den 11 maj 2017

tyngden går att lyfta med andning

det finns de vilka lyfter kilotyngder med lillfinger

Jag gör upp med livet; skalbagge i min hand, landade du kommen ur öken där pyramider växer av soldanings källa, så släpper solen en droppe in i luftens fingernäbb så håller näbben droppen svävande så rinner pyramiden in i sanden; den visa sitter skådande in i det flimrande ljuset en kobra vilar stillhet vid hennes sida vakar med elden i bröst bär en krona av månsilver i pyramidens djup ses eldblad skimra stiger doft given av kanel och kummin, helerskan smörjer ärrhud med jungfrun i det gröna ur hennes händer skimrar kristaller, soleld stryker ut synen ur sanden, det rasslar; skalbagge i min hand vilka linjer ser du vandrade vi genom öknen med de svarta stenarna de vilka viskar djupt i marken hur solen glödde hur kolet lindade in det ädla ljuset i dessa knyten, vandrade vi över de glödande kolen utan att bränna våra steg, höljde du mig i dina vingar när min tillit stupade, när jag ställdes i ringen i möte med mig själv, såg du vakade du med oss när vi stod där i boxningsringen med ögons svetslågor för att skära genom vårt försvar, så höjde vi händerna knutna liknande gordiska knutar och visst var det märkligt jag har aldrig bejakat slagsmål, från var hörde jag din stämma, det första slaget måttades såg du det vilket skedde hur två blev fyra hur vi blev fler och fler det liknade dammkorn vilka virvlas upp när vindsluckan öppnas såg du hur allt segnade ned svävade i stillhet så stod vi åter i den solvärmda sanden en beduin sträckte oss en lägel med vatten ur brunnen han sträckte oss en dadel, han följde oss med blicken medans han lindade turbanen runt sina tankar vi upplevde hur solelden spred vandringslinjer in i oss, han sade; har du insett varför du ställdes i ringen han lyfte en näve med sand särade lätt på fingrarna jag såg sanden förenas med sanden, jag ställdes i ringen för att befrias från alla de vilka bebor mig för att se sanden måla de rena vandringarna, så steg beduinen in i brunnen, skalbagge i min hand är du hos mig för att rulla det släppta över kanten in i sandens renande händer, skalbaggen såg jag rulla en boll av allt det jag inte såg, skalbaggen rullade bollen över kanten, hörde helerskan sjunga jungfrun i det gröna syntes vandra med smekande andning rörde hon vid ärrad hud, kobran bredde ut vingar förenades med drakarna vilka lapade svalka vid floden den visa rörde vid pyramiden varvid soldroppen föll in i den kalk hon höll hon sträckte kalken till mig tillsade mig dricka, skalbagge i min hand du skänkte mig modet jag saknar.

Det är santt den bilden är mycket vacker, att nå stranden inandas doften av vatten kanske höra vattnets andning allt är inbäddat i dimma, fuktig dimma vilken kan upplevas ogenomtränglig, så hörs ljudet av, det går att säga  ljudet av en hand vilken stryker över sträv hud, en båt lägger till, en båt utan åror utan år kult ändå är det en vägledare i båten ståendes i aktern, kvinnan stiger i båten hon bär en fotsida klädnad en vandringsmantel över vilken har en kapuschong, kapuschongen döljer  nästan ansiktet. När hon står i båtens för rör sig båten kan hända av vördnadens andning ut från stranden båten försvinner i dimman från den stranden hon kom försvinner de i dimman från den stranden syns inte det vilket sker endast lommens varsel, mitt i sjön reser hon sig i båten lyfter armarna varvid dimman framför henne lyfts, i den stunden glider kapuschongen bakåt varvid hennes ansikte uppenbaras, klargörs, dimman har hon lyft nu sänker hon armarna samt möter synen av den ö vilken är hennes rede hon stiger i land när båten når stranden här syns inte dimbanden, bältet endast klarhet det är en vacker syn en vacker gest det är att befinna sig i parallella drömmar befinna sig i så kallat två världar vilka snuddar vid varandra, detta Avalon lever vi alla med i bejakelse eller förnekelse ibland går det att uppleva den fuktiga dimman antingen i behag eller med varselrysning.

Visst kan det vara så; I den mångåriga ensammes värld kan hoppet stegra sig in i oanade dimensioner tända ett skenbart hopp när hovarna hårt slår ned ligger den ensamme utslagen på marken på golvet, den ensamme drar sig samman till ett knyte i en enda bön; läk mig, ser i reflexer i spegeln vilka kastar stjärnor hur stegrandet löpte in i sken, hon viskar; var det min inbillning min inbilska tilltro vilken ställde till det ändå var det så att jag inte skenade, förde en kamp att inte tro mig få stiga in, var det verkligen min inbilska tilltro vilken ställde till det eller var jag ett lätt byte vid behov, jag skenade aldrig matade aldrig lokets ångpanna ändå for jag över kanten in i stupet kan hända stupet var en stupstock så måste det ha varit att bilan släpptes samt klöv tanken från hjärtat; då hade tanken behövts med sin skärbrännare för att se realiteten klart, så slocknar spegeln varvid smärtan väller över knytet det vilket drogs samman av livsmagneten av det utspilldas spån; så vore jag doftande örter så vore jag druvan vilken trampas sönder till bjudande av rött vin till handen den sträckta vilken viskar kom. Så låt mig slå det falska glaset ur handen må vinet åter bli druvan i klasens gemenskap där på rankans styrka kommen överlevande ur vinterstormars ylanden buren av stocken vilken herden bar.

I den ensammes gång händer det lätt att hoppet stegras in i oanade följddimensioner därefter håller jag hoppet i min slutna hand beundrar marken vilken ser genom all inbilskhet följer den bidande knoppens mod.

Hon binder alla stigar vandrade i bokens blad hon skäms för att hon trodde så väl skäms vid tanken på hur detta skall se ut hon skäms och hon skrattar hånfullt åt sin egen dumhet, en dumhet vilken egentligen var en kamp med henne själv så smutsig kände hon sig och visst insåg hon det hon inte ville uttala, hon binder alla stigar vandrade i bokens blad i de vackraste pärmar aftonen ger; blodröda utan titel utan lås med tråd av lin skriftens skira silkesandning bär guld bär silver fria är stigarna fria.

Rökstungen; det brinner i ögonen eldar svedde synerna hon lade ur ensamhet; gastar, fantomer steg upp hägringar ur svunna skoblad, längtan häller hon i regnbågsfloden viskar; upphör skära i min hud släpp mig fri ur längtans bojor, ja, längtan väver lätt det skenbara

En vävarskrift av en kvinna vilken vandrade med trädskor vari spikspetsarna var vända inåt, spetstaggarna trängde in i fötterna i varje steg i hälarna de så kallade, i hennes värld, såkupor, spetstaggarna trängde in i de främre dynorna i hennes värld var tårna knoppar ännu inte utslagna, spetstaggarna trängde in i valven varunder livets källa kunde flöda samt bevattna ängarnas vildblomster, skriften är vävande i det vilket kunde vara tilltro samt i det vilket faktiskt var tvivel eller mer en insikt av simmande slöjor vilka dolde verkligheten, genom att det är en vävarskrift kan det hända att återkommande upprepningar finns vilket kan vara vackert det förekommer ju i livets vida dans.

När jag läser detta kan jag endast säga att hon måste ha tappat bort sig, blivit bergtagen, det var snarare så att hon steg in i flodvågen samt mötte allt det uppdämda i sitt inres bävans damm.

Han kommer in genom väggarna sätter sig vid min slocknade bädd han ser på mig med begrundande sorgsen blick, skuld tar mig i sitt grepp, jag säger till honom att jag tar på mig allt det vilket ledde till mitt öppnande, han har; han släpper inte sorgen i sina ögon, han bar kläder i mörkt brun sammet nästan djupt violett han lindar in mig i en blå mantel från var fick han den hans ögon är blå.

Jag kan bara förundras.

Ett knappt, ett knapphålsår; Visst var det ett försök att övertyga mig själv, svepa in mig i en drömmande blå sjal samt höra det älskade havet föra mig in till en strand vilken mötte mig med välvilja.

Visst var det små korn av glitter blandat med smärta; det var verkligen inte lycka, det var försök att försvara min egen dröm eller min dumma längtan, det går att säga förförd av min längtan såg jag inte det egentliga kände mig så liten så oansenlig kände ständigt; är detta möjligt; satte jag på mig skygglappar i försök att övertala mig själv om att jag var värd ett sant möte, att jag skulle klara av en relation utan att bli illagjord eller som jag oftast vänder detta till; utan att jag skulle skada den jag mötte.

Vävarskrifter; vävarskrift en skrift där trådarna heter då i nu i blev; ett kommande uteblev. Allt var en illustrerad verklighet ett illustrerat drömblad där jag bortsåg från de skriande varningsropen, vet inte varför jag kastade mig in i detta. Ofta har jag i livet kastat mig ut kanske för att överskrida ringande ord vilka benämnde mig vara klumpig ful otymplig, kanske för att bevisa för mig själv att jag vågar, ändå upplever jag i efterförloppet, idag, att jag aldrig levt fullt ut, ofta blir det mycket att reda ut samt att ta hand om när virvlarna lagt sig och mina vingar har många brutna vingpennor och det är min egen förskyllan; vet inte varför jag hoppar från klippans trygga hand i försök att leva.

Kanske för; Kvinnan lyfte händerna varvid dimman lyftes hon såg en skimrande ö, kvinnan sänker händerna dimman stiger in i henne vallar henne varsamt in till en strand där lommen sjunger alla sångers sånger.

*