så kan jag endast sluta mig i
mina händer
så kan jag endast undra
vari markerna sände det vita
strålande ljuset
vari himlarna sakta slöt ögonen i
dagen
viskandes drömorden
viskandes
viskandes
molnen
ser du molnen bak dina ögonvingar
ser du dessa genom särade fingrar
ser du huru mjuka linjerna är
huru mjuk denna sammet är
andas du
djupt in
upplever du luftens klara rena
stämma
så kan du undra
vari träden vandrar
till dig
kanske trodde du
träden ej kan skrida
träden skrider
allt är i rörelse
ser du ej dessa skimrande grå
drömmoln
slut ögonen en anings tätare
det så kallat synbara förvillar
synen
kisa nu varsamt utan att
egentligen öppna
breda ut vingarna
ser du nu
huru mjuka molnen är
huru detta grå är mantlar
fyllda med toner
ja
detta ser jag
så kan jag endast undra
vari är jag här
vari är mina steg bundna
i dessa kängor
i dessa bojor
dina stigar dina fötter äro ej
bundna
du är dessa böljandemjuka
sammetsmoln
du är i dem
dessa är i dig
se in i dina händer
linjerna
kullar dalar
nebulosastränder
se
se
stjärnor cirklar liv
så länge har de sökt tyda
linjerna
se in i dina kupade händer
det vilket sökts tydas
är just
tomheten
det tömda
vilket benämns det lufttomma
så sägs det av den enkla
anledningen att luften är
transparant
i paritet
parallell
med den tätnade massan
det täta
det så kallat mörka är bojorna
vilka läggs av tydandet
tyst
tyst
ordbarkare
lev i evidens
allt är i ständigt skapande det
vill säga i evig rörelse
i den stund det så kallat
förfärdigats upplöses det
doften är kvarstående
det
är ett märkligt uttryck i detta
ty doften är ej stilla
doften av kryddnejlika stiger in
kvinnan sitter mjukt inlindad i
nattblad
nattblad
är lagda runt
natt
släpper kronblad
i skålens rundelöga
hon lade dem så
i cirkel
drömfjäder vilar lätt
i fingergrepp
midnattsdroppe
sänker sig inom
hon skriver orden
ett ord i varje blad
vid det sista vilket är det
första
vilket är det sista vid det
första
stannar hon
skriver du
helhet
hon är i mitten
näri kronan slutes
i
knopp
kvinnan sitter mjukt inlindad i
nattblad
i eldskålar andas lågor hon lagt
i dem
milda skimrande rör dessa vid
skuggorna
vilka håller henne sällskap
i en tystnad vilken räcker henne
handen
viskar helt stilla
får jag lov
de svävar i mjuka rörelser
till tonerna
tysttonerna
hennes ögon är slutna
ändå
tindrar dessa
genom vingarna
ögonvingarna
pannan lutar hon mot förandes
axel
andas in doften
av kyndel
av kummin
av kanel
kvinnan sitter mjukt inlindad i
nattblad
hon rör vid lyrans strängar
tonerna strömmar
strömmar
löser upp fönstren
fönstren är flödande vattenfall
fyller hennes fingrar
tonerna strömmar
strömmar
löser upp fönstren
löser upp tidsspannen
tonen vänder sitt ansikte till
henne
så är
denna
tid
den tid vilken bands
av oförstånd
så är
denna tid
rummen gjordes till bindande av
denna tid
denna tid är likt mig
innan du lyfter lyran till din
famn
ditt knä
ditt bröst
dina fingrar rör vid strängarna
fri tonar jag
löser upp rutan
det rumsbegränsande
så är tiden vilken är
tid samt icketid
är den vackra tidsdroppen
tonen svävar
kvinnan sitter mjukt inlindad i
nattblad
det är sant
viskar trädet
det är sant löven är ej synliga i
höstmantel
i vinterängsmantel
bladen är ej synliga
så andas trädet vilket står invid
henne
stammen är grov
grenar rötter är vida
bladen
löven susar
vi jämför ej varandra
kastar ej sneda blickar
vi är bladen
löven
vilka är
skålarna
vilka tar emot
andas in
andas ut
så är den skapande tiden
så är tonens rörelse
rörd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar