den 1 maj 2017

det handlar om att alltid se övandestegen

samt minnas lovsången

Hästarna de vilka bär vindarnas hudar, med manar av det vindar är, manar ord manar vägar manar mening, manar böljar, vindhästar rids av folken med böljande mantlar, dessa följer bergens andedräkt, den dräkt vilken bär gryningens dofter, av ädelt ljus är väven; bevarad berättad förtäljd av dem vilka håller berättelser i händer, berättelser dräkter skådade svar, manar böljar följer strömmen av ord, bevarad bevarade fyllda med sannhet okonstlade, rena, vid floden med strömmar komna ur smältande isar står tvätterskor tvagar stroferna berättelserna med mjuka fingerblad, fryser de inte fryser gör de inte de värms av flodens visshet att stränder är stränder inte strandsatta utan mening, så faller de grusade kornen in i floden så bärs kornen vilka gjordes till det dessa inte var djupare in i havet, i havet bäddas dessa pärlor in, vaggas pilgrimsfjärilar intill det stora havsträdets rötter lyssnar till himlarnas sånger de vilka stjärnor pudrar in i havsvikar, stjärnorna vilka skänkte berättelsernas mening in i manarnas tal in i bevararnas stigar, så följer hästarna vandringarna folken gör ser genom draperier utan att ta utan att söndra, och dem vilka rider hästarna har ögon strålande klara, ögon vilka ser genom det tillrättalagda bränner rent, ber silverbävrar att öppna dammar, flodens fördämningar, så sker så förenas rötternas strömmar, hästarna, vindhästarna betar gryningsgräs i hagen vilken inte bär stängsel vilken bärs av tranornas rörelser.

Det vandrar ett sus genom dalen med de höga spirorna det vandrar en lyssnare genom skogen med de höga spirorna suset kommer ur spirornas medföljande gång, en av spirorna gav lyssnaren en del, en kvist slöt lyssnarens ögon rörde vid lyssnarens fingrar öppnade lyssnarens syn så kom det sig att lyssnaren täljde det vilket visades, lyssnaren täljaren, nu vandrar flöjttoner i dalen givna ur den bambuflöjt täljaren tillredde genom lyssnarens fingertecken av en kvist, av en del en spira ett bambuträd gav.

En kvinna skrudad i siden ur mullbärsdalen sitter på knä vid ett vackersnidat bord av ebenholts nästan svart, inlagt i bordet lever intarsia av elfenben skänkt av den vilken visste vägen till den vilken trumpetade den vilken svalkade sig i savannens smycke den vilken vet hur gyttja kan svalka utan att sänka, en elefant skänkte elfenben till bordets inlagda sagor, elefanten följer kvinnans göranden hör en flöjt ljuda hör ett sus vandra genom dalen, kvinnan lyssnar till bordets sånger hon viker av rispapper sagornas liv, doften ur jord lever i hennes fingrar, de stod i vatten ungefär till vaderna hattar liknande koner bar de till sollä de mötte berget med de vackra slöjorna och fälten lindades runt bergets välkomst, riset, knippena de satte i jord med vatten, vattenjord mognade bereddes; den doften stiger upp ur arken. Från byn är en halvmåne av barn komna, en halvmåne ett lyssnardiadem med stjärnögon med regnbågshud, barnen lyssnar till sagoberätterskans drömfärder; en lyssnare en täljare följer med i andningen, andas i flöjten de toner kvinnan i siden viskar, i savannens flimrande hetta hörs en elefant trumpeta allt är väl när sagorna lyfts ur smyckets, medaljongens öppnade speldosa.

*