den 4 maj 2017

villfarelsen ligger i glömskan av andning

Upp ur fjolårsgräs stiger de vita, vitsippor möter vandrare i full tillit, vitsippors ansikten lever i förtroende, i det tillit är; kanske är de skapade ur snö av snö av kristalljus, kanske sjönk vitsipporna in för att stiga när värmen i jordens yttre rör vid minnet av ren klarhet, ibland händer det att en sko ett steg en fot just bara trampar på, ändå, reser vitsipporna sig, en kvinna sade att vitsipporna är vandrade från sända ut ur himlar just för att vitsipporna dessa stjärnor såg skogarnas backars skönhet de gavs färd stannar en stund, vitsippor vissnar med ens när de tas in det är som att de vissnar i längtan till skogsdofter i längtan till det vitsippor är här för, vitsippors ansikten lever i det beundran är i urtonens mening, ibland händer det att de inte är där ögat har vant sig att se dem, allt har behov av vila kan hända just för att skänka återvändandets, återkommandets glädje kvittrar finkarna eller är det sparvarna; kvitterfolken i trädens skirgröna moln, hon har tagit av sig skorna, skorna står prydligt vid hennes sida, en humla landar klättrar på lästen hälkanten tar sig nedför insidan av hälen når innersulan, golvet; den skon blir ett vackert humlebo, så kan jag plantera frön i den andra till svalkande dofter för dig till dig ler kvinnan, hon reser sig vandrar barfota i gräset än är marken fylld med svalka hon följer det spirande livens färder hon nänns knappat vandra, lever med bilder av hur människans gångart måste upplevas för dem vilka lever där så kallat under marken, hon lever med bilder hur människohänder grymtar hur de vrenskas hur de viftar bort de vingburna sig själv inräknad gör så, hon lever med bilder av skogens djur hur skogsfolkens vandringsstråk helt plötsligt är borta samt ersatta med hårda stigar med betongklossar, så förvirrande allt detta måste vara, hon lever vidare med hur barn övar gång hur de kryper reser sig upp trillar omkull reser sig; vitsippsfolk, en vind rör vid hennes kind; så övar vi rörelsen, gången säger vinden och så plötsligt kommer vi till det vi övat till en av de så kallade hållpunkterna så är det borta som om, som om marken rämnat eller det vilket lever i oss i vår varseblivnings dofter bara har suddats bort, visst är det vackert ibland det vilket ersatt detta fria ändå ger det förvirring, det är sant mycket bara viftas bort utan inlevelse av att det kan hända är handbäraren vilken stör i till exempel en flugas hem, hon instämmer och visst är det märkligt att alla dessa vägar alla dessa byggnader bärs av moder jord utan att hon faller i bitar utan att vi ägnar en inlevande stund med detta, så är det säger vinden ändå blir det ibland kratrar i hennes hud; det är i den stunden vitsipporna nalkas ibland synliga ibland så kallat osynliga för så mycket älskar de detta blå drömmandes skönhet.

Marie nyckelband, gullvivor så tätt intill marken ligger gröna blad näst intill vita sakta stiger sakta viks dessa gröna, kan hända foderblad hylleblad, bladrosetter eller är detta jordvärmande händer blad upp; gullviva du vackra kalk böjd, ej är du stukad, böjd med din syn till markens rörelser, vandra vandrare med mjuka tassar, fjät lyssna till gullviveklockors klanger hör hur dessa hälsar den grånande mantelns nu lösta väv hör hur gullvivor skimrar i åsyn av den grånande mantelns nu seglande drömöar molnöar i detta vida blå, solpollen möter detta blå med gröna toner, gullviva liljekonvalj akvileja snödroppe; vilka gester skänker dessa; klocklika klanger lovsånger in i markers spirande visst går det att säga stigande våg, genom denna utsaga skapas bilder av denna vaknande blomstrings svallvåg, somligt är vackert att underblåsa, se hur barnen blåser såpbubblor lätta se hur marker andas maskrosor minns du hur lätta maskrosparaplyer svävar, så skänks av andning vårens ljus från ovan från nedan såsom från ovan såsom från nedan helt utan dissonanser allt i harmonisk vävarbalans och se så vackra spindelbarnens trådar skimrar i soldaning just i den tillit barn bebor, böjda i glädje till jorden ej är de stukade ej är de kvävda ej är de kuvade detta böjda är upptäckarögons utforskarögons vandringar när de smakar på möteskarameller helt fria från virade omslag.

*