den 30 april 2017

det finns bara en väg ut ur gyttjan

Mannen den vidvandrande stannar i skogen lägger hörseln till stammarnas åder, hör källan porla i sinnesfrid, tjärnen en moder ber mannen till, när tanken springer tappar han fotfästet, en kort stund, mjukt tar han tanken i hand varvid fästet bär honom, mannen når tjärnen tjärnens moder möter hans närvaro, sinnlighet är en vacker rörelse ler tjärnmodern, din doft upplevde jag du nalkades rörelsen ur de kammade sinnena, sedan med borste borstade blanka, silverspegeln bar dimma i älvors dans silverskålens vatten sköljde syner in i själens silkestråd ensam sjönk djupt in i gyttjehål.

Tjärnmodern har en mantel ton i ton med tjärnen, du undrar varför jag kallade dig hit jag har kallat dig för du är den ende vilken kan hela det bortvända ansiktets händer, hon plägar vandra här ibland hon når allt närmre kanten hennes kamp med sig själv kan jag uppleva, era händer har helt visst snuddat vid varandra era dofter lever i varandra, kvarnhjulet har lyft många spann med vatten stammarna har rest sig många gånger ur slagens grepp eldar har vaknat har släckts, mörk är min spegel av hennes tankar hennes dissonans hennes disorientering, mörk är min spegel ton i ton med kol, i mitten vakar diamantens öga, du undrar hur du skall gå till väga, du behöver bara finnas här, hon kommer hit när skogen är tom när hon är säker på att inte synas för folk, det enda du behöver göra för att hon skall se är att värna om skogens marker många har passerat med okänsliga domnade fötter sparkat omkring livens reden hör hur skogsduvor blå gråter, det vore gott se dessa reden lyftas ur det spridda, hon värnar om livens är.

Mannen ser tjärnmodern suddas ut han vet att hon är nära han upplever hennes värnande ögon hör en kvist varsamt flyttas.

En kvinna ser en man smeka skogsmarker med värnad hon ser honom lyfta reden ur spridda sparkar, mannens doft är god, hon visar sig inte han vet att hon ser, dagar nätter vandrar snö blir knoppar, knoppar blir sommarland, sommarland brinner i höst, mannen sträcker handen till en kvinna hör tjärnmodern le för kvinnan tar emot med klarnade sinnen; den mannen kan konsten att lägga hörseln till stammarnas åder.

En hand lägger helandeblad in över den stukade vingen, fem pennor har brutits av, udden blöder vid skrivandets ark, en vakande sitter med fem trådar trädda mellan fingrar i mitten av handen vilar en pärlknut en vakande väver i handväv de vägar stenar i eld viskar, de höga furorna, tallar är det med vida parasoller släpper glitter in i tjärnens mörka spegel, en själ vacklar, egentligen inte mörker snarare funderande i möte med trögtänkande cirklar snarare är tjärnen funderande; knappt synbara rörelser lämnade i dagens doftspår, de höga träden med barr harpor , spelar de silverkam, släpper glitter in i tjärnens knådande av ingredienser, tänder gnistrande skönhet vilken påminner om tomtebloss vilka upplyser släckta alkover, furorna tallarna är fyllda med nattfolks toner en pärluggla följer kattugglas spinnande den tråden blir lång, ingredienserna är mätta upp i lerskålars mått, krukmakaren formade dem med ömhetens händer, till bjudbröd skall detta bli, tankarna maldes till vitt mjöl i stenhänder salt bjöd havet blommor skänkte honung genom bins varsel vätskan den skogskällan gav andas in ingredienserna, kan hända nu mjöl salt honung kan hända kryddor från örtagård, en bidansduk läggs över varvid degen jäser eller är detta att andas ut, skator skrattar vänligt i kärlek trodde du skrattet var elakt så lyssna djupare in, skogsduvor kuttrar tjärnen glittrar ljusöar det mörka är tänt; säg vad annat är detta än inspirationens ljus det modlösa är upptänt i lagom dos, de dväljande stroferna är lyftade in i syn, brödet jäser duken lyfts, degen knådas degen formas till bröd gräddas på glödvarm stenhäll så sänder gryningsbröd vaknandedoft bjuds till dem alla nu stigna ur sömn, en vakande flätar in det vävda bandet i en vandrerskas hår pärlugglan  lägger skimrande pärlmantel över lyfta axlar, kattugglans vilar i spinnande ton.