onsdag 27 november 2013

den 27 november 2013

(acceptans)

respektera min upplevelse

jag for ej ut i förundran
frågor sättandes mot
jag stannade i
acceptans

alla dessa omkväden

om du var här om du vore om du är om
det mumlas om
om du
hör du sopranernas spända segel
duetter väver i oceaners månvilja

jag andas därigenom är jag är jag droppen i droppen
näri knivarna skär som djupast
kommer de läkande tonerna till oss in

det

detta är det enda
vi egentligen
behöver veta

i oceanen väver i universum böljar trådar. tvinnade spunna vävande skapande skönhet. så viskas det i skogarnas ädelstensblad.

sköldpaddsmoder fläktar hav med mjuka paddlar. rör vid hamnen stranden väver girlander. rutorna noderna skimrar ännu korallandning . i jordens inre andas opaler hon stiger vänder ansikte in i hav

låt mig berätta denna syn vilken möter mig  genom slutna rutor

hur många gånger har jag sett himlar brinna. bära turkoser i händer. lyfta turkosa slöjor. hur många gånger har jag skådat in i denna ovillkorliga skönhet. omfattande allomfattande allt det vilket är skymningsglöd. hur många gånger har jag sett himlarna brinna. flammande stiga in i djupviolett andning. helt stilla i allomfattande harmoni i ovillkorlig skönhet. viskandes detta är gryningens silverklocka.

ja. jag skrev tigrarna s stämmor. elden flammar dånande. dånande . sablar gnistrar sänder 
skälvande andning . de vässar klorna i de vitsvarta skrudarna . de reser sig . hudar skimrar brons 
ögons skarpa linjer . marker hör rytmen av valv öppnande bakomframom . sablar viner 
danser virvlar. korpvingar bredes ut vänder blad . sabeltandade tigrar vakar med den sovandes drömfärd . gonggongen stannar . luften skälver 

hon är trött stormarna har piskat länge nu. hon är mycket trött. klagar gör hon ej. hon vet djupt i det inre. det sker nu. det är denna trötthet hon måste vandra in i. denna trötthet skall sluka henne lösa hennes oförglömliga det vilket hon manar in i stillhet. det kan endast ske i denna trötthet. hon urskiljer ej längre vems stormarna är. hennes eller omgivandets vara. varför skall jag urskilja jag är omgivandet. omgivandet är jag. hennes låga mattas. allt hopp är släckt. hon viskar. det skall ske. detta är

det är i den stunden mattheten har lagt mig ned marken skälver. röd magma stiger. ser den svarta rutan ser lågan släckas. lava väller upp. magma sköljer över. stilla är jag. det bränns
det bränns ej. lavan lindas runt. är jag i puppan. jag är. är jag. jag är. en kniv skär upp puppan
jag kippar efter andning. andningen fyller mig. stiger upp ur havet. är jag en val. valet har du skrivit. vattenkaskader glittrar. stiger upp. stranden möter. jag bär kläder. främmande ej främmande. en enkel skrud. jag är den hon var den hon är. eldar flammar i bergsöga ser jag dem smida svärd. svärd är det ej de smider sablar. djupt skådar de in i de utsträcktas
framsträcktas händer. överräcker sablar till de mognade. eldar flammar höga dånar sabeltandade tigrar vakar i cirkel runt. de höjer stämmorna med huvuden lutade bakåt  ögon riktade in i skyar. elden dånar marken skälver. jag ser dem lyfta sablarna. är detta jag. i en ilande vind synes stupstocken galgen kastad på golvet. ser dem lyfta sablarna ser dem dansa sablarna gnistrar i eld rörelserna är allvärldars. hudar skimrar brons hårens korpvingar är fria
lösta de dansar de för sablarna korsar klingor öppnar korsar vägar möts. sabeltandade tigrar vakar med dröm. jag ser gryningens strimma elden sänker manteln ned värmen sköljer in sakta stiger ljuset. de lägger sablarna i ring minns rosorna hon lade på moderns faderns bröst.  tigrar öppnar cirkeln. jag stiger in .de bär mig till floden skjuter ut båren strömmarna leder för. en av dem släpper pilen elden synes stiga upp ur bädden

ja
din tanke är ren
nu

du är redo


i mina ögon
solen går sakta ned
i mina ögon

i en nanosekunds
stillhet
badar jag i guld

i mjuka
guldtoner

kopparpenslar breder ut eldflammor
mina ögon stiger i askvindens vingar
vari är min färd vari faller mina blad

sakta flätas trädens fingrar
bär mig i korgen ned till stranden
sjösätter min nakna själ

jag såg ett frö i min hand
kanske en bön
kanske en böna
kanske den formen av
evig rörelse
evig harmoni
lemniskata harmoniska cirklar
vävandes
åtta
in i det nionde steget
viskade mjukt
se
se

bakombarnet
framombarnet
huru dessa omfamnar spirandet

i mjuka bilder steg bilden av bönstjälken in
klättrade följde lyssnade med bara fötter
med bara händer lyssnade följde klättrade
det hopp den längtan vilken leder

detta frö planterade jag
ej till att överstiga
ej till förmer

planterade jag i jordmånen

jag såg mig
linda mig samman
hålla armarna runt knän
vagga
vagga
andningsfrid
detta frö visste jag i klarhet är jag
detta skeende var icke då var ändock då
detta skeende är nu ty min kroppsandning är svag

i en vind rör du vid min nacke
öppnar den förträngda ådern

ja låt mig berätta denna syn
hur många gånger har jag sett himlar brinna. bära turkoser i händer. lyfta turkosa slöjor. hur många gånger har jag skådat in i denna ovillkorliga skönhet. omfattande allomfattande allt det vilket är skymningsglöd. hur många gånger har jag sett himlarna brinna. flammande stiga in i djupviolett andning. helt stilla i allomfattande harmoni i ovillkorlig skönhet. viskandes detta är gryningens silverklocka.

det är i den stunden det oförklarliga viskar det övergår allt förstånd. det instiger i hjärtat. däri viker hon. kvällsblomman ut bladen släpper bladen fria. faller in i bädden.

i de beslöjade städerna. de städer vilka är höljda i molnrosenblad. i denna en av alla nätter. sitter hon. med den vida midnattsblå manteln. hennes ögon håller mina i sina. hennes ögon blickar in i jordehav.

hon säger med stämma mjuk
se in i detta hav

hon häller ut sina ögon in i detta hav. glittrande upplyst. framträder bilden.
hon frågar
hur tror du att detta skedde. varvid jag höll mina ögon i havet. havet andades och sakta klarnade bilden av en makare. vilken sett fjärilar landa i ett av trädens händer. dessas vingar frapperade makarens syn. dessa vingar såg makaren med ögon fyllda av kärlek. med vingarna målade i ögonens vingar steg han in i detta hav. mjukt förde han havssanden samman. mjukt formade han snäckans. musslans skal. ur sitt hjärta lyfte han en skimrande pärla given av hennes händer. hon vilken i denna natt hällde sina ögon i jordehavet. hon upprepar. kanske upplevde hon min flyktande blick. ej i flykt. en blinkning var det. något fuktade min kind.

hon upprepar med stämma mjuk.
se in i detta hav

musslan såg jag varligt sluta vingarna om pärlan. makaren löstes upp. steg in i ett av stenträden vilka vakar med detta hav. stammarna växte i vida ringar. rötterna breddes ut för att de vilka steg upp skulle minnas. det är i den stunden det oförklarliga viskar det övergår allt förstånd. det instiger i hjärtat. däri viker hon. kvällsblomman ut bladen släpper bladen fria. faller in i bädden.

och dessa vilka steg upp var ännu aningar av kommande.
havet höll denna mussla inom sin värnad.

hon vilken nu hällde sina ögon i detta hav. nynnar vaggvisor till musslan.
hon är en kosmisk moder.

håll dina ögon in i detta hav
så viskar hon med stjärnstämma

musslan ser jag öppnas. pärlan ser jag explodera i tusenden samt åter tusenden korn.
kornen landar i strandens välkomnande händer. hon vilken bär gryningen i sina händer rör vid morgonstrimman. själarna. de vilka var aningen av kommande. stiger fram. molnen skingras jag ser nätet i allt. ser fiskaren kasta näten. ser näten allvärldars nät. näten i allt förenar blodens strömmar. ådror av strömmande liv.

hon viskar mjukt in i mina ögon
detta skall upprepas samt upprepas
i vaggans lugna rytm
ty denna vagga täljdes med urblads skärpa
ty allt detta är barnet
vilket vaggas av vår närvaro
se dessa träd dessa släkten av släkten
se medaljongbladen öppnas

så ser vi båda in i havet. följer folkens vandringar ur denna pärlas mognadshölje. hennes ögon hällda i hav stiger in i hennes omfamnande allnärhet. hon breder ut midnattsmantelns kommande gryning. jag somnar vakande in i ro utan att sluta min närvaro

sakta släpper  jag kroppens alltmer tyngande stigar. viker samman huden. bäddar in denna hud i bädden av mossa sluter armarna frysande om källan. vad skall vi tala om hur skoven aldrig vände i det klangen sprack. det mumlas så mycket om. om du.

jag kan höra vindar gråta vid stenträdets stränder. tårarna sprids i askvinden. bergen rämnar i det månsilverbladet landar i flodens hjärta. vindarna kysser stenträdets åkallan. kristallföljen stiger ur molnöga. en stämma viner genom dalen. hjortarna reser blicken ur markskådan. kronorna lyfter tankens klarhet regnar mjukt in i händers hjärtsvar

han sade han har berett marken han sträcker händer in i moln. stjärnkorn landar i det han sade mjukt in i hans handspann. han bugar inför vissheten. sår kornen med rak rygg in i spirande. ömt följer han marken beredd

i en vind rör du vid min nacke
öppnar den förträngda ådern

så skrev jag bilden ungefär av detta. med skeden skålar han roten. vandrar till källans klara stämma. fyller kåsan med vattengåva baddar mitt drömmande  mattade ansiktsoval in i  tonande skimmer

i en vind rör du vid min nacke och jag kan minnas månsilverdalens oändliga skönhet
i det min stämma suddas ut

tonar
ut

strängen brister


Inga kommentarer: