hon sade
se denna man
vilken vandrar vägen
vandrar vägen
in över bron
skymningen bär hans skärpta steg
han har täljt dessa steg
i skogarna
han har lyssnat in i vindarna
hans händer rör vid trädens
hjärtan
se denna man
en man av män
stegen är mjuka
han andas denna luft
denna luft kanske är just de moln
du kan se segla lugn
har du mött denna man
nej
säger du
jag säger
det har du
ty ni andas
han nalkas stugan
han lägger handen mjukt på vredet
öppnar dörren
se dessa moln
andningsdroppar
pärlor
se lugnet
omfamna dina ögon
se detta regn
du är en droppe
i detta regn
varje droppe
är regnet
och varje denna droppe kanske är
förtätad materia
en glaspärla
kula
eller en rund vattenpärla
förtätad materia
eller är denna regndroppe
en bubbla
en bubbla
är tom
tror du det;
är bubblan tom
eller är detta tomma det fylldas
är detta fyllda det tomma
i det du överräckte det fyllda
och är dina händer i det skeendet
verkligen tomma
regnet är droppar
droppar är regn
kan egentligen brunnen sina
kan vattnet sina
eller sjunker detta in
kanske är vattnet sköldpaddan
huvudet vilket dras in
inom citationstecken sjunker in
se detta barn
vilket blåser såpbubblan
är bubblan tom
eller
är barnets andning däri
se denna moder
vilken bär barnet inom sig
barnet svävar
i lugn
molnet svävar i lugn
barn
moln
droppar
se detta regn
regnet består av droppar
vilka faller samt sjunker in
livet är en outsinlig källa
hon steg in i tystnaden och jag
följde henne
vi seglade in i molnets lugn
vi befann oss i skogen
hon rörde vid mina ögon och jag
såg
källan stiga upp
där vid det stora trädets
rotgrenar
fylldes gjorde jag av hennes
vårt lugn
stunden
var samt är
tomhetens fyllda uppenbarelse
hör vinden andas
talets frigjorda droppar
i städerna av sand
vilka ännu andas upplevelsen av
rosenkinder av flinka fingrar
vilka nätta trippade
flög in i vattnet
vattnet vilket stänkte upp
i virvlande kronringar runt
barnsben
städerna av sand vilka ännu andas
hinkar
vilka bars ur havet med vatten
vatten vilket stänkte
skvätte ut över kanterna
hur kan du hålla ett hav inne
du kära hink
så tindrade havet
hinken mumlar
jag trodde det ej
det har jag ej trott
mig gjorde de till denna form
kanske till görandes av barriärer
så låt oss måla koraller
i dessa barriärer
vattnet kluckade
hinkens handtag är en leendemun
vattnet skvätte ut över kanterna
till ansiktens sprudlande leenden
nej
detta var icke pumpen vilken
gnisslade
ej heller veven vilken släppte
kedjan
repet vilken vilket höll hinken
vilken vilka ljöd
ej heller var det brunnslocket
vilket lyftes
av stenarna de lagt i ring
till ring
ett torn
runt en pupill
vari
vattnet
blänkte
solfingrar rörde ibland vid
pupillen varvid vattnet strålade
månfingrar rörde ibland vid
pupillen
varvid vattnet skimrade
ibland hände det sig att
någon kastade en sten i
för att höra djupet
ibland hände det att brunnen
vattnet hörde tårar tala
bland hände det att kopparmynt
kastades i med hjärtats böner
giv mig
giv mig
svar jag ber
hinkmakaren
nej handpump vev kedja rep var
detta ej
havslek vattenlek barnlek
levandelek
hinkmakaren samt hustru hans
fanns i närvaro
visst var det så
detta var mjuka barnahänder vilka
hinkade vatten ur hav
slotten stod givakt
inte givakt
möjligen giv
akt
på rad i sanden
i stranden
fruktträden blommade
stugor kojor städer växte i ring
i ring i ring
vad mer
inre samt yttre borggårdar
porten in
bron
var det en frågebro en svarsbro
en siarbro
en bro
kugghjulen gnisslade
kedjor rasslade då bryggan
det sitter en gosse med bara
fötter
på bryggan med bambuspö i handen
vattnet är gnistrande droppar
han inväntar fiskarnas ankomst
sakta stiger skymning in
gossen är en ungerman
fioler andas dansande toner
han håller sin älskade
sin käraste i famn
de svävar till tonerna
dansar på bryggan
i sommarnattens svärm
kedjor rasslade
gnisslade då vindbryggan släpptes
kanaler fanns
brunnen i stadskärnan
vad mer
vallgraven med röda slöjfiskar
runt dessa städer
lummiga skogar vilka lyssnade
till bardens harpotoner
till sångernas vävan till narrens
visdom
barnen lekte övade byggandets
konst
från morgon till kvällens ankomst
i havets glittrande närhet
havet vilket fröjdade sig
samt vaggade barnens lärandelek i
renhet
havet en moder
vilken vaggar barnet i famn
städerna växte
ur stuga ur koja
ur halm ur strå
i borgen stter en jungfru
sömmar linnevävens vita
spänd är väven i sömmarbåge
bergen ängarna
påfåglar fridjur
skogarna folken
vilka kom ur när ur fjärran
allt detta med silvernål
genom silvernålens skådande öga
med trådar ur regnbågsskala
värmen hölls levande av elden i
spisen
av facklor i hållarhänder
hon sömmar med ögon slutna
städerna vilka ännu andas
upplevelsen av barnens växande
i skymningstima
sköljer havet ut bilden
livet lever i barnens händer
i morgontima
anländer barnen med
hinkmakaren med
hinkmakarens hustru
så andas cirkeln liv
tomheten är tomhet
tomheten är liv
är träden
med de vita bladen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar