den 12 maj 2017

den inre friden bär urtonens kod

Besvikelsen över mig; Besvikelse rinner ned Över axlar Fyller skuldrors läglar Skulder tynger steg

Vinden lyfter slöjan med fjärilsvingar Ryggen andas fri, ändå har jag gjort besvikelse.

Så har jag alltid så länge dessa steg minns varit rädd för att göra alla besvikna så blev det just det jag gav; besvikelse.

Det gnisslar i gångarnas järn, myrfolken bildar pärlband, når de gnisslande smörjer järnets gång, järneken bär näst in till gula skira blommor, bladen blänker grönt läder roten bäddas in av gräs knappt anandes syns spår av tistlar komna ur länder där hästar rids av följare, dessa följare vet att liv är en källa vilken sipprar ut genom fingrar hur mycket livet än tros ägas och när livet hålls så i dessa händer skapas oaser med levande brunnar vilka gnistrar i solars närvaro vilka skimrar i månars närvaro; eldarna tänder de med glöd de bär i händerna, med mjuka ögonborstar frigör de stenar planterade i sand, i nätterna lyssnar följarna till stenarnas berättelser så starkt hör de havets klara turkosblå de hör den vilken andas i snäckan lyft till läppar varvid tonen lindar upp tanketurbaners nu frigjorda andning, följarna ser hur eldar mattas bäddar in stenar i sand, så vilar eldar så strömmar eldar i ådror av stenar vilka följer följarna, myrfolken renar skogens släppta bygger stackar visst påminner de om, om pyramiders sång, inunder sand strömmar de vatten vilka blotta ögat inte ser, det finns de vilka hör vattnen, det finns de vilka hör hur marken liksom tuggar det släppta, smälter det släppta, myrfolk sträcker handskålar till den törstande till den hungrande bjuder hjortron, vandringssteg sker här inte på glödande kol marken är sviktande torven anas med glimmande guld givet av dem vilka kan hända inte ses med blotta ögat, de vilka värnar om livs gyllne smycken och in under myrens hud går det att höra den slumrande sjön.

Besvikelsens slöja; den kan vara en mantel vilken släpar efter, materialet kan hända är brynjans stål kan hända mer är vävd av taggtråd; hon lyfter dimmans slöjor, står i boxningsringen; att göra besviken för att inte förmå sig motsvara, så lyft slöjan av axlar se hur slöjan löses upp se hur slöjans trådar är kan hända spindelvävar vilka ligger i gryningsängen med daggdroppars renhet glittrande i, lyssna in myrfolkens sånger svik inte bönens stämma.

Av det mesta finns det två inte bara detta med myntets två sidor med mera, av det mesta finns det två, anledningsvis, orsaksvis; inre organ yttre organ det går att räkna upp oändligt många två av dessa balanspunkter; säg har du legat i en hängmatta sett molnen sväva lugn andats in dofterna så, av en händelse ger ena fästet vika eller går av kanske en lekfylld skär av, eller föredrar du att säga en illasinnad skär av, låt oss borsta av jorden från baken; har du gungat gunga eller gungbräda, så lugnande så rogivande så skönt när dessa samverkar, får du ett stick i foten haltar gången visst är det så även om du biter ihop det går att säga att gången är sårad; sårader doftar gott jorden mörk av fukt kupad runt eller över det sådda; kultiverad jord; vågen den uråldriga den våg rättvisan håller i har två skålar, vart leder dessa mina labyrinter säger kastanjeträdet med gungan i, de leder till detta med den sammanhållande mitten; hjärtpunkten vilken egentligen inte är en punkt mer en mötesplats egentligen inte en plats; vill du räkna alla mina grenar för att se huruvida dessa är av jämna par i jämn art; kastanjeträdet skrockar godmodigt helt vänligt det vore fint då blir du här hos mig länge, länge vet du att detta jämna är väldigt skönt att vila i det är igenkännande för till exempel händerna samt för den vilken är i mitten; balansen är en vacker stödjandegest.

*