den 3 maj 2017

de ord vilka märks med neon

förtar inte viskningen

Fågelmolnen hördes landa där i stammarnas pelarsalar, de vita alabasterträden bär aftoneldsblad, säg inte att alabaster är en sten vilken smälter i regn, alabasterträden gråter med de grusade gångarnas suckar, huset rest av timmer med tak av mossa har numer infallna kinder glasen är splittrade i mosaiker lagda på golv som vore det ett väsen vilket lagt pussel vart efter solen rörde vid splittret, ett säreget mönster vilket krasar när steg av misstag trampar därpå, när fötterna är bara ovarsamma i syn händer det att de skärs av splittret inte av mening för i den stund foten blöder är det som, som om händer läker såren, utifrån sett är huset en ruin ett minne av svunna vandringar en hög med timmer fallna väggar infallet tak, infallna tankar, allt multnar sakta, markerna minns dofter av långa svepande kjolar av örter av humlors mjuka närhet minns glädjen med körsbärsträdets blom minns doften av en makes händer vilka ömt värnade om hennes fröjd de hade vackra stunder, ofta kom byfolk för att be om råd de gav råden utan onda aningar de gav ur hjärtats korgar så kom strikta uniformer med rädsla skriandes i ögon med doft av vitlök med störar med påkar drev dem in i fållan, de särades för att inte vara ense, det var då de fördrevs in i träsket jagades, till slut lades kropparna in under mossan, träden lyfte mossmanteln reste dem upp, de särades de fördes samman, kugghjulen drev visaren runt inte i gäck drev med mjuka klanger, stugan inväntade dem, det märkliga var att det hände igen det går att likna vid ett skovelhjul visst är det så, de fångade mannen i snaror trädet de brukade grät med deras gärning .

Boetten med de skira rosenmolnen faller isär, visaren en svala lyfter den hängdes ansikte, alruna följer rotens tystade stämma, gården brann ned den hängde höll uret slutet i handens vänstra vinge, ur askan steg det vilket utifrån liknar ett öde ett övergivet hus, ur askan; han vakar med en makas rörelser hon skänker värnad när de inte ser hon viskar svar när deras frågor är öppna för deras hjärtans svar hon läser i ett pussel av glas.

De vaknade orden kanske skrevs dessa en gång på lappar kanske veks dessa lappar samman samt stoppades in i ärmsluts gömme bars till ögonsyn kanske veks lapparna kanske de vikta syddes in i mantelfoder kanske lades de i kommodens lönnfack, vad skrevs orden med lyftes kol ur elds bidan stack silvernålen hål i fingret doppades kolet i blodsdroppar var arken papper eller var arken väv från sönderrivna underkläder varför detta makeri dessa hemliga ord, hemliga var de inte, menade var orden endast till den ögonsyn vilken såg ordens innebörd samt vandrade till mötet där i labyrinten av cypress av tuja med vackra blomsteroaser i knutar i korsvägars möte med liljor med akvilejor med ängsklockor vallmo med riddarsporrar lavendel mariatistel med skogsstjärnor vita förgätmigej , blomsterörter i tusentoner med fjärilar svävandes runt där näktergalen hörs sjunga med glädjen detta ögonmöte skänker hand i hand vaggas glädjen in i själens djup, golvurets pendel stannar hon sover stillhet vandrar in i drömskåpet, bädden av träd given av blomster given hon skrudas i höstblom förs in i havets gröna turkosa pilen antänder elden seglar askan landar på stranden i sunnans huvudgärd, de vaknade orden kanske skrevs dessa på lappar kanske blev de aska med en kanske bidade de kan ske såg roten vägfararen kan hända grodde orden spirade orden följde det vikta hjärtblads andedräkts vilja till.

*