den 5 maj 2017

vandringen speglas i jorden

så när vandringen sker lev då med bilden av att

du blåser såpbubblor där varje steg är en bubbla

Under blåsa, underminera; under minera; orden sitter samlade där i ringen av ekar, ekarna ser vissnade ut, alla vet att ekar beundrar den skira grönskan, vakar med spirandets pulserande, ekar bär fjolåret med sig tills allt är smält, orden lever med bilder av hur dessa vackra såpbubblor blev eller om hur regnbågsskimret så vackert lever i dem, det är inte underligt att barn fascineras av dem egentligen gör ju de så kallat vuxna det också, detta skimmer fyller ögonen med hopp med stigar, det är vackert se barn öva blåsandets vägar, hur andningen har vissa behov av övande just det viskar även så dessa bubblor, orden håller små lätta dun i händerna från var de kom vet dunen, orden övar att blåsa det är precis så med att blåsa bubblor det är ju till viss del att öva tal det sagda kan verka på många sätt, varsamt blåser orden dunen, dunen samlas till en dunboll i ett rede matas av ivriga vakare med den näring dunbollen har behov av, fågelmor och fågelfar ilar i skimrande glädje ur skalet kommet.

Hur är det nu med underminera; kanske inte alltid så bra, minor är förskräckliga saker och det är ju så att när ett liv trampas ned länge, undermineras sker det vilket egentligen inte hade behövt ske, ett tramp gör att minan under jord exploderar, orden sitter i tystnadens betraktelsesäger helt stilla; under är så vackra de sker i varje andning.

Ekar släpper fjolårsskrifter varvid pärlor syns stiga fram säg vad är det som ekar i vinden.

Är det så att vi alla trängtar efter tröstens ord när själen gråter, tröstens källa är mycket vacker des bild finns egentligen överallt i allt, bilden av barnet i moderns famn den bilden kanske är den egentliga trängtan att vara tryggt omsluten, höljd i en famn när vi är splittrade hudlösa gråtande ibland vet vi inte från var gråten kommer den stiger upp överväldigar oss, den finns beskriven i bilder av ok vilka läggs över axlar, kvarnstenar, svarta vingslag, gråten bara kommer är där helt plötsligt likt ett främmande väsen, gråten säger; jag är tecknet vilket säger dig att det finns oläkta sår låt oss vandra till brunnen tag oket över dina axlar tag spannen med dig låt oss bege oss till brunnen.

Mig lägger oket över axlar spannen krokas vid vaggar med gången skulle spannen vara av zink av plåt skulle de säkerligen skramla, dessa spann är av tröä med band runtom av virad furu, väl framme vid brunnen lyfter mig av locket från brunn, löses spannen från krokar sänks spannen ned i brunnen hämtar upp klarhet gråten säger; sätt spannen på krokar vid oket när oket vilar på axlar låt oss då vandra till mon till den med silt låt oss vattna sanden med brunnens klarhet stegen leder till sandens mo spannen lyfts av ok oket lyfts av axlar gången, barnet vilar i vaggan, spannens hämtade klarhet hälls i sand det hällda sjunker in tas omhand av en moders lyssnande famn, i vaggan fröjdas barnet med hjärtats sång, varvid gråten förbyts in i befrielsens tårar.

*