den 9 maj 2017

finns fiktiva tillstånd eller är det fiktiva fixativet, fixativ sannhet,

löses detta fiktiva i närvarande åtagande den sanna förpliktelsen varvid

urtonens bild framkallas utan fotoram eller krok eller gömd baksida,

det fiktiva kan hända är ett vilotillstånd

in i doftens fulländade, det doft i sannhet är, närvaros engagemang.

Vävarord vad är vävarord; är dessa trådar vilka vinden spann av molnen, de moln vilka håller drömstroferna i handen de moln vilka skulpterar utan fasta former, vad är dessa trådar komna av, är de spunna av sländan, är vindan väderkvarnens vingar eller är vindan barnet vilka håller fram armarna till modern vilken nystar nystanet eller ystar modern ost av sagomjölk, ser du vindan, den vilken står i ängen hur den snurrar hur trådar löper, så finns det en vinda vilken står på bordet med den nakna skivan, visst är vävarorden trådar vilka vävs av den hand vilken lyssnar.

En kvinna vandrar i skogsdungar, beundran fyller henne, hon beundrar stenarna vilka ligger inbäddade i mjuk smaragdgrön mossa hon nänns inte stiga på dem hon böjer sig ned för att smeka dem för att få en känsla av närhet av nära liv, träd ligger fällda hon undrar varför folk fäller träd när de inte tar vara på det fällda, det är att befinna sig på ett slagfält samt se alla fallna, hon tänker på ord hon en gång hört hon minns ej längre från var; en visdomsbärare troligen vilken sade; så många slag har utkämpats här, befallda av den vilken har av dem vilka hade makten; kungen eller den vilken trodde sig om att äga, motståndare kan sägas; soldaterna fick uträtta de order de befalldes så slog de ned varandra, med gråten stigandes i bröst med händer allt tyngre, jorden färgades röd av det spillda blodet och nu bär denna krigsskådeplats grönt, högt frodigt gräs med vildblomster vävt in i. Kvinnan lever med bilden av det höga gräsets sånger ser böljande mantlar hör ljudet så är vildblomstren själarnas dofter, hon smeker med handen gräset rör varsamt vid gräset, en silverskära bär hon med nu säger hon till gräset; en matta behöver jag säg får jag, det får du säger gräset, så skär hon gräs med en silverskära, så sätter hon sig i ängens pupill flätar en matta av gräs så visar hon mattan för hela ängens vidd, känner vildblomstren dofta, hon vandrar hemåt med mattan sammanrullad kanske är jag en budbärare med en skriftrulle, hon når en av dungarna hör en stämma ser inte från var ser den stora stenens öppning, vindarna drar genom öppnar stämmans stig in, hon stiger in stenen höljer henne elden värmer henne hon lyssnar till stenens stämma sittandes på en matta vävd av gräs, så är det med vävarord, trådar vävs samman i stunder av livsnära.

Skogskvinna hänger dukar till tork på linor sträckta av vidvandrande komna, dukarna bars av folk närvandrande komna; kanterna bar spår av spillda utsagor, utmarker suckar svårt. Skogskvinna väcker eld, den eld vilken vilade i stillhet i stenbädden hon tillredde, hon matar nu elden med eldens behov; hungern gör sig påmind när vilan är kommen in i vaken, när elden stillat hungern sin ställs grytan på treben med vatten i där över elden i ense, grytan den fröjdades för nätterna bär rester av vinterland har ännu inte stigit in i modet att släppa, vattnet det värmdes, skogsmodern följer skeendet strör aska i det rörda vattnet; i nionde timman var det linorna sträcktes, de vidvandrande de närvandrande bad regnen till, dukarna sköljs hållna av svalornas sång, elden glöder vidare tills gryningen med fläktande vindar kom. Skogsmodern de närvandrande vidvandrande lyssnade till de hitvandrandes sägner komna ur sand, när elden bäddats in i stenbäddens rede när dukarna strålar rena dukas det till morgonvard till skogsfolkens alla till hitvandrandes närvandrandes vidvandrandes till skogsmannens allas vaknande hunger; skogsmodern ler med plirande ögondjup, dofter av pepparträd förs av sunnan in samman med morgonens dukade bord med dukar så skimrande rena helt fria från utsagors tveksamma sannhet, befriade hörs utmarker nynna dag.

*