den 6 maj 2017

stillheten är talets upphöjda frid

Mjukt knackar hammaren zinkplåten lindas runt, runt en botten löda med stift handtag sätts till, träden i skogen susar stillhet höken svävar vida, hinken skramlar lätt när den lyfts upp på den lilla kärran gossen drar; säg vart är du på vandring till, till skogen skall jag vandra den stig min moder visat, går du inte för djupt in i skogen när du ensam är kan hända går du vilse, inte går jag för djupt in i skogen jag går den stig min moder lindat, vad skall du med hinken göra, den är mitt sällskap vem vet vilka skatter vi kan finna i skogen brukar de plötsligt ligga, läggas ned framför fotbladen mina, hinken är min vän med doft av smedens värnad likaså kärran har smeden gjort just för dessa färder det finns så mycket att se att upptäcka och i skogen slipper jag alla påstående röster, kan hända blir det bark idag, så kan vi tälja barkbåtar min morfader och jag så kan vi vandra till tjärnen för att sjösätta barkens färder, du skall vi inte till tjärnen nu bege dig, inte till tjärnen i denna stund dit är inte stigen lindad även om tjärnens moder är en vän, så önskar jag dig god resa samt far väl så önskar jag dig en vacker dag du kära molnvän säger gossen med glittrande ögon beger sig in i stigen modern lindat med kärrans sjungande hjul med hinkens lätta skrammel, en hare skuttar runt gossen i välkomnande ringar en skogsmus nosar på fotens färd fjärilar svävar i lätta rörelser och visst är det så att barken ligger i bidan till en gosses upptäckarögon.

I tjärnen sätts barkbåtar ned, planteras barkbåtar i tjärnjord; inte är det jord, vatten har jag här ej i spann ej i ämbar i mina kupade händer lever tjärnen, barkbåtar tyr sig först helt nära intill låt oss säga stranden, strandkanten, gossen ser med strålande ögon hur morfadern planterar, lägger barkbåtarna i tjärnens vattenskål, med den varsamhet endast morfadern har, segel har de getts både av tyg modern skänkte samt blad åldersträdet skänkte, gossen följer barkbåtarnas sakta vaknande nyfikenhet; morfar säg när reser de. Morfadern håller stämman i hjärtat en stund; när stunden är mogen, tids nog sägs det vi får ha tålamod det är en vacker bädd för barkbåtsfärd, morfadern sätter sig ned med gossen tar fram sin kritvita pipa tänder den ej i gossens närvaro vet att gossen tycker gesten är vacker samt skänker gossen lugn det lugn morfadern alltid bibringar in i hastens iver, morfadern ser i ögonvrån en vind, den vind vilken följt dem, iaktta dem, morfadern viskar; kom vind blås mjukt till gossens glädje till barkbåtars glädje till träds glädje, för visst går det att ana ivern i dem alla. Tjärnmodern ler med kärleksfylld syn när vinden blåser mjukt till gossens glädje varvid barkbåtar släpper strandhanden seglen fylls seglen skimrar beundrande, glittrar glädje, barkbåtar följer tjärnens rörelse till synes stillhet, tjärnmodern särar lätt på fingrar öppnar bäckens åder en stund för en stund, barkbåtar seglar kanalväg, barken viskar sagor till träden vilka skänkte barken där invid skogshuset där en morfader en moder en gosse lever i ense, tjärnmodern ler sluter fingrar samman är bara en tjärn med yta spegelblank klar, gossen och morfadern reser med barkbåtar hem till skogshuset där modern bjuder kvällsvard medans barkbåtar vilar i hamn in under lanternaträdets skimmerljus

*