den 13 maj 2017

alla; dessa stämplar

Sakta drar trädet upp fötterna ur jordtofflor, sömnen, iakttagelsesömnen varade länge kan ske så länge som det varade för sanden att stiga upp över kanten samt samlas in i bergsskrud, förundrad såg sanden, berget in i den vidd vilken här låg avklädd, ett vitt ark nåja vitt var det inte det vilade ett vilans skimmer över markerna vilket egentligen inte var över, berget mindes hur hettan kunde flimra just detta skimmer som att sanden visste något tillsammans med skeppen vilka här seglade, kameler, berget sanden beundrade detta vida, en natt kom en besökare med en mantel visst måste det vara en mantel, en mantel vilken böljade vilken svalkade vilken bar ett skimmer det var en underbar upplevelse vilken berget sanden inte mött tidigare, en blå fågel landade hos berget, regn var det, regn se det regnet gav, den vida vidden bar små gröna pärlor den blå fågeln bar bergets, sandens syn runt, runt med sig; det är knoppar, berget sanden följde detta vida med nu en känsla av förväntan ja marken bar förväntan det kändes helt klart, regn fortsatte komma i nätternas andning snart syntes, denna vackra grönska kvittrade en blå fågel, berget sanden skrudades med grönska var inbäddat i de mest underbara växter utan att berget särskilt märkte det steg berget in i skruden av ett träd, just detta träd vilket drog upp fötterna ur jordtofflor, i djupet mindes trädet, vandringsträdet havet med skeppen, vandringsträdet upplevde doften, ett doftminne just det var det vilket viskade färd så nu vandrade trädet, förundrades beundrade allt det vilket mötte vandringen så sakteliga mötte trädet vandringsträdet havet; du är inte sand, visst är jag sand i grundernas bottnar glittrar havet in i vandringsträdets undran, du doftar regn, kan hända gör jag det ler havet det sägs att vi är komna ur samma hand, alla; du med kära vandringsträd, jag har ett minne av skepp med mig med så många fyllda dofter jag har minnen av eldar av berättelser; allt det lever här i mig skeppen seglar med segel här, eldarna lyser upp vägar i dimman de farande ofta andas ut ibland rör delfiner om i dimman så klarnar synen, vandringsträdet sätter sig ned, doppar tårna i havet, det är vackert här säger vandringsträdet när en blå fågel landar i dess bladsymfonier så är det, det är en del av dig av oss alla.

Storkar nuddar vid hjässan med dofter komna ur himlar utan moln med stjärnklara nätter, det var mycket länge sedan kvarnstenar sjöng mycket länge sedan storkar snuddade vid åsarnas tankebanor, stigar, banor ligger tämligen vildvuxna, vildvin lutar sig till björkens stam kammar sitt långa eldhår, kiselstenar vilka upplyste dessa nattliga vandringar ligger inlindade i rotvaggor, byssan lull lilla rotbarn sov i ro, kan hända stiger kiselstenar upp med vita kragar prästkragar. Gårdsfolken hörde trädan sucka gårdsfolken ledde bäcken in i fält lagda i träda manade stenar stiga in i lä av vind av regn av allt det vilket är vaka med fältens sakta vaknande, gårdsfolken gräver om vänder jorden; vänder om grävt om vänt jorden heter det säger en kaja vilken landar i askens hand hur detta nu kan vändas, gårdsfolket sår säd, sådde denna säd till kajans behag nu står fälten där med gryende sådd liknar väl ännu mest spretiga strån. Gossen, ungermannen kan tala med stenar det kan han tala med stenfolken, kvarnens väggar är åter resta forsen porlar ur glömska av mudder rensad vandrar glitterstigar stänker lätt på lekande strandbarn, kvarnhjulen saknar de stora stenarnas malande sånger, mantrasånger så ungermannen beger sig med åldermannen dit stenar växer, till berget; i natten vid elden ber ungermannen äldermannen om råd om minnen av stenarna i kvarnen jag var ju ett knyte i er hand då detta hände sig, hur stora skall stenarna vara, äldermannen ritar siffror ritar mått, beräknar heter det visst ler kajan, med måtten i hand stiger gossen ungermannen inför berget lägger händerna till i tystnad till bergssida ber i tystnaden berget ta emot de givna måtten berget tar in släpper kvarnstenar två fria helt utan stenhugg eller slag eller stämjärn kvarnstenarna stiger helt enkelt ut samt rullar behagligt till den väntande kvarnen stenarna lägger sig tillrätta och nu kan säden så småningom malas i mognad kommen så kvittrar sädesärlan och ungermannen och äldermannen följer mognadens väg med mjuka fingerkuddar alt medan prästkragar i trädgårdslandet lyser upp nattens vandringar, undrar du vart Storken hördes susa just när gryningen steg ur bädd storken landade just där kvarnen förr hade vingar där följer en stork gryningens gång med dofter komna ur himlar utan moln med stjärnklara nätter.

Alla dessa stämplar all denna tomma tystnad alla dessa tystnader komna.

*

den 12 maj 2017

den inre friden bär urtonens kod

Besvikelsen över mig; Besvikelse rinner ned Över axlar Fyller skuldrors läglar Skulder tynger steg

Vinden lyfter slöjan med fjärilsvingar Ryggen andas fri, ändå har jag gjort besvikelse.

Så har jag alltid så länge dessa steg minns varit rädd för att göra alla besvikna så blev det just det jag gav; besvikelse.

Det gnisslar i gångarnas järn, myrfolken bildar pärlband, når de gnisslande smörjer järnets gång, järneken bär näst in till gula skira blommor, bladen blänker grönt läder roten bäddas in av gräs knappt anandes syns spår av tistlar komna ur länder där hästar rids av följare, dessa följare vet att liv är en källa vilken sipprar ut genom fingrar hur mycket livet än tros ägas och när livet hålls så i dessa händer skapas oaser med levande brunnar vilka gnistrar i solars närvaro vilka skimrar i månars närvaro; eldarna tänder de med glöd de bär i händerna, med mjuka ögonborstar frigör de stenar planterade i sand, i nätterna lyssnar följarna till stenarnas berättelser så starkt hör de havets klara turkosblå de hör den vilken andas i snäckan lyft till läppar varvid tonen lindar upp tanketurbaners nu frigjorda andning, följarna ser hur eldar mattas bäddar in stenar i sand, så vilar eldar så strömmar eldar i ådror av stenar vilka följer följarna, myrfolken renar skogens släppta bygger stackar visst påminner de om, om pyramiders sång, inunder sand strömmar de vatten vilka blotta ögat inte ser, det finns de vilka hör vattnen, det finns de vilka hör hur marken liksom tuggar det släppta, smälter det släppta, myrfolk sträcker handskålar till den törstande till den hungrande bjuder hjortron, vandringssteg sker här inte på glödande kol marken är sviktande torven anas med glimmande guld givet av dem vilka kan hända inte ses med blotta ögat, de vilka värnar om livs gyllne smycken och in under myrens hud går det att höra den slumrande sjön.

Besvikelsens slöja; den kan vara en mantel vilken släpar efter, materialet kan hända är brynjans stål kan hända mer är vävd av taggtråd; hon lyfter dimmans slöjor, står i boxningsringen; att göra besviken för att inte förmå sig motsvara, så lyft slöjan av axlar se hur slöjan löses upp se hur slöjans trådar är kan hända spindelvävar vilka ligger i gryningsängen med daggdroppars renhet glittrande i, lyssna in myrfolkens sånger svik inte bönens stämma.

Av det mesta finns det två inte bara detta med myntets två sidor med mera, av det mesta finns det två, anledningsvis, orsaksvis; inre organ yttre organ det går att räkna upp oändligt många två av dessa balanspunkter; säg har du legat i en hängmatta sett molnen sväva lugn andats in dofterna så, av en händelse ger ena fästet vika eller går av kanske en lekfylld skär av, eller föredrar du att säga en illasinnad skär av, låt oss borsta av jorden från baken; har du gungat gunga eller gungbräda, så lugnande så rogivande så skönt när dessa samverkar, får du ett stick i foten haltar gången visst är det så även om du biter ihop det går att säga att gången är sårad; sårader doftar gott jorden mörk av fukt kupad runt eller över det sådda; kultiverad jord; vågen den uråldriga den våg rättvisan håller i har två skålar, vart leder dessa mina labyrinter säger kastanjeträdet med gungan i, de leder till detta med den sammanhållande mitten; hjärtpunkten vilken egentligen inte är en punkt mer en mötesplats egentligen inte en plats; vill du räkna alla mina grenar för att se huruvida dessa är av jämna par i jämn art; kastanjeträdet skrockar godmodigt helt vänligt det vore fint då blir du här hos mig länge, länge vet du att detta jämna är väldigt skönt att vila i det är igenkännande för till exempel händerna samt för den vilken är i mitten; balansen är en vacker stödjandegest.

*

den 11 maj 2017

tyngden går att lyfta med andning

det finns de vilka lyfter kilotyngder med lillfinger

Jag gör upp med livet; skalbagge i min hand, landade du kommen ur öken där pyramider växer av soldanings källa, så släpper solen en droppe in i luftens fingernäbb så håller näbben droppen svävande så rinner pyramiden in i sanden; den visa sitter skådande in i det flimrande ljuset en kobra vilar stillhet vid hennes sida vakar med elden i bröst bär en krona av månsilver i pyramidens djup ses eldblad skimra stiger doft given av kanel och kummin, helerskan smörjer ärrhud med jungfrun i det gröna ur hennes händer skimrar kristaller, soleld stryker ut synen ur sanden, det rasslar; skalbagge i min hand vilka linjer ser du vandrade vi genom öknen med de svarta stenarna de vilka viskar djupt i marken hur solen glödde hur kolet lindade in det ädla ljuset i dessa knyten, vandrade vi över de glödande kolen utan att bränna våra steg, höljde du mig i dina vingar när min tillit stupade, när jag ställdes i ringen i möte med mig själv, såg du vakade du med oss när vi stod där i boxningsringen med ögons svetslågor för att skära genom vårt försvar, så höjde vi händerna knutna liknande gordiska knutar och visst var det märkligt jag har aldrig bejakat slagsmål, från var hörde jag din stämma, det första slaget måttades såg du det vilket skedde hur två blev fyra hur vi blev fler och fler det liknade dammkorn vilka virvlas upp när vindsluckan öppnas såg du hur allt segnade ned svävade i stillhet så stod vi åter i den solvärmda sanden en beduin sträckte oss en lägel med vatten ur brunnen han sträckte oss en dadel, han följde oss med blicken medans han lindade turbanen runt sina tankar vi upplevde hur solelden spred vandringslinjer in i oss, han sade; har du insett varför du ställdes i ringen han lyfte en näve med sand särade lätt på fingrarna jag såg sanden förenas med sanden, jag ställdes i ringen för att befrias från alla de vilka bebor mig för att se sanden måla de rena vandringarna, så steg beduinen in i brunnen, skalbagge i min hand är du hos mig för att rulla det släppta över kanten in i sandens renande händer, skalbaggen såg jag rulla en boll av allt det jag inte såg, skalbaggen rullade bollen över kanten, hörde helerskan sjunga jungfrun i det gröna syntes vandra med smekande andning rörde hon vid ärrad hud, kobran bredde ut vingar förenades med drakarna vilka lapade svalka vid floden den visa rörde vid pyramiden varvid soldroppen föll in i den kalk hon höll hon sträckte kalken till mig tillsade mig dricka, skalbagge i min hand du skänkte mig modet jag saknar.

Det är santt den bilden är mycket vacker, att nå stranden inandas doften av vatten kanske höra vattnets andning allt är inbäddat i dimma, fuktig dimma vilken kan upplevas ogenomtränglig, så hörs ljudet av, det går att säga  ljudet av en hand vilken stryker över sträv hud, en båt lägger till, en båt utan åror utan år kult ändå är det en vägledare i båten ståendes i aktern, kvinnan stiger i båten hon bär en fotsida klädnad en vandringsmantel över vilken har en kapuschong, kapuschongen döljer  nästan ansiktet. När hon står i båtens för rör sig båten kan hända av vördnadens andning ut från stranden båten försvinner i dimman från den stranden hon kom försvinner de i dimman från den stranden syns inte det vilket sker endast lommens varsel, mitt i sjön reser hon sig i båten lyfter armarna varvid dimman framför henne lyfts, i den stunden glider kapuschongen bakåt varvid hennes ansikte uppenbaras, klargörs, dimman har hon lyft nu sänker hon armarna samt möter synen av den ö vilken är hennes rede hon stiger i land när båten når stranden här syns inte dimbanden, bältet endast klarhet det är en vacker syn en vacker gest det är att befinna sig i parallella drömmar befinna sig i så kallat två världar vilka snuddar vid varandra, detta Avalon lever vi alla med i bejakelse eller förnekelse ibland går det att uppleva den fuktiga dimman antingen i behag eller med varselrysning.

Visst kan det vara så; I den mångåriga ensammes värld kan hoppet stegra sig in i oanade dimensioner tända ett skenbart hopp när hovarna hårt slår ned ligger den ensamme utslagen på marken på golvet, den ensamme drar sig samman till ett knyte i en enda bön; läk mig, ser i reflexer i spegeln vilka kastar stjärnor hur stegrandet löpte in i sken, hon viskar; var det min inbillning min inbilska tilltro vilken ställde till det ändå var det så att jag inte skenade, förde en kamp att inte tro mig få stiga in, var det verkligen min inbilska tilltro vilken ställde till det eller var jag ett lätt byte vid behov, jag skenade aldrig matade aldrig lokets ångpanna ändå for jag över kanten in i stupet kan hända stupet var en stupstock så måste det ha varit att bilan släpptes samt klöv tanken från hjärtat; då hade tanken behövts med sin skärbrännare för att se realiteten klart, så slocknar spegeln varvid smärtan väller över knytet det vilket drogs samman av livsmagneten av det utspilldas spån; så vore jag doftande örter så vore jag druvan vilken trampas sönder till bjudande av rött vin till handen den sträckta vilken viskar kom. Så låt mig slå det falska glaset ur handen må vinet åter bli druvan i klasens gemenskap där på rankans styrka kommen överlevande ur vinterstormars ylanden buren av stocken vilken herden bar.

I den ensammes gång händer det lätt att hoppet stegras in i oanade följddimensioner därefter håller jag hoppet i min slutna hand beundrar marken vilken ser genom all inbilskhet följer den bidande knoppens mod.

Hon binder alla stigar vandrade i bokens blad hon skäms för att hon trodde så väl skäms vid tanken på hur detta skall se ut hon skäms och hon skrattar hånfullt åt sin egen dumhet, en dumhet vilken egentligen var en kamp med henne själv så smutsig kände hon sig och visst insåg hon det hon inte ville uttala, hon binder alla stigar vandrade i bokens blad i de vackraste pärmar aftonen ger; blodröda utan titel utan lås med tråd av lin skriftens skira silkesandning bär guld bär silver fria är stigarna fria.

Rökstungen; det brinner i ögonen eldar svedde synerna hon lade ur ensamhet; gastar, fantomer steg upp hägringar ur svunna skoblad, längtan häller hon i regnbågsfloden viskar; upphör skära i min hud släpp mig fri ur längtans bojor, ja, längtan väver lätt det skenbara

En vävarskrift av en kvinna vilken vandrade med trädskor vari spikspetsarna var vända inåt, spetstaggarna trängde in i fötterna i varje steg i hälarna de så kallade, i hennes värld, såkupor, spetstaggarna trängde in i de främre dynorna i hennes värld var tårna knoppar ännu inte utslagna, spetstaggarna trängde in i valven varunder livets källa kunde flöda samt bevattna ängarnas vildblomster, skriften är vävande i det vilket kunde vara tilltro samt i det vilket faktiskt var tvivel eller mer en insikt av simmande slöjor vilka dolde verkligheten, genom att det är en vävarskrift kan det hända att återkommande upprepningar finns vilket kan vara vackert det förekommer ju i livets vida dans.

När jag läser detta kan jag endast säga att hon måste ha tappat bort sig, blivit bergtagen, det var snarare så att hon steg in i flodvågen samt mötte allt det uppdämda i sitt inres bävans damm.

Han kommer in genom väggarna sätter sig vid min slocknade bädd han ser på mig med begrundande sorgsen blick, skuld tar mig i sitt grepp, jag säger till honom att jag tar på mig allt det vilket ledde till mitt öppnande, han har; han släpper inte sorgen i sina ögon, han bar kläder i mörkt brun sammet nästan djupt violett han lindar in mig i en blå mantel från var fick han den hans ögon är blå.

Jag kan bara förundras.

Ett knappt, ett knapphålsår; Visst var det ett försök att övertyga mig själv, svepa in mig i en drömmande blå sjal samt höra det älskade havet föra mig in till en strand vilken mötte mig med välvilja.

Visst var det små korn av glitter blandat med smärta; det var verkligen inte lycka, det var försök att försvara min egen dröm eller min dumma längtan, det går att säga förförd av min längtan såg jag inte det egentliga kände mig så liten så oansenlig kände ständigt; är detta möjligt; satte jag på mig skygglappar i försök att övertala mig själv om att jag var värd ett sant möte, att jag skulle klara av en relation utan att bli illagjord eller som jag oftast vänder detta till; utan att jag skulle skada den jag mötte.

Vävarskrifter; vävarskrift en skrift där trådarna heter då i nu i blev; ett kommande uteblev. Allt var en illustrerad verklighet ett illustrerat drömblad där jag bortsåg från de skriande varningsropen, vet inte varför jag kastade mig in i detta. Ofta har jag i livet kastat mig ut kanske för att överskrida ringande ord vilka benämnde mig vara klumpig ful otymplig, kanske för att bevisa för mig själv att jag vågar, ändå upplever jag i efterförloppet, idag, att jag aldrig levt fullt ut, ofta blir det mycket att reda ut samt att ta hand om när virvlarna lagt sig och mina vingar har många brutna vingpennor och det är min egen förskyllan; vet inte varför jag hoppar från klippans trygga hand i försök att leva.

Kanske för; Kvinnan lyfte händerna varvid dimman lyftes hon såg en skimrande ö, kvinnan sänker händerna dimman stiger in i henne vallar henne varsamt in till en strand där lommen sjunger alla sångers sånger.

*

den 10 maj 2017

se så vackert hjordar hoppar över hinder

tar hopp i sikte

Ofta när jag samtalar är samtalen med tystnaden med ansikten jag mött, de finns här vid behov jag försöker allt mer att inte samtala med dessa ansikten, min vilja är inte att binda dem, samt för att det ger mig smärta att leva i minnens korridorer, samtidigt ger det lycka att jag getts tillåtelse att möta dem alla; en märklig dubbelbottnad gryta, jag tror minnena har det bättre i mitt hjärta där kan de andas just den frihet minnen har behov av, där kan de komma och gå precis som de vill; visst undrar jag ständigt vad jag har gjort eller inte gjort för dem samt mot dem, väggarna ger inte svar uttrycker bara den instängda andningen.

Så hör jag den öppna bröstet sitt, det givna är bröstet är inte mitt; därför öppnar jag bröstet i hela bröstets vidd tillåter tonernas källa flöda.

Jag frapperas av denna oerhörda skönhet, tonslingor vilka böljar i kaskader av förändringens stämma ur detta bröst, åter stiger bilden upp av snö av sidenjordar av snöstjärnor; inte en enda är den andra lik, gräsängders strån inte ett enda är det andra likt, bladen; allt; tonslingor ur ett sammantaget bröst, sammantaget innebär inte att det är taget eller igenmurat det sammantagna är enheten det samstämda det unika, undren vilka söks, undren vilka är i allt, det går att säga mirakelsteg och jag undrar vad som sker när jag talar med dessa ansikten; kanske låser jag dörrar och finns dörrarna överhuvudtaget; över huvud taget; visst vet jag att brunnar behöver tömmas visst vet jag, det är så mycket jag trodde mig veta, stiger in i tystnadens sjal den är vacker för det vet jag, att tystnadens sjal kan värma när den ges tillåtelse.

Hon hade hört så många gånger detta med fyrklöver mindes hur barnet alltid flög med blicken, det de inte hörde var hur hon kved hur hon så intensivt önskade denna tur vänd ansiktet till mig möt mig i den öppna grinden, hon mindes hur barnet alltid flög med blicken in i ängsvida flög kanske inte är det tillstånd hennes ögon brukade eller befanns i kanske blev ögonen hennes sinnen arkeologens mjuka penslar vilka i varsam hand borstar undan lagren till är, till sikt, med en lätt rörelse stryker hon undan en ostyrig lock vilken kittlar hennes syn vilken frigjordes ur hårets hårt åtdragna tankekorsett, med en lätt rörelse för hon undan; så många uttryck, hon hade, mött en fyrklöver, så är jag en eller ett en fyrklöver är jag, fyrklövern sade att turen inte ligger i mig turen är just detta att du upptäckte mig turen är just närvarandet i stunden den öppna synen den leende blinkningen att se det vilket bjuds eller uppenbaras, fyrklöver ler mjukt; du får gärna ta mig med så kan vi tillsammans minnas hur vi skall bringa turen in i dessa fyra vägars gång ser du i varje blad finns låt oss säga en skattkarta till dig därigenom till mig, så tur kan vara gnistan när en stjärna faller kan vara lyckans gnistrande droppe, ett livsögonblick när svaret hörs med hela den du är hela ditt väsen, så kan ju tur vara den vandring vi skall stiga in i bara vi packat med allt det vi önskar och drömmer i vår utflyktskorg; hon vaknar av ett ljud, en droppe vilken sitter i lupinbladets handgömme, droppen nynnar klarhet in i hennes stigande ur sömn, du vet sömmarna är många skräddaren är en nålen har ett öga tråden spanns av en måntråd, sömmarna är handen vilken ger stöd in i vandring.

*

den 9 maj 2017

finns fiktiva tillstånd eller är det fiktiva fixativet, fixativ sannhet,

löses detta fiktiva i närvarande åtagande den sanna förpliktelsen varvid

urtonens bild framkallas utan fotoram eller krok eller gömd baksida,

det fiktiva kan hända är ett vilotillstånd

in i doftens fulländade, det doft i sannhet är, närvaros engagemang.

Vävarord vad är vävarord; är dessa trådar vilka vinden spann av molnen, de moln vilka håller drömstroferna i handen de moln vilka skulpterar utan fasta former, vad är dessa trådar komna av, är de spunna av sländan, är vindan väderkvarnens vingar eller är vindan barnet vilka håller fram armarna till modern vilken nystar nystanet eller ystar modern ost av sagomjölk, ser du vindan, den vilken står i ängen hur den snurrar hur trådar löper, så finns det en vinda vilken står på bordet med den nakna skivan, visst är vävarorden trådar vilka vävs av den hand vilken lyssnar.

En kvinna vandrar i skogsdungar, beundran fyller henne, hon beundrar stenarna vilka ligger inbäddade i mjuk smaragdgrön mossa hon nänns inte stiga på dem hon böjer sig ned för att smeka dem för att få en känsla av närhet av nära liv, träd ligger fällda hon undrar varför folk fäller träd när de inte tar vara på det fällda, det är att befinna sig på ett slagfält samt se alla fallna, hon tänker på ord hon en gång hört hon minns ej längre från var; en visdomsbärare troligen vilken sade; så många slag har utkämpats här, befallda av den vilken har av dem vilka hade makten; kungen eller den vilken trodde sig om att äga, motståndare kan sägas; soldaterna fick uträtta de order de befalldes så slog de ned varandra, med gråten stigandes i bröst med händer allt tyngre, jorden färgades röd av det spillda blodet och nu bär denna krigsskådeplats grönt, högt frodigt gräs med vildblomster vävt in i. Kvinnan lever med bilden av det höga gräsets sånger ser böljande mantlar hör ljudet så är vildblomstren själarnas dofter, hon smeker med handen gräset rör varsamt vid gräset, en silverskära bär hon med nu säger hon till gräset; en matta behöver jag säg får jag, det får du säger gräset, så skär hon gräs med en silverskära, så sätter hon sig i ängens pupill flätar en matta av gräs så visar hon mattan för hela ängens vidd, känner vildblomstren dofta, hon vandrar hemåt med mattan sammanrullad kanske är jag en budbärare med en skriftrulle, hon når en av dungarna hör en stämma ser inte från var ser den stora stenens öppning, vindarna drar genom öppnar stämmans stig in, hon stiger in stenen höljer henne elden värmer henne hon lyssnar till stenens stämma sittandes på en matta vävd av gräs, så är det med vävarord, trådar vävs samman i stunder av livsnära.

Skogskvinna hänger dukar till tork på linor sträckta av vidvandrande komna, dukarna bars av folk närvandrande komna; kanterna bar spår av spillda utsagor, utmarker suckar svårt. Skogskvinna väcker eld, den eld vilken vilade i stillhet i stenbädden hon tillredde, hon matar nu elden med eldens behov; hungern gör sig påmind när vilan är kommen in i vaken, när elden stillat hungern sin ställs grytan på treben med vatten i där över elden i ense, grytan den fröjdades för nätterna bär rester av vinterland har ännu inte stigit in i modet att släppa, vattnet det värmdes, skogsmodern följer skeendet strör aska i det rörda vattnet; i nionde timman var det linorna sträcktes, de vidvandrande de närvandrande bad regnen till, dukarna sköljs hållna av svalornas sång, elden glöder vidare tills gryningen med fläktande vindar kom. Skogsmodern de närvandrande vidvandrande lyssnade till de hitvandrandes sägner komna ur sand, när elden bäddats in i stenbäddens rede när dukarna strålar rena dukas det till morgonvard till skogsfolkens alla till hitvandrandes närvandrandes vidvandrandes till skogsmannens allas vaknande hunger; skogsmodern ler med plirande ögondjup, dofter av pepparträd förs av sunnan in samman med morgonens dukade bord med dukar så skimrande rena helt fria från utsagors tveksamma sannhet, befriade hörs utmarker nynna dag.

*

den 8 maj 2017

önskningar kan slå in

infall kan slå in

Kom vagga händerna mina stungna av taggar, förlamade av bojor skavande, hjulen i havet snurrar lyfter sanden den vilken sjönk, ögon kan ej grusas viskar glittersandens innebörd, så föll vi så vandrade vi in här med glittrande händer med glittrande hudar, skrudar trädde vi på oss sömmade vid vakareldar av säckväv, visst bar väven toner, färgtoner allt till fröjdelse allt till det skrudar är, ser du djupt in i ögonen våra ser du havets stränder hur havet lyfter fram de renade skrifterna, de skrifter vilka skrevs de skrifter vilka suddades ut av tårar där vid lyktan i den skymmande kammaren, trappan har många steg alla är lagda av gyllne sand, den sand havet förde till stranden, den sand vilken formades av visshets händer just till de stenar vilka är trappans steg, bli stilla i varje steg lyssna till stegets susning, den du hör när du håller havets snäcka till din hörsel, den minner dig om att det finns gångar in, de gångar vilka lätt tros är borta, kanske ser du inte den fågel vilken sjunger i trädens lummiga grönska, sången är, likaså är fågeln den är inte borta, i varje trappsteg ljuder en sång vilken havet formade till just dessa stenar, en gång i himlar vilka är du vilka är allt, glittrande stenar, så föll vi så steg vi in så satte vi oss vid elden med utbredda kjolar med hår vitt, snövitt så öppnade vi boken så verkade vi läsa orden, bilderna ur boken, boken bar vita blad sägnerna steg upp ur djupen, fenor syntes i havet tunga kroppar steg upp, liksom vred sig upp späckhuggare valar vilka andades hav och allt var glittrande så se djupare in i det ögon är så skall du höra trappans steg; hjulen i havet snurrar.

Gång gångare gångar, det är inte bara dessa mänskliga vilka bygger gångar, tunnlar in under det vilket kallas ytlager, det var en gång inleder ofta sagor, det är en gång kan ju lika gärna säga att det finns en stig eller en tunnel; till viss del tunnelseende det kan ju också vara så att det tillåts eller kan göras endast en gång, nu har vi visst förirrat oss eller irrat in oss i dessa underjordiska tunnelsystem, det jag säger är säger grävaren; kanske en mullvad en sork vem vet kanske en daggmask så har vi detta med gångare; sengångare kan hända då är det detta så fantastiskt sävliga djur att beskåda hur lugnet, kan, vara; det är sant i det inre kan det vara ett helt system av tunnlat av gångar vilka var en gång; gruvor har gångar, gruvan har tunnlar så går det att gruva sig för en uppgift gruva sig på grund av det var en gång; vad är nu berättelsen i allt detta vart leder ord, kan hända in i en gång vem vet vad eller vad; ett vad kan du hålla en vad eller vader på benen är ofta bärande med muskelknippen så kan ju vad vara en fråga; just det är berättelsen att när orden släpps fria blir dessa lätt till vad heter detta, det kallas kosläpp; det vill säga efter vinteride, efter vinterinstängdhet släpps djuren fria, släpps kossorna ut i hagen tämligen vilda i det skarpa ljuset, i alla ljuvliga dofter och kossor kan lika gärna vara flugor eller alla de vilka vandrat drömgångar i ide. Så kommer regnen in bär spann bär skramlande hinkar med nektar ur oasens brunnshänder, så drick vackra vårland tills källan släckt din törst varur din rotbrand ropar.

*

den 7 maj 2017

dömanden i möten sker ofta

utan varseblivning

Trädgårdsfolken lyfter täckes snibbar, borstar sömnens gångna ur veck ur bolster, trädgårdsfolken kammar gräs kammar de vissnades stjälkar nu vända in i jordmån andas växandets vilja i de bidandes stämmor, trädgårdsfolken gräver med spadar av sammet, vänder ytlagrens solkorn in i skalpärlor, sakta viks skalen ut sakta smälter skalen, trädgårdsfolken fröjdas i själars djup, i skogen rör skogsmodern vid markers stigar borstar med händer, stryker med mjukböjda fingrar undan det vilket saknar mod till smältande, hon stannar hos dem berättar följdens vandring ser hur rädslan sipprar ut genom insikts öppnade, varsamt smälter de in i jordmån bäddas in med hennes kärleks ögon, skogsmodern reder ut trassel de trassel fällarna, de vilka fäller stammar, åsamkat, hon bär de fällda till gläntan där jorden inväntar dessas vilja, skogsmodern planterar de fällda ser de resta skimra i glädjes violetta andning, violljus smeker marker hon manar gömmen runt gläntan med nektarandning, helst vill jag inte lämna rummens trygghet, helst vill jag inte visa mig i världen, manar gömme runt med tystnaden i min andning jag önskar skydda mötesögon för den jag blivit kanske går det att säga att jag värnar om deras syner om alla bilder vilka gjorts, så kan jag smälta in i jordmån med hoppets andning om tag mig till ditt hjärta, tvaga smutsen ur mitt täcke i flodens silverklara.

Nattens dofter när stillheten tänt vakareldar, den doften är ensesymfoni ur den rena andningen, i skymningen samlas de; sångarna kanske syns de inte kanske syns de, sångarna samlas i en cirkel skådandes in i origo varvid tonerna de stigande förs, vallas samman i mitten; en cirkel en korg ett hjul med ekrar, ekrarnas stämmor läggs i mittens korg, en korg en skål ett nav, så har sångerna flugit i alla vägars vägar dofter förs av vingar in i skymnings tillredelse, sångerna, sångkryddor bringar upplevelser av varats vara in i korgen; det står en vakande vid korgen sveper med handen en handvinge varvid korgen är en gryta en korggryta med vatten ur källans andning; koka gryta koka vatten rena oset in i doft, den vakande rör med staven den rönnen gav med intarsia av ask ur ett knyte hämtas silverna stoff ur månskäran hälld, silverne strös i grytans bad så stillnar rörelsen helt stilla så stilla, doften stiger i natten till sovande samstäms symfonins instrument, dirigenten vem är det dirigenten är varje drömsekvens ur allt in i ett ur ett in i allt skänker vaknande vilja in i gryningsskor, sångarna följer det dansande skenet av allt det sångarna förde till och himlarna sveper om sveper in allt i mjuk viloblå molnsammet.

*

den 6 maj 2017

stillheten är talets upphöjda frid

Mjukt knackar hammaren zinkplåten lindas runt, runt en botten löda med stift handtag sätts till, träden i skogen susar stillhet höken svävar vida, hinken skramlar lätt när den lyfts upp på den lilla kärran gossen drar; säg vart är du på vandring till, till skogen skall jag vandra den stig min moder visat, går du inte för djupt in i skogen när du ensam är kan hända går du vilse, inte går jag för djupt in i skogen jag går den stig min moder lindat, vad skall du med hinken göra, den är mitt sällskap vem vet vilka skatter vi kan finna i skogen brukar de plötsligt ligga, läggas ned framför fotbladen mina, hinken är min vän med doft av smedens värnad likaså kärran har smeden gjort just för dessa färder det finns så mycket att se att upptäcka och i skogen slipper jag alla påstående röster, kan hända blir det bark idag, så kan vi tälja barkbåtar min morfader och jag så kan vi vandra till tjärnen för att sjösätta barkens färder, du skall vi inte till tjärnen nu bege dig, inte till tjärnen i denna stund dit är inte stigen lindad även om tjärnens moder är en vän, så önskar jag dig god resa samt far väl så önskar jag dig en vacker dag du kära molnvän säger gossen med glittrande ögon beger sig in i stigen modern lindat med kärrans sjungande hjul med hinkens lätta skrammel, en hare skuttar runt gossen i välkomnande ringar en skogsmus nosar på fotens färd fjärilar svävar i lätta rörelser och visst är det så att barken ligger i bidan till en gosses upptäckarögon.

I tjärnen sätts barkbåtar ned, planteras barkbåtar i tjärnjord; inte är det jord, vatten har jag här ej i spann ej i ämbar i mina kupade händer lever tjärnen, barkbåtar tyr sig först helt nära intill låt oss säga stranden, strandkanten, gossen ser med strålande ögon hur morfadern planterar, lägger barkbåtarna i tjärnens vattenskål, med den varsamhet endast morfadern har, segel har de getts både av tyg modern skänkte samt blad åldersträdet skänkte, gossen följer barkbåtarnas sakta vaknande nyfikenhet; morfar säg när reser de. Morfadern håller stämman i hjärtat en stund; när stunden är mogen, tids nog sägs det vi får ha tålamod det är en vacker bädd för barkbåtsfärd, morfadern sätter sig ned med gossen tar fram sin kritvita pipa tänder den ej i gossens närvaro vet att gossen tycker gesten är vacker samt skänker gossen lugn det lugn morfadern alltid bibringar in i hastens iver, morfadern ser i ögonvrån en vind, den vind vilken följt dem, iaktta dem, morfadern viskar; kom vind blås mjukt till gossens glädje till barkbåtars glädje till träds glädje, för visst går det att ana ivern i dem alla. Tjärnmodern ler med kärleksfylld syn när vinden blåser mjukt till gossens glädje varvid barkbåtar släpper strandhanden seglen fylls seglen skimrar beundrande, glittrar glädje, barkbåtar följer tjärnens rörelse till synes stillhet, tjärnmodern särar lätt på fingrar öppnar bäckens åder en stund för en stund, barkbåtar seglar kanalväg, barken viskar sagor till träden vilka skänkte barken där invid skogshuset där en morfader en moder en gosse lever i ense, tjärnmodern ler sluter fingrar samman är bara en tjärn med yta spegelblank klar, gossen och morfadern reser med barkbåtar hem till skogshuset där modern bjuder kvällsvard medans barkbåtar vilar i hamn in under lanternaträdets skimmerljus

*

den 5 maj 2017

vandringen speglas i jorden

så när vandringen sker lev då med bilden av att

du blåser såpbubblor där varje steg är en bubbla

Under blåsa, underminera; under minera; orden sitter samlade där i ringen av ekar, ekarna ser vissnade ut, alla vet att ekar beundrar den skira grönskan, vakar med spirandets pulserande, ekar bär fjolåret med sig tills allt är smält, orden lever med bilder av hur dessa vackra såpbubblor blev eller om hur regnbågsskimret så vackert lever i dem, det är inte underligt att barn fascineras av dem egentligen gör ju de så kallat vuxna det också, detta skimmer fyller ögonen med hopp med stigar, det är vackert se barn öva blåsandets vägar, hur andningen har vissa behov av övande just det viskar även så dessa bubblor, orden håller små lätta dun i händerna från var de kom vet dunen, orden övar att blåsa det är precis så med att blåsa bubblor det är ju till viss del att öva tal det sagda kan verka på många sätt, varsamt blåser orden dunen, dunen samlas till en dunboll i ett rede matas av ivriga vakare med den näring dunbollen har behov av, fågelmor och fågelfar ilar i skimrande glädje ur skalet kommet.

Hur är det nu med underminera; kanske inte alltid så bra, minor är förskräckliga saker och det är ju så att när ett liv trampas ned länge, undermineras sker det vilket egentligen inte hade behövt ske, ett tramp gör att minan under jord exploderar, orden sitter i tystnadens betraktelsesäger helt stilla; under är så vackra de sker i varje andning.

Ekar släpper fjolårsskrifter varvid pärlor syns stiga fram säg vad är det som ekar i vinden.

Är det så att vi alla trängtar efter tröstens ord när själen gråter, tröstens källa är mycket vacker des bild finns egentligen överallt i allt, bilden av barnet i moderns famn den bilden kanske är den egentliga trängtan att vara tryggt omsluten, höljd i en famn när vi är splittrade hudlösa gråtande ibland vet vi inte från var gråten kommer den stiger upp överväldigar oss, den finns beskriven i bilder av ok vilka läggs över axlar, kvarnstenar, svarta vingslag, gråten bara kommer är där helt plötsligt likt ett främmande väsen, gråten säger; jag är tecknet vilket säger dig att det finns oläkta sår låt oss vandra till brunnen tag oket över dina axlar tag spannen med dig låt oss bege oss till brunnen.

Mig lägger oket över axlar spannen krokas vid vaggar med gången skulle spannen vara av zink av plåt skulle de säkerligen skramla, dessa spann är av tröä med band runtom av virad furu, väl framme vid brunnen lyfter mig av locket från brunn, löses spannen från krokar sänks spannen ned i brunnen hämtar upp klarhet gråten säger; sätt spannen på krokar vid oket när oket vilar på axlar låt oss då vandra till mon till den med silt låt oss vattna sanden med brunnens klarhet stegen leder till sandens mo spannen lyfts av ok oket lyfts av axlar gången, barnet vilar i vaggan, spannens hämtade klarhet hälls i sand det hällda sjunker in tas omhand av en moders lyssnande famn, i vaggan fröjdas barnet med hjärtats sång, varvid gråten förbyts in i befrielsens tårar.

*

den 4 maj 2017

villfarelsen ligger i glömskan av andning

Upp ur fjolårsgräs stiger de vita, vitsippor möter vandrare i full tillit, vitsippors ansikten lever i förtroende, i det tillit är; kanske är de skapade ur snö av snö av kristalljus, kanske sjönk vitsipporna in för att stiga när värmen i jordens yttre rör vid minnet av ren klarhet, ibland händer det att en sko ett steg en fot just bara trampar på, ändå, reser vitsipporna sig, en kvinna sade att vitsipporna är vandrade från sända ut ur himlar just för att vitsipporna dessa stjärnor såg skogarnas backars skönhet de gavs färd stannar en stund, vitsippor vissnar med ens när de tas in det är som att de vissnar i längtan till skogsdofter i längtan till det vitsippor är här för, vitsippors ansikten lever i det beundran är i urtonens mening, ibland händer det att de inte är där ögat har vant sig att se dem, allt har behov av vila kan hända just för att skänka återvändandets, återkommandets glädje kvittrar finkarna eller är det sparvarna; kvitterfolken i trädens skirgröna moln, hon har tagit av sig skorna, skorna står prydligt vid hennes sida, en humla landar klättrar på lästen hälkanten tar sig nedför insidan av hälen når innersulan, golvet; den skon blir ett vackert humlebo, så kan jag plantera frön i den andra till svalkande dofter för dig till dig ler kvinnan, hon reser sig vandrar barfota i gräset än är marken fylld med svalka hon följer det spirande livens färder hon nänns knappat vandra, lever med bilder av hur människans gångart måste upplevas för dem vilka lever där så kallat under marken, hon lever med bilder hur människohänder grymtar hur de vrenskas hur de viftar bort de vingburna sig själv inräknad gör så, hon lever med bilder av skogens djur hur skogsfolkens vandringsstråk helt plötsligt är borta samt ersatta med hårda stigar med betongklossar, så förvirrande allt detta måste vara, hon lever vidare med hur barn övar gång hur de kryper reser sig upp trillar omkull reser sig; vitsippsfolk, en vind rör vid hennes kind; så övar vi rörelsen, gången säger vinden och så plötsligt kommer vi till det vi övat till en av de så kallade hållpunkterna så är det borta som om, som om marken rämnat eller det vilket lever i oss i vår varseblivnings dofter bara har suddats bort, visst är det vackert ibland det vilket ersatt detta fria ändå ger det förvirring, det är sant mycket bara viftas bort utan inlevelse av att det kan hända är handbäraren vilken stör i till exempel en flugas hem, hon instämmer och visst är det märkligt att alla dessa vägar alla dessa byggnader bärs av moder jord utan att hon faller i bitar utan att vi ägnar en inlevande stund med detta, så är det säger vinden ändå blir det ibland kratrar i hennes hud; det är i den stunden vitsipporna nalkas ibland synliga ibland så kallat osynliga för så mycket älskar de detta blå drömmandes skönhet.

Marie nyckelband, gullvivor så tätt intill marken ligger gröna blad näst intill vita sakta stiger sakta viks dessa gröna, kan hända foderblad hylleblad, bladrosetter eller är detta jordvärmande händer blad upp; gullviva du vackra kalk böjd, ej är du stukad, böjd med din syn till markens rörelser, vandra vandrare med mjuka tassar, fjät lyssna till gullviveklockors klanger hör hur dessa hälsar den grånande mantelns nu lösta väv hör hur gullvivor skimrar i åsyn av den grånande mantelns nu seglande drömöar molnöar i detta vida blå, solpollen möter detta blå med gröna toner, gullviva liljekonvalj akvileja snödroppe; vilka gester skänker dessa; klocklika klanger lovsånger in i markers spirande visst går det att säga stigande våg, genom denna utsaga skapas bilder av denna vaknande blomstrings svallvåg, somligt är vackert att underblåsa, se hur barnen blåser såpbubblor lätta se hur marker andas maskrosor minns du hur lätta maskrosparaplyer svävar, så skänks av andning vårens ljus från ovan från nedan såsom från ovan såsom från nedan helt utan dissonanser allt i harmonisk vävarbalans och se så vackra spindelbarnens trådar skimrar i soldaning just i den tillit barn bebor, böjda i glädje till jorden ej är de stukade ej är de kvävda ej är de kuvade detta böjda är upptäckarögons utforskarögons vandringar när de smakar på möteskarameller helt fria från virade omslag.

*

den 3 maj 2017

de ord vilka märks med neon

förtar inte viskningen

Fågelmolnen hördes landa där i stammarnas pelarsalar, de vita alabasterträden bär aftoneldsblad, säg inte att alabaster är en sten vilken smälter i regn, alabasterträden gråter med de grusade gångarnas suckar, huset rest av timmer med tak av mossa har numer infallna kinder glasen är splittrade i mosaiker lagda på golv som vore det ett väsen vilket lagt pussel vart efter solen rörde vid splittret, ett säreget mönster vilket krasar när steg av misstag trampar därpå, när fötterna är bara ovarsamma i syn händer det att de skärs av splittret inte av mening för i den stund foten blöder är det som, som om händer läker såren, utifrån sett är huset en ruin ett minne av svunna vandringar en hög med timmer fallna väggar infallet tak, infallna tankar, allt multnar sakta, markerna minns dofter av långa svepande kjolar av örter av humlors mjuka närhet minns glädjen med körsbärsträdets blom minns doften av en makes händer vilka ömt värnade om hennes fröjd de hade vackra stunder, ofta kom byfolk för att be om råd de gav råden utan onda aningar de gav ur hjärtats korgar så kom strikta uniformer med rädsla skriandes i ögon med doft av vitlök med störar med påkar drev dem in i fållan, de särades för att inte vara ense, det var då de fördrevs in i träsket jagades, till slut lades kropparna in under mossan, träden lyfte mossmanteln reste dem upp, de särades de fördes samman, kugghjulen drev visaren runt inte i gäck drev med mjuka klanger, stugan inväntade dem, det märkliga var att det hände igen det går att likna vid ett skovelhjul visst är det så, de fångade mannen i snaror trädet de brukade grät med deras gärning .

Boetten med de skira rosenmolnen faller isär, visaren en svala lyfter den hängdes ansikte, alruna följer rotens tystade stämma, gården brann ned den hängde höll uret slutet i handens vänstra vinge, ur askan steg det vilket utifrån liknar ett öde ett övergivet hus, ur askan; han vakar med en makas rörelser hon skänker värnad när de inte ser hon viskar svar när deras frågor är öppna för deras hjärtans svar hon läser i ett pussel av glas.

De vaknade orden kanske skrevs dessa en gång på lappar kanske veks dessa lappar samman samt stoppades in i ärmsluts gömme bars till ögonsyn kanske veks lapparna kanske de vikta syddes in i mantelfoder kanske lades de i kommodens lönnfack, vad skrevs orden med lyftes kol ur elds bidan stack silvernålen hål i fingret doppades kolet i blodsdroppar var arken papper eller var arken väv från sönderrivna underkläder varför detta makeri dessa hemliga ord, hemliga var de inte, menade var orden endast till den ögonsyn vilken såg ordens innebörd samt vandrade till mötet där i labyrinten av cypress av tuja med vackra blomsteroaser i knutar i korsvägars möte med liljor med akvilejor med ängsklockor vallmo med riddarsporrar lavendel mariatistel med skogsstjärnor vita förgätmigej , blomsterörter i tusentoner med fjärilar svävandes runt där näktergalen hörs sjunga med glädjen detta ögonmöte skänker hand i hand vaggas glädjen in i själens djup, golvurets pendel stannar hon sover stillhet vandrar in i drömskåpet, bädden av träd given av blomster given hon skrudas i höstblom förs in i havets gröna turkosa pilen antänder elden seglar askan landar på stranden i sunnans huvudgärd, de vaknade orden kanske skrevs dessa på lappar kanske blev de aska med en kanske bidade de kan ske såg roten vägfararen kan hända grodde orden spirade orden följde det vikta hjärtblads andedräkts vilja till.

*

den 2 maj 2017

det går att befinna sig mitt i stackens rörelse

utan att finnas

Det hörs sånger ur bröst fyllda med tillit, utan tvekan lägger de sig i luftens vagga, i luftens hängmatta, gunga, gunga vind jämnmodets stillhet, så är de skyttlar vilka väver skyttlar vilka skänker luften dofter stigna ur jordar, de bär dofterna i vingpennors skrift, skrivarna, sångarna, så är tonen utan begynnelse utan slut, en näktergal landar i en längtans hand, genom kojorna i skogen kisar eldar, glöd, bringar inbjudande vyer om det vilket är själens guld, soldansare bär örnfjädrar i händer, fjädrar ryckte de inte, fjädrarna gavs de för de hörde örnarnas syn, följde regnbågsormen såg stenar vilka egentligen var samt är opaler gyllne regnbågsopaler, ägg ellipser, knoppar vilka bidar vilka bär själarnas guld i andnings rymd, näktergalen kysser ögonen, de ögon vilka slocknat, hon skrev på lappar för att minnas öppnade korsdrag för att släppa lapparna fria, nu har hon tappat lapparna minnen bleknar trots att de då och då stiger fram ur molnen den torkade jorden skapar, ej längre vet jag vad jag är, hon drömmer snö vits gång hur en droppe blod skapade vägen, en droppe blod lyssnade in önskningen, de sju vakade med henne, hennes hjärta kunde avunden aldrig slita ur hennes bröst för den vilken sändes för att beslagta hennes hjärtas röst hörde de sju mana nåd in i onådens stigar, det hörs en näktergal lyfta henne ur glasets väggar.

Luften genomfars av tunga kroppar vilka lyfter ur havets spegelbild, svanar springer upp ur vatten vingar famnas av luft det är makalöst att se hur dessa så lätt kan lyfta dessa stora kroppar, hon lever med bilden av örnen vilken svävar förenad med luften hur den skarpa känselblicken genomborrar allt i vilja till seende örnar svävande förenade med luften ser örnar inom citationstecken kasta sig ut, in i luften hon minns en vis man vilken tillsade dem att ta av sig skorna samt tvaga fötterna i månskärans silverskål hållen av ömhetens händer, så begav de sig in i vandringen den vise var mångfaldigad i år i livsvandring det går att säga kommen i djup ålder den vise vandrade lätt, luftigt en ålderdom i skuttande barnsteg, stigen de vandrade uppför berget smalnade alltmer visst såg den vise att de drabbades av svindel speciellt då lösa stenar virvlade ned över kanten lösta av deras rörelse visst såg den vise att de tryckte sig närmre bergets fasta trygghet de såg den vise skugga ögonen med vänstra handens vinge den vise följde en örn i färd den vise kastade sig ut in i luften, hon minns hur de tappade andan, vad gör han, den vise återkom landade mjukt så suddade den vise ut stigens klarhet mitt framför deras ögon de fick bli bergsgetter, en del vände om, de kvarvarande blev starkar genom de övervunna hindren, det kom sig så att de nådde toppen, hon minns tvekan minns hur verkligheten svajade minns tyngdlösheten hur luften bar hur hon i detta svävande insåg att berget hade hållt i dem under hela vandringen, de landade i dalens djupa grönska hörde en örn sväva helt nära den vise breder ut sina vingar följer örnen vidare in, detta minns hon i glädje innan lågan slocknar hon bärs av svanar vilka lyfter havets spegelbild

*

den 1 maj 2017

det handlar om att alltid se övandestegen

samt minnas lovsången

Hästarna de vilka bär vindarnas hudar, med manar av det vindar är, manar ord manar vägar manar mening, manar böljar, vindhästar rids av folken med böljande mantlar, dessa följer bergens andedräkt, den dräkt vilken bär gryningens dofter, av ädelt ljus är väven; bevarad berättad förtäljd av dem vilka håller berättelser i händer, berättelser dräkter skådade svar, manar böljar följer strömmen av ord, bevarad bevarade fyllda med sannhet okonstlade, rena, vid floden med strömmar komna ur smältande isar står tvätterskor tvagar stroferna berättelserna med mjuka fingerblad, fryser de inte fryser gör de inte de värms av flodens visshet att stränder är stränder inte strandsatta utan mening, så faller de grusade kornen in i floden så bärs kornen vilka gjordes till det dessa inte var djupare in i havet, i havet bäddas dessa pärlor in, vaggas pilgrimsfjärilar intill det stora havsträdets rötter lyssnar till himlarnas sånger de vilka stjärnor pudrar in i havsvikar, stjärnorna vilka skänkte berättelsernas mening in i manarnas tal in i bevararnas stigar, så följer hästarna vandringarna folken gör ser genom draperier utan att ta utan att söndra, och dem vilka rider hästarna har ögon strålande klara, ögon vilka ser genom det tillrättalagda bränner rent, ber silverbävrar att öppna dammar, flodens fördämningar, så sker så förenas rötternas strömmar, hästarna, vindhästarna betar gryningsgräs i hagen vilken inte bär stängsel vilken bärs av tranornas rörelser.

Det vandrar ett sus genom dalen med de höga spirorna det vandrar en lyssnare genom skogen med de höga spirorna suset kommer ur spirornas medföljande gång, en av spirorna gav lyssnaren en del, en kvist slöt lyssnarens ögon rörde vid lyssnarens fingrar öppnade lyssnarens syn så kom det sig att lyssnaren täljde det vilket visades, lyssnaren täljaren, nu vandrar flöjttoner i dalen givna ur den bambuflöjt täljaren tillredde genom lyssnarens fingertecken av en kvist, av en del en spira ett bambuträd gav.

En kvinna skrudad i siden ur mullbärsdalen sitter på knä vid ett vackersnidat bord av ebenholts nästan svart, inlagt i bordet lever intarsia av elfenben skänkt av den vilken visste vägen till den vilken trumpetade den vilken svalkade sig i savannens smycke den vilken vet hur gyttja kan svalka utan att sänka, en elefant skänkte elfenben till bordets inlagda sagor, elefanten följer kvinnans göranden hör en flöjt ljuda hör ett sus vandra genom dalen, kvinnan lyssnar till bordets sånger hon viker av rispapper sagornas liv, doften ur jord lever i hennes fingrar, de stod i vatten ungefär till vaderna hattar liknande koner bar de till sollä de mötte berget med de vackra slöjorna och fälten lindades runt bergets välkomst, riset, knippena de satte i jord med vatten, vattenjord mognade bereddes; den doften stiger upp ur arken. Från byn är en halvmåne av barn komna, en halvmåne ett lyssnardiadem med stjärnögon med regnbågshud, barnen lyssnar till sagoberätterskans drömfärder; en lyssnare en täljare följer med i andningen, andas i flöjten de toner kvinnan i siden viskar, i savannens flimrande hetta hörs en elefant trumpeta allt är väl när sagorna lyfts ur smyckets, medaljongens öppnade speldosa.

*

den 30 april 2017

det finns bara en väg ut ur gyttjan

Mannen den vidvandrande stannar i skogen lägger hörseln till stammarnas åder, hör källan porla i sinnesfrid, tjärnen en moder ber mannen till, när tanken springer tappar han fotfästet, en kort stund, mjukt tar han tanken i hand varvid fästet bär honom, mannen når tjärnen tjärnens moder möter hans närvaro, sinnlighet är en vacker rörelse ler tjärnmodern, din doft upplevde jag du nalkades rörelsen ur de kammade sinnena, sedan med borste borstade blanka, silverspegeln bar dimma i älvors dans silverskålens vatten sköljde syner in i själens silkestråd ensam sjönk djupt in i gyttjehål.

Tjärnmodern har en mantel ton i ton med tjärnen, du undrar varför jag kallade dig hit jag har kallat dig för du är den ende vilken kan hela det bortvända ansiktets händer, hon plägar vandra här ibland hon når allt närmre kanten hennes kamp med sig själv kan jag uppleva, era händer har helt visst snuddat vid varandra era dofter lever i varandra, kvarnhjulet har lyft många spann med vatten stammarna har rest sig många gånger ur slagens grepp eldar har vaknat har släckts, mörk är min spegel av hennes tankar hennes dissonans hennes disorientering, mörk är min spegel ton i ton med kol, i mitten vakar diamantens öga, du undrar hur du skall gå till väga, du behöver bara finnas här, hon kommer hit när skogen är tom när hon är säker på att inte synas för folk, det enda du behöver göra för att hon skall se är att värna om skogens marker många har passerat med okänsliga domnade fötter sparkat omkring livens reden hör hur skogsduvor blå gråter, det vore gott se dessa reden lyftas ur det spridda, hon värnar om livens är.

Mannen ser tjärnmodern suddas ut han vet att hon är nära han upplever hennes värnande ögon hör en kvist varsamt flyttas.

En kvinna ser en man smeka skogsmarker med värnad hon ser honom lyfta reden ur spridda sparkar, mannens doft är god, hon visar sig inte han vet att hon ser, dagar nätter vandrar snö blir knoppar, knoppar blir sommarland, sommarland brinner i höst, mannen sträcker handen till en kvinna hör tjärnmodern le för kvinnan tar emot med klarnade sinnen; den mannen kan konsten att lägga hörseln till stammarnas åder.

En hand lägger helandeblad in över den stukade vingen, fem pennor har brutits av, udden blöder vid skrivandets ark, en vakande sitter med fem trådar trädda mellan fingrar i mitten av handen vilar en pärlknut en vakande väver i handväv de vägar stenar i eld viskar, de höga furorna, tallar är det med vida parasoller släpper glitter in i tjärnens mörka spegel, en själ vacklar, egentligen inte mörker snarare funderande i möte med trögtänkande cirklar snarare är tjärnen funderande; knappt synbara rörelser lämnade i dagens doftspår, de höga träden med barr harpor , spelar de silverkam, släpper glitter in i tjärnens knådande av ingredienser, tänder gnistrande skönhet vilken påminner om tomtebloss vilka upplyser släckta alkover, furorna tallarna är fyllda med nattfolks toner en pärluggla följer kattugglas spinnande den tråden blir lång, ingredienserna är mätta upp i lerskålars mått, krukmakaren formade dem med ömhetens händer, till bjudbröd skall detta bli, tankarna maldes till vitt mjöl i stenhänder salt bjöd havet blommor skänkte honung genom bins varsel vätskan den skogskällan gav andas in ingredienserna, kan hända nu mjöl salt honung kan hända kryddor från örtagård, en bidansduk läggs över varvid degen jäser eller är detta att andas ut, skator skrattar vänligt i kärlek trodde du skrattet var elakt så lyssna djupare in, skogsduvor kuttrar tjärnen glittrar ljusöar det mörka är tänt; säg vad annat är detta än inspirationens ljus det modlösa är upptänt i lagom dos, de dväljande stroferna är lyftade in i syn, brödet jäser duken lyfts, degen knådas degen formas till bröd gräddas på glödvarm stenhäll så sänder gryningsbröd vaknandedoft bjuds till dem alla nu stigna ur sömn, en vakande flätar in det vävda bandet i en vandrerskas hår pärlugglan  lägger skimrande pärlmantel över lyfta axlar, kattugglans vilar i spinnande ton.