den 2 maj 2017

det går att befinna sig mitt i stackens rörelse

utan att finnas

Det hörs sånger ur bröst fyllda med tillit, utan tvekan lägger de sig i luftens vagga, i luftens hängmatta, gunga, gunga vind jämnmodets stillhet, så är de skyttlar vilka väver skyttlar vilka skänker luften dofter stigna ur jordar, de bär dofterna i vingpennors skrift, skrivarna, sångarna, så är tonen utan begynnelse utan slut, en näktergal landar i en längtans hand, genom kojorna i skogen kisar eldar, glöd, bringar inbjudande vyer om det vilket är själens guld, soldansare bär örnfjädrar i händer, fjädrar ryckte de inte, fjädrarna gavs de för de hörde örnarnas syn, följde regnbågsormen såg stenar vilka egentligen var samt är opaler gyllne regnbågsopaler, ägg ellipser, knoppar vilka bidar vilka bär själarnas guld i andnings rymd, näktergalen kysser ögonen, de ögon vilka slocknat, hon skrev på lappar för att minnas öppnade korsdrag för att släppa lapparna fria, nu har hon tappat lapparna minnen bleknar trots att de då och då stiger fram ur molnen den torkade jorden skapar, ej längre vet jag vad jag är, hon drömmer snö vits gång hur en droppe blod skapade vägen, en droppe blod lyssnade in önskningen, de sju vakade med henne, hennes hjärta kunde avunden aldrig slita ur hennes bröst för den vilken sändes för att beslagta hennes hjärtas röst hörde de sju mana nåd in i onådens stigar, det hörs en näktergal lyfta henne ur glasets väggar.

Luften genomfars av tunga kroppar vilka lyfter ur havets spegelbild, svanar springer upp ur vatten vingar famnas av luft det är makalöst att se hur dessa så lätt kan lyfta dessa stora kroppar, hon lever med bilden av örnen vilken svävar förenad med luften hur den skarpa känselblicken genomborrar allt i vilja till seende örnar svävande förenade med luften ser örnar inom citationstecken kasta sig ut, in i luften hon minns en vis man vilken tillsade dem att ta av sig skorna samt tvaga fötterna i månskärans silverskål hållen av ömhetens händer, så begav de sig in i vandringen den vise var mångfaldigad i år i livsvandring det går att säga kommen i djup ålder den vise vandrade lätt, luftigt en ålderdom i skuttande barnsteg, stigen de vandrade uppför berget smalnade alltmer visst såg den vise att de drabbades av svindel speciellt då lösa stenar virvlade ned över kanten lösta av deras rörelse visst såg den vise att de tryckte sig närmre bergets fasta trygghet de såg den vise skugga ögonen med vänstra handens vinge den vise följde en örn i färd den vise kastade sig ut in i luften, hon minns hur de tappade andan, vad gör han, den vise återkom landade mjukt så suddade den vise ut stigens klarhet mitt framför deras ögon de fick bli bergsgetter, en del vände om, de kvarvarande blev starkar genom de övervunna hindren, det kom sig så att de nådde toppen, hon minns tvekan minns hur verkligheten svajade minns tyngdlösheten hur luften bar hur hon i detta svävande insåg att berget hade hållt i dem under hela vandringen, de landade i dalens djupa grönska hörde en örn sväva helt nära den vise breder ut sina vingar följer örnen vidare in, detta minns hon i glädje innan lågan slocknar hon bärs av svanar vilka lyfter havets spegelbild

*