putsa tårarna
med din hjärtduk
ur obsidians
glöd
stiger pärlemorvita stränder
kom låt oss dansa
i månsilvervitas
snäckskalssånger
hon vakar vid karmen
i stjärnvidas gnistrande klarhet
gnistbärare
vandrar mjukstigade i ängen
så är det
en vit en svart
vilka ständligen väver
utplånande inplånande
en gång levde det en ask
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar