åter
synes haven stiga
synes bergen sjunka
tag detta glas
denna kalk
denna bägare
i din hand
upplev formen
ser du den vilken lyfter glas
ställer glasen i mönster
vandrar till källan
hämtar vatten
häller vatten i glas
fuktar finger
rör glasen i cirklar
lystrar
lyssnar in
glasstämmare
toner stiger ur
ut
tag detta glas
denna kalk
och kalken ställde de i klippans händer
den yngsta av prästinnorna
vakar med kalkens skimrande ögonrosor
tag detta glas denna kalk
denna bägare
och bägaren skrudades med tolv ädelstenar
fylldes med gryningsdagg
fuktar
den sjukes
feberheta panna
lindras
av tolv sigillord
tag detta glas denna kalk denna bägare
i din hand
upplev formen
upplev bergens kanter
havets rörelser
av detta
du upplever
rörd in i själens stillhet
en krusning
en rörelse
fisken med
tindrande fjäll
kysser vattnets under
ytan
under
ringar spridas
en krusning
en rörelsen natt fylld med stjärnor
regndroppar kurar in under bladen
detta stiga är havets väg att uppleva
bergen
detta sjunka är bergens väg att uppleva
havet
vattnen är droppar
bergen är droppar
droppar är pärlor
regnen
regnfolken
vakar med lyftade ögon
in i detta stjärnhav
de bar lanternor
vävde stigar
i skogen
lanternor
lyssnade till regnen
hörde
regnen stillna
i detta stilla
lyfte de
lyfte lanternorna
upptände natthimlar
hon står i skogslä
vid kanten av in av ut
hon håller en droppe i handen
ser djupen andas rörelse
hör droppen
vika ut bladen
vet
att denna kant är strimman
strimman vilken oupplåtligen
böjer sig till cirkel
denna strimma
detta strå
horisont
oupplåtligen
nära
viskar namaste
tag min hand
låt oss skåda detta möte
och hon ser denna skymning
fallande stiga in
hör granarnas
viskningar
enebärens
djuplå
klarhet
dofter stiger in
silversmakande
in i de helgade
kamrarna
dessa kamrar
helt utan väggar
väggar
kanske de har
tunna
silkespappersväggar
vävda vid stränderna däri allt är salighet
bärande pelare hava de
ur de vita strändernas
ögonandning
däri stjärnor stiga upp
lyftande
hjärtan
ur
smärta
ur det vilket vrider
vrider om
hon hör stenar kvida
täljda är de till
slipande
slipande
av taggiga ytor skulle så vara
den vilken täljde hanterade ej bladet
stenar hackar
hackar
ytorna
ur stenar tränga
röda pärlor
hon kan ej
i denna stund inse
den hand vilken håller i veven
vilken snurrar slipstenen
är nalkandes henne
ej
kan
hon
inse
i denna stund
vari skymningen faller in
himlarna är mjuka
silvertoner
stiger in i eldblad
förvånad
ser hon
sin
röda sidenskrud
ser hon kamrarnas
väggar
pelarnas
vidöppna händer
sjunker
gör hon
in i vågorna
vågade jag icke leva detta liv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar