den 10 maj 2017

se så vackert hjordar hoppar över hinder

tar hopp i sikte

Ofta när jag samtalar är samtalen med tystnaden med ansikten jag mött, de finns här vid behov jag försöker allt mer att inte samtala med dessa ansikten, min vilja är inte att binda dem, samt för att det ger mig smärta att leva i minnens korridorer, samtidigt ger det lycka att jag getts tillåtelse att möta dem alla; en märklig dubbelbottnad gryta, jag tror minnena har det bättre i mitt hjärta där kan de andas just den frihet minnen har behov av, där kan de komma och gå precis som de vill; visst undrar jag ständigt vad jag har gjort eller inte gjort för dem samt mot dem, väggarna ger inte svar uttrycker bara den instängda andningen.

Så hör jag den öppna bröstet sitt, det givna är bröstet är inte mitt; därför öppnar jag bröstet i hela bröstets vidd tillåter tonernas källa flöda.

Jag frapperas av denna oerhörda skönhet, tonslingor vilka böljar i kaskader av förändringens stämma ur detta bröst, åter stiger bilden upp av snö av sidenjordar av snöstjärnor; inte en enda är den andra lik, gräsängders strån inte ett enda är det andra likt, bladen; allt; tonslingor ur ett sammantaget bröst, sammantaget innebär inte att det är taget eller igenmurat det sammantagna är enheten det samstämda det unika, undren vilka söks, undren vilka är i allt, det går att säga mirakelsteg och jag undrar vad som sker när jag talar med dessa ansikten; kanske låser jag dörrar och finns dörrarna överhuvudtaget; över huvud taget; visst vet jag att brunnar behöver tömmas visst vet jag, det är så mycket jag trodde mig veta, stiger in i tystnadens sjal den är vacker för det vet jag, att tystnadens sjal kan värma när den ges tillåtelse.

Hon hade hört så många gånger detta med fyrklöver mindes hur barnet alltid flög med blicken, det de inte hörde var hur hon kved hur hon så intensivt önskade denna tur vänd ansiktet till mig möt mig i den öppna grinden, hon mindes hur barnet alltid flög med blicken in i ängsvida flög kanske inte är det tillstånd hennes ögon brukade eller befanns i kanske blev ögonen hennes sinnen arkeologens mjuka penslar vilka i varsam hand borstar undan lagren till är, till sikt, med en lätt rörelse stryker hon undan en ostyrig lock vilken kittlar hennes syn vilken frigjordes ur hårets hårt åtdragna tankekorsett, med en lätt rörelse för hon undan; så många uttryck, hon hade, mött en fyrklöver, så är jag en eller ett en fyrklöver är jag, fyrklövern sade att turen inte ligger i mig turen är just detta att du upptäckte mig turen är just närvarandet i stunden den öppna synen den leende blinkningen att se det vilket bjuds eller uppenbaras, fyrklöver ler mjukt; du får gärna ta mig med så kan vi tillsammans minnas hur vi skall bringa turen in i dessa fyra vägars gång ser du i varje blad finns låt oss säga en skattkarta till dig därigenom till mig, så tur kan vara gnistan när en stjärna faller kan vara lyckans gnistrande droppe, ett livsögonblick när svaret hörs med hela den du är hela ditt väsen, så kan ju tur vara den vandring vi skall stiga in i bara vi packat med allt det vi önskar och drömmer i vår utflyktskorg; hon vaknar av ett ljud, en droppe vilken sitter i lupinbladets handgömme, droppen nynnar klarhet in i hennes stigande ur sömn, du vet sömmarna är många skräddaren är en nålen har ett öga tråden spanns av en måntråd, sömmarna är handen vilken ger stöd in i vandring.

*