lördag 13 maj 2017

den 13 maj 2017




alla; dessa stämplar

Sakta drar trädet upp fötterna ur jordtofflor, sömnen, iakttagelsesömnen varade länge kan ske så länge som det varade för sanden att stiga upp över kanten samt samlas in i bergsskrud, förundrad såg sanden, berget in i den vidd vilken här låg avklädd, ett vitt ark nåja vitt var det inte det vilade ett vilans skimmer över markerna vilket egentligen inte var över, berget mindes hur hettan kunde flimra just detta skimmer som att sanden visste något tillsammans med skeppen vilka här seglade, kameler, berget sanden beundrade detta vida, en natt kom en besökare med en mantel visst måste det vara en mantel, en mantel vilken böljade vilken svalkade vilken bar ett skimmer det var en underbar upplevelse vilken berget sanden inte mött tidigare, en blå fågel landade hos berget, regn var det, regn se det regnet gav, den vida vidden bar små gröna pärlor den blå fågeln bar bergets, sandens syn runt, runt med sig; det är knoppar, berget sanden följde detta vida med nu en känsla av förväntan ja marken bar förväntan det kändes helt klart, regn fortsatte komma i nätternas andning snart syntes, denna vackra grönska kvittrade en blå fågel, berget sanden skrudades med grönska var inbäddat i de mest underbara växter utan att berget särskilt märkte det steg berget in i skruden av ett träd, just detta träd vilket drog upp fötterna ur jordtofflor, i djupet mindes trädet, vandringsträdet havet med skeppen, vandringsträdet upplevde doften, ett doftminne just det var det vilket viskade färd så nu vandrade trädet, förundrades beundrade allt det vilket mötte vandringen så sakteliga mötte trädet vandringsträdet havet; du är inte sand, visst är jag sand i grundernas bottnar glittrar havet in i vandringsträdets undran, du doftar regn, kan hända gör jag det ler havet det sägs att vi är komna ur samma hand, alla; du med kära vandringsträd, jag har ett minne av skepp med mig med så många fyllda dofter jag har minnen av eldar av berättelser; allt det lever här i mig skeppen seglar med segel här, eldarna lyser upp vägar i dimman de farande ofta andas ut ibland rör delfiner om i dimman så klarnar synen, vandringsträdet sätter sig ned, doppar tårna i havet, det är vackert här säger vandringsträdet när en blå fågel landar i dess bladsymfonier så är det, det är en del av dig av oss alla.
Storkar nuddar vid hjässan med dofter komna ur himlar utan moln med stjärnklara nätter, det var mycket länge sedan kvarnstenar sjöng mycket länge sedan storkar snuddade vid åsarnas tankebanor, stigar, banor ligger tämligen vildvuxna, vildvin lutar sig till björkens stam kammar sitt långa eldhår, kiselstenar vilka upplyste dessa nattliga vandringar ligger inlindade i rotvaggor, byssan lull lilla rotbarn sov i ro, kan hända stiger kiselstenar upp med vita kragar prästkragar. Gårdsfolken hörde trädan sucka gårdsfolken ledde bäcken in i fält lagda i träda manade stenar stiga in i lä av vind av regn av allt det vilket är vaka med fältens sakta vaknande, gårdsfolken gräver om vänder jorden; vänder om grävt om vänt jorden heter det säger en kaja vilken landar i askens hand hur detta nu kan vändas, gårdsfolket sår säd, sådde denna säd till kajans behag nu står fälten där med gryende sådd liknar väl ännu mest spretiga strån. Gossen, ungermannen kan tala med stenar det kan han tala med stenfolken, kvarnens väggar är åter resta forsen porlar ur glömska av mudder rensad vandrar glitterstigar stänker lätt på lekande strandbarn, kvarnhjulen saknar de stora stenarnas malande sånger, mantrasånger så ungermannen beger sig med åldermannen dit stenar växer, till berget; i natten vid elden ber ungermannen äldermannen om råd om minnen av stenarna i kvarnen jag var ju ett knyte i er hand då detta hände sig, hur stora skall stenarna vara, äldermannen ritar siffror ritar mått, beräknar heter det visst ler kajan, med måtten i hand stiger gossen ungermannen inför berget lägger händerna till i tystnad till bergssida ber i tystnaden berget ta emot de givna måtten berget tar in släpper kvarnstenar två fria helt utan stenhugg eller slag eller stämjärn kvarnstenarna stiger helt enkelt ut samt rullar behagligt till den väntande kvarnen stenarna lägger sig tillrätta och nu kan säden så småningom malas i mognad kommen så kvittrar sädesärlan och ungermannen och äldermannen följer mognadens väg med mjuka fingerkuddar alt medan prästkragar i trädgårdslandet lyser upp nattens vandringar, undrar du vart Storken hördes susa just när gryningen steg ur bädd storken landade just där kvarnen förr hade vingar där följer en stork gryningens gång med dofter komna ur himlar utan moln med stjärnklara nätter.
Alla dessa stämplar all denna tomma tystnad alla dessa tystnader komna.


*

Inga kommentarer: