det är många former i denna
världstillvaro
många formspråk du kära lykta
hur menar du
lågan flämtade till lite grand
i tankens sinnesvirvel
tanken hade ju genast upptäckt
sinnenas genväg
hur de liksom rörde om
droppade in lite
oro
jo
det finns skålar av lera med olja
i
vilka brinner
så finns det skålar
med små hål eller mönster i
i dem finns vax eller stearinljus
så finns det av glas
lyktor
av papper
min kära lykta
visst är det förunderligtvackert
att leva med
hur elden bärs
hur människor alltid sökt finna
vägar för att hålla i elden
förunderligt vackert är skåda hur
elden talar
hur elden skänker skimmerliv in i
ögon
lev med bilden av havet
hur tonen liksom krusade ytan
hur dimman svävade upp ur havet
lev med upplevelsen av att vara i
detta
i dimman i tonen
se hur tonen svävar
böljar
rörs
fyllas av längtan
ty det är ju så att dimman fylls
av längtan likaså
att värma sig i blodströmmar
ja dessa var ej synliga så då
och varför skulle ej dimman ha
den viljan
då varje väsen vilket andaslever
i denna dimma
gives känslan av fukt samt fryser
så är det ju i de stunder fukten
kryper in i skinnet
även om det var så att skinnet
inte riktigt var skinn ännu
lev med känslan upplevelsen av
att vara i detta dimrike
ljuset dagsljuset är ej tydligt
det är mer att vandra i en slags
fog
så vibrerar tonen en aning högre
värmen stiger in
med värmen ljuset
det är i den stunden
skinnet blir
skinn
hölje
det är i den stunden
blodströmmarna
lik som
blir enskilda
system
tonen fortfar att vibrera
bölja väva
i väven synes
allt stiga in
ur detta hav
och dimman vilken kröp in
är din andedräkt
lyktan
flämtade till lite grand
var det så
så var det
och elden var ej synliggjord
ännu
värmen fanns
ett värmetillstånd
så var det
ändå började de frysa
så småningom
ögonen började längta efter klart
ljus minsann
glödkol lades i deras händer
ur diamantrikenas
vida
ådror
lyktan skälvde en
aning
så lärdes de detta med glöd med
gräs med fnöske
blåsa varligt
väcka elden
så var elementen samlade
elden har haft många vägar
ja det har vi väl alla och ändå
är vägarna en
ser du barnen där vid vägen
hur de rullar hjul med en pinne
hur ekrarna suddas ut
ser du hjulet
barnens rosende kinder
mjuktrummande bara fötter
ser du hjulmakaren
vilka äventyr
eld
smedja
hjul
var det så
så var det och mer och mer
de glömde ej stillheten
de vågade vara tysta samman
tysta vågar vi vara tillsammans
så är det min kära vän
ja
så kom det sig att folken började
söka efter eldämbar
jag menar det fanns ämbar krukor
spann till vatten
vatten och till det ena med det
andra
mycket bar de på ryggen samt på
huvudet
var inte det förunderligtvackert
hur de bar tyngden balanserat på
huvudet
ja, det gör de ännu
hur det nu var
kunde de ju inte bära elden i
händerna
det fanns de vilka kunde
så de kallade in lyktmakare
lyktmakare
lyssnade till elden
och ur deras händer kom alla dina
lyktfränder
min kära vän
min kära lykta
du vilken upplyser min natt
mina nätter
lyktan
i stugan
skimrade golvet
skimrade taket
skimrade väggarna
skimrade sömnen
lyktan bar glas kanske fönster
i varje fönster fanns en stjärna
lyktan mindes
minns stjärnornas inkommande
glasmakarens inkommande
glasmakarens sensibla fingrar
minns filgrannålen
nej, smärta gav ej denna nål
den var mer en
gnista ur stjärnvida
en sådan däringa stråle
strimma ur det
ljusets
värme
lyktmakaren lyssnade en god stund
lykta
lykta dörrar
däri andas tystnaden
ja
det är sannt
lyckta dörrar heter det visst
det heter så mycket
lyktmakaren lyssnade en god stund
ja
länge in i lyktans behov
i valet av metall
lykta du kommande vackra
skall lysa upp nätterna
blicka ut
in i vida
samla dig
samla ögonens vilsna
fladdrande
fladdrande är ej din låga
tenn får det bli
tenn viskar jupiter
tenn blev det och det blev
vackert
ett vackert formspråk
sakta växte jag in i den jag är
ljusnades skomakarens ögon
ja minsann
här stod jag en gryning näri
skomakaren öppnade ögonen ur sömnen
hans broder
hans bröder hade hört hans önskan
hade sett honom allt mer kisa
glasmakaren
lyktmakaren
så kom vi hit vi trenne
jag gavs ett hem
och de hade många stigar till
vandring så de
glasmakaren lyktmakaren
begav sig till smedjorna
den ena i berg den andra i öknar
skomakaren rörde sig i sömnen
lyktan hörde honom återvända från
frivandringarna in i stugan
in i kroppen steg han
skomakaren
sträckte på sig
öppnade ögonen
samt blickade in i lyktan
välkommen åter
så sade lyktan med mjukstämma
lyktan visste fuller väl
att skomakaren tyckte mycket om
tystnaden
i det han steg in i sina fötter
steg
skomakaren donade
skötte om lyktans glas
skötte om veken
donade i stugan
snart doftade kaffe
och med den doften öppnades det
första ordet
god morgon min kära vän
du ser fundersam ut
jo
vad är en makare egentligen
skomakaren funderade en stund
lät tankarna spinna
sinnens svänga sig hit och dit
tog dem så alla i hand
en makare
är kanske den vilken makar samman
delarna till helhet
efter behov heter det
till behov
du förtalte mig att du ser barn
halta
har de gjort sig illa då
nja
sade skomakaren
de behöver ej ha gjort sig illa
så
gjort illa fötterna
du kan halta av annat också
halta av obalans i tillvaron
kanske för många slag
för många vindar
för många stormar
för många
undrade lyktan
nåja det är ju så vi lägger orden
ändå vet vi att allt är i
enlighet med liv
vad gör du i den stund barnet
snubblar
trillar omkull
du lyfter barnet håller det i
famn
kanske blåser på såret
kanske stryker salva på
kanske giver ett plåster
det är ju liksom
en sko
vi kan ej hindra snubbelstegen
vi kan lindra smärtan genom vårt
närvarande
så
läker det halta
såret
lättare
kanske helt utan ärr
utan skavärr
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar