lyktan
fladdrade till litegrann
grann lite grand
skomakaren lyfte blicken ur
sömmen
var det en vingbärare vilken
rörde vid lågan vid glaset
lyktan andades stillugnt
detta ord
makare
är vackert
lyktan fladdrade åter till lit
grand
skomakaren inväntade tankevingens
mjuka rörelse
lyktan öppnade orden
se här
min kära vän makare av skor
nu tager jag ljuskornen
skimret i mina händer
mjukt borstar jag in smulorna
ser du skimret dras samman till
en boll
skomakaren följer med
ser du
av allt detta skimmer
det jag makade samman är en boll
kommen
lyktan väger bollen i handen
upptäcker att stugan är tämligen
mörk i detta läge
sömmen vilar stilla i skomakarens
händer
nålens öga är slutet i vila
lyktan öppnar ordet ur tystvingen
så är vi alla givna ljus
synliggjorda
genom värme
makade samman av korn
det är nog de kornen vi ser
i den stund solpelare kikar in i
stugan
eller hur min vän
min kära vän makare av skor
jag talar dammkornssagan
dammkornen
slumrade i vinklar
i vrår
syntes stundtals stå på tå
för att fönstergluggen nå
rutan var immad av smutsränder
av kletiga händer
att se ut hade fått ett slut
dammkornen
rullade sig samman
inväntade vad
kanske vindar på rad
musfrun med det vackervävda
förklädet
ilade
pilade stolt över furutiljorna
följde panelen
balanserade brädet
med tassen gjordes en glugg
ytterligare nådde hon
lyfte haken av den
sneda kroken
vinden for in
lyfte musfrun varsamt
satte ned henne i lä
det stiger en soldroppe
ur rosens helleborus flikblad
en stjärna andas i vinden
dammkornen vaknade
solen steg in
rummet
utan vinklar
utan vrår
skimrade regnbågspunkter
skira
sådant talar jag
dammkornens saga
vi vet ju vad som sker om de
dammet bara blir liggandes
skomakaren nickar
det vet vi
mattade blir de och tingen blir
mattgrå täckelse
så har vi detta med
maka dig närmre
nynnade lyktan
hon sitter vid bergskams
ljudandefingrar
vinden väver toner
hon viker solfjädrar
fjädersolsmoln
fläktar hennes drömansikte
genom kammens tänder fingrar
ser hon de vita sväva
hör hon klockorna i tempeldalen
vind lås upp fängelseportens åder
så har vi detta med maka samt
make
de levde i en by
helt nära heden
helt nära
havet
en gosse en tös
växte till man till kvinna
mannen seglade
med båten varje gryningen
kvinnan
sömmade med fingrar flinka
levde dessa samman
ännu ej än
såg de varandra
ännu
ja
alltid
dessas ögon såg ett
dessas händer upplevde ett
dessas ord
vävde
tysta
in i är
så lärde sig den unge mannen
havet
så lärde sig den unga kvinnan
havet
i nattens drömfärder vävdes
bilder
han lägger rosendoften
vid hennes slutna dörr
bäddar trappstenarna
med purpurbräcke
svanarna har landat i sjööga
han sätter sig i gryning
vid hennes bädd
följer hennes silvervandring
utan att röra kallar han henne in
i doften av ros
viskar
jag vakar vid din dörr
tills du ser mig nära
deras händer lades i varandra
nu levde de samman
make maka
makare
makaren sitter i den vida
slättens händer
slätten vilken en gång var
böljande högt gräs
präriegräs
vari hundar, valpar tumlade om
vari den en gång gossen nu makare
låg gömd i det höga gräset
skådade in i molnfarares vackra
mantlar
och kanske var det så gossen
lärde sig räkna lammen
räkna helhet
ty gossen såg molnfarare blåsa
lätt
samt däri lösa upp molnen
visst ringlade ormar i gräset
ormarna rörde ej gossen
han
gossen hade lärts av den äldre
den äldre i byn det ormar är
av den äldre
gavs gossen allt det gossen
behövde
till instigande i den jag är
gossen steg ur gosseskinnet
han hade sett ormar göra så
tämligen snabbt insåg gossen hur
det är att vara i
rörelsen
ja; visst var det svårt innan han
kom underfund med slingrandet
hasandet
ålandet
böljandet så kom
strålandeglädjen
stor i den stund han
steg in i ungmansklädnaden
platsen i det höga gräset var
hans
nu den unge mannens vilorum
ofta låg han där
mitt i kullen, valpkullens yra
i samtal med ormarnas
stenrösensröster
med molnbärarna drömbärarna
bufflarna runt sig
de inkräktade aldrig på varandra
kanske var det så ungermannen
lärde sig räkna lammen
räkna helhet
han såg gräset
det var att kisa
ut
sila ljus mellan fransarna
hur det kom sig
det visste han ej
och varför bekymra sig
så länge hjärtat viskade frid
jodå sinnestankarna virvlade ofta
upp
han smekte dem närvarande stilla
han ömsade skinn mången gång
den äldre hade vandrat in i
bergen
bergen lösts upp
nu satt han i öknarnas sandhav
en gång innan han fördes hit
egentligen fördes han ej hit
egentligen var detta ökenhav
slätten
slätten hade släppt gräset
han hade sett bufflar bli moln
sett ormar lyfta stenar
sett valparna virvla likt just
virvelmoln
han minns den gången
han hade vandrat vidare över
slätterna
följt flodens åder
följt raviner
den röda sanden
de röda bergen
sovit
funnit lä i regnen
i klippornas grottor
hur han mött folk
vilka bar snäckor i mantlar
bar vita pärlor
folk vilka formade krukor
ur hennes jordegåvor
lera sade de
lera ur floden från floden
vackra var dessa krukor ur vilka
de bjöd
vatten bjöd rykande majsgröt
med blåvit mjölk
han minns hur de vid eldarna
förtalte honom de sagostigar de vandrat
de hade fört honom till havet
havet vilket skiftade blått grönt
turkos
de hade med kärlek fyllt honom
med leenden i den stunden
de såg hans ögon vidgas
han trodde detta var mark
de hade mjukt hindrat honom
då han var på väg stiga ut över
kanten
klippkanten till beträdande av
detta vida snäckskal
de viskade hav
vatten
och detta var första gången
han såg havet
vattenhavet
det kom att sjunka in
och nu satt han i öknarnas
sandhav
han mindes dropparna ur havet
hur dessa i solen blev små korn
mindes hur han
gossen låg gömd i det höga gräset.
till fred
vara i fred
i frids stillhet
kanske var det så
det var så jag lärdes räkna
lammen.
räkna helhet
mjukt rörde han vid sanden
händerna bar djup
bär djup
ådror rinner floder bäckar
solen har givit händerna ansiktet
kroppen
numera den färg sand har
varsamt lyfte han sanden
berg vackra berg
jag ser kvinnan
hon vilken så ofta stod högt upp
på bergsplatån
spanande
blickande
in i är
hennes hår böljade
fladdrade
hennes mantel
böljade
kläderna
lindades av vindar
tätt
tätt runt henne
hennes ögon
skarpa
skarpa
hur hon svingade sig ut
svävade med molnen
en fjäder gav hon honom
hon var
lyktan i hans vara
han lyfte sanden
lät sanden rinna ut mellan
fingrarna
mjuka moln
helhet
mjukt förde han sanden
kornen samman
vinden viskar
vad ser du
vad målar du
han makar kornen samman
han ser
ett ansikte
minns en fråga lyktan ställde
vad är en makare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar