tillsammans
i den tystnad de så mycket kommit att värdesätta.
så
värdesätta i vördnad i tacksamhet i ödmjukhet i förundran i ej klingande mynt.
tillsammans
i den tystnad de så högt kommit att älska.
en ordlös
tystnad vari orden lever i rörelse
av deras
själars djupa innebörd.
vari
orden aldrig stelnar i former gipsformer.
tillsammans
i den tystnad de så högt kommit att älska
en ordlös
tystnad vari orden lever i rörelse av deras själars djupa innebörd
vari
orden följer andningens underverk. förblev orden skimrande föstes ej in i
skuggor. tillsammans har de hört vindens moder viska.
var
varsam med orden vilka uttalas. dessa ord kan bli skuggan av den tanke
vilken
ännu ej förlösts. de ord vilka talas formar skuggor av sådant vilket komma
skall.
näri
dessa ord uttalas kan skuggorna göras till verklighet.
skänk
skuggorna hjärtats ljus hjärtats värme.
den
talande tystnaden lever de inom
vari
orden följer andningens underverk
orden
förblir skimrande fördrivs ej in i skuggan.
dessa bar
ej masker av härdat stål bar ej skal,
avskalade
möter de världsvida vari de är porer i oändlighetens hud.
tillsammans
studerar de havet. ofta vandrar de till denna plats.
hand i
hand med steg vilka klingar samvävande.
tillsammans
där vid stranden. vid klippkanten följer de havet.
havet rör
vid klipporna. rör vid klippfötterna. barfota klippor möter havet.
vågor
havs rörelse. de hade sett havets cirkel. hur havet är cirkeln är ett
ädelstenshjul.
vågor är
det namn vi givits. vågor är den seendebild vilken däri gives.
vågor
väver in i varandra. eller leker dra undan hand. lägga hand till hand.
rosenkindade
leker barnen. vågor väver i varandra. eller hand lägges över hand.
den undre
handen är den övre. den övre handen är den undre.
vågorna
lappar i. vågorna lappar över varandra.
vågorna
ler i alla dessa beskrivarförsök. vi är havet.
tillsammans
följer de havet.
stiger in
i vågorna.
båt skepp
fartyg har de ej.
de stiger
i havet.
är havet.
de minns
stjärnmoln. hur allt svävade. vattenmoln regnbågsmoln.
förtätat
skimmer. djupa färger.
de minns
hur de i origo blickade in i hennes blå händer.
hur de
regnade ned i hennes sfär.
en ordlös
tystnad vari orden lever i rörelse av deras själars djupa innebörd
vari
orden följer andningens underverk.
hur de regnade ned i hennes sfär. sjönk in i
den svettblanka huden.
de minns
hur de svävade i vattenmodern.
hur de
var förbundna med henne.
minns
trådarna vilka tvinnades med varsamhänder. fästes till liv.
förbundna
med henne genom harpans eolsharpans sträng.
hur deras
mödrar vandrade. en i syd en i nord.
minns
smärtan då detta grälla ljus skar in i
sinnenas
mjuka medföljande.
barn
du blickar med outgrundlig blick.
djupvisdomens
källa kommen ur moln är du.
rosenhyad.
ögons kristaller nyutslagna. livet,
livet
i dina fingrar sträcker sig. du andas in. du andas ut.
rör
vid tingens under. lyfter dem upp inför dem.
dem
vilka icke längre orkar se renheten i smutsen.
de
minns
smärtan då detta grälla ljus skar in i sinnenas mjuka medföljande.
minns hur
de vänjde sig. förundrades över skriet de hörde virvla upp
genom
taket. sterilt kalt.
de
svävande molnen var inom dem. de såg dem ej.
ack, så
ont detta gjorde i den stunden.
minns
är
så kysste
rösten deras ögon
de minns
hur strängen brast, hur strängen skars av.
hur de
skar av tonen. avskurna, avskurna.
hur kan
ögons inspiration slockna, blåser vinden ut blicken,
spräcker
yxan linsen släcker vemodets klinga den flämtande lågan.
det gör
det avskurna. de minns hur de skar av strängen.
minns
avskurna
med
möjlighet
så kysste
rösten deras händer
de växte,
de såg dem sända raketer.
såg
människor sväva förbundna med.
genom
harpans sträng. mindes hur strängen
skars av
med kniv med skeenden. en två tre.
trenne är
dropparna den fjärde skulle ej skall ej skäras.
vi ropade
i öknar
in i
sandkornen
stjärnorna
hörde oss
rösten
kysste deras ögon
kysste
deras händer
så är det
och vi visar oupphörligen detta under
intill
den stund hon, människan inser det avskurnas skräckkabinett.
orden de
gjort till gastar till skuggor vilka de förvägrar ljus, gastar,
skuggor
av deras liv. vi visar vi är. vi höljer. ni ser sanden gnistra ni är vi.
vi
upphörde ej minnas hennes blå händer hon lade edra händer i varandras varande
ni står
vid sannhetens
minnesstrands
djup
ytan har
ni öppnat
i den
stund vinden krusade ytan
vi steg
tillsammans i
vi stiger
tillsammans upp
tillsammans
i den tystnad de så mycket kommit att värdesätta.
så
värdesätta i vördnad i tacksamhet i ödmjukhet i förundran
i ej
klingande mynt. tillsammans i den tystnad de så högt kommit att älska.
en ordlös
tystnad vari orden lever i rörelse av deras själars djupa innebörd.
vari
orden aldrig stelnar i former gipsformer. tillsammans studerar de havet.
ofta
vandrar de till denna plats. hand i hand med steg vilka klingar samvävande.
tillsammans
där vid stranden. vid klippkanten följer de havet.
havet rör
vid klipporna.
rör vid
klippfötterna.
barfota
klippor
möter
havet
vågor
havs
rörelse
de hade
sett havets cirkel
hur havet
är cirkeln är ett ädelstenshjul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar