i skymningen såg jag
alabasterträden
droppa
ädelstenar
såg jag alabasterträden
stiga upp ur det en gång lagda
såg jag dukade bord med
alabasterdukar
tanken min frågade
hur kan du se träd
hur kan du se dukar
av
sten
havet vände ögonen in i azur
hon kan det ty hon vet det är
är
havet smekte klipporna
klipporna skålade havet
till kupade händer
klipporna lade sig i
havshänder
uppför handleder
klättrade
sjöstjärnor
nådde molnens rosenbäddar
vita
jag ser alabasterträden droppa
ädelstenar
tårar i regn
stigna ur det en gång lagda
mitt hjärta viskade
se stenarna
stenbladen
så vet du
alabasterträdens
urkälla
kärlekens
lov
hymn
tanken min
lade sig stilla där vid
trädets
alabasterträdets rötter
spinnande
ro
undrade gjorde vi ej mer
hörde
kolibrins vingar
röra
vid
är
säg mig skogsväktare av de sju
vindarnas nionde blad
vad är en källa
skogsväktaren
såg en god stund in i mig
en stund vilken varade
uppom
nedom
inom
utom
ramarna av dygnsrytm
i en glimt syntes
vad var detta
hud näver tätt vävd spindelväv
spänd skimrande
så gör vävar i den stund eldsken
når vävarna
rytmen ljöd lugnt med hjärtat
en trumma var detta vilken i
glimten syntes
säg mig du
vad en källa är
svaret lever i ditt inre
vänd ögonen
trumman nynnade lugnt
så måste barnet höra moderns hjärta
så måste barnet se livet skimra
genom moderns hud
i en glimt såg jag vatten stiga
upp
lyfta varsamt på mosstäcket
såg sig ivrigt
nyvaket omkring
där vid vitstamsträdet med röda
eldblad
vitstamsträdet
bär icke bark
sådan
bär vit hud
har ett skådande ansikte
ett visdomsansikte
ansiktets ögon följde min blick
blinkade
bilden vandrade
varvid jag såg vatten sippra ut
stiga upp ur stenen där vid
vitstamsträdet med röda eldblad
ansiktets ögon följde min blick
tre svarta korpar landade
de bar trenne ögon
fjädrarna skimrade djup
korn släppte de in i jorden
obsidiankorn
glöden andades
steg upp
in i bladen
eldbladen
vitstamsträdet log
korparna lyfte
en tanke pilade kvickt förbi
narras du med mig vackra träd
vitstamsträdet sträckte grenarna
högre
allt högre
ja min sann
det var som grenarna klättrade uppför
stammen
hur högt kan du nå
trädet rasslade lekande
med eldbladen
var så ett vidbrättat parasoll
narras gör jag ej
det föränderliga visas dig
förtälj oss källan du ser
blicken min
landade nu i skogssjön
den vilken ligger där
vid vitstamsträdet
de har levt där mer än skogen
minns
vitstamsträdet plägar doppa
fötterna
tåknoppsbladen i sjön
sjön plägar klättra uppför stammen
det är god utsikt här
en tanke ilade kvickt förbi med
penslar
i hand
målade havet
hur havet doppade fötter rötter
tåblad in i sanden
stranden
hur rötterna lirkade
varsamt
in under
över
in under
kom till vitstamsträdet
är en skogssjö
en åder nådde
i en glimt såg jag vatten stiga
upp
lyfta varsamt på mosstäcket
såg sig ivrigt
nyvaket omkring
där vid vitstamsträdet med röda
eldblad
vitstamsträdet
bär icke bark
sådan
bär vit hud
har ett skådande ansikte
ett visdomsansikte
ansiktets ögon följde min blick
blinkade
bilden vandrade
varvid jag såg vatten sippra ut
stiga upp ur stenen där vid
vitstamsträdet med röda eldblad
ansiktets ögon följde min blick
så är det log skogsväktaren av de
sju vindarnas nionde blad
det är en källa så kan väsen vara
källor till varandra i livet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar