kom
kliv upp i min krona
kan du ej klättra
föll du djupt
snubblade du
omfattade de dina ej dina händer
gav de dig icke mod
se
trädet sträcker en gren
en hand
kom sätt dig häri
döm dig ej så hårt
klättra kan göras på så många
sätt
närmare bestämt efter varje
klättrares behov
klättra
klättring
klätt sig har hon
i gryningsskrud
trädet lyfte varligt handen
därmed kom den resande
medföljande att se allt vilket
öppnades in för
i stigande panoramavyer
stegrande toner
icke stegrande hästar
stegrande vindar
stegrande toner är
låt oss säga tonsteg
in i dur ur moll
nåväl
nu är resan klar
kom stig ur min hand
sätt dig tillrätta här i redet vi
byggt till dig
den stannande satte sig i redet
till rätta
till rätta är ju
ungefär
redo
lyssna
lyssna
så säger trädet
hör du detta rytande
det gör du
ty du ryggar och jag ryggar
så säger trädet
detta rytande är ju ett slags
stegrande ton
lyssna
lyssna
hur allt liksom förstärks i min
krona
där väggarna ej är täta skott
lyssna
andas
in
rötternas
djupa mening
de sköljer rytandets stämma
i flodens klarhet
*
säg mig
hur skriver jag glädje
näri hela mitt väsen gråter
näri hela mitt hjärta är fyllt
med smärta
smärta vilken sprider sig
likt
inkasolens strålar
dessa strålar
är kanske ormar
så ser jag henne lyfta armarna
hon med den solmålade huden
med fåror
fält
i varje hudrörelse
med håret utspritt
i moln av alla de former
strukturer
med händer
fyllda av ådringar
allt det vilket bär hennes inre
framträder
skelett mineraler senor stjälkar
ådror havets lopp bäckar åar
floder
muskler kuddar vilka bär
fötterna är nakna
borde vara smutsiga
lätta dammoln skrudar dem
annars är dessa fötter rena
ögonen är bruna nästintill svarta
eller midnattsblå
eller skogarnas djupa grönska
klädnaden hon bär
är vävd av
ur markernas alla
trådar
fibrer
rörelser
hon lyfter händerna visar mig
bergens fötter
där runt stenar växer
hon viskar
manar
ormar ringlar fram
hon manar
viskar
lugn
jag ser ormarna
sträcka ut sig i långa vävtrådar
med ögonen väver hon mönster
så vackra
utan att böja sig
ser jag henne ödmjukt
buga inför ormarna
ser jag henne mjukt lägga handen
där över bröstet
hon samtalar med ormarna
de ömsar skinn
skinnen
landar i jord
ur skinnen växer knoppar
hon vänder sitt ansikte till mig
hon viskar
manar
jag ser ormarna
bäckarna
floderna
rinna in
under stenarna
in i stenarnas händer
hon öppnar min klädnad
sträcker händerna in genom
bläddrar i de lagda bladen
minnesbladen
hon böjer sig
allt djupare in
när
syntes dessa blad
andas
så djupt
in
grävda
märglade
utmärglade
inmärglade
varsamt lyfter hon pressarna
det flyger kristallblad i luften
rena klara
toner
hon breder ut mig i stäppens blå
salvia
vi läser detta mandala
hon undervisar mig i
bladens tillkomst
morgonen kom med skira moln
vilka tätades samman
luften andades kyla
sakta syntes solen
lyfta molnen
hon viskar
manar
ser du hur molnen tätas
pressas samman
just i den stund
solen lyfter
flikarna
ljuset silas varsamt
bredes ut
sjunker in
träden möter
salvian susar
hon rör vid mina ögon
i fjärran ser jag hennes visdom
vandra
det vakar en eld vid min vila
utan att böja mig
bugar jag ödmjukt
sänder henne
lättnaden
andas min blå salviaandning
ser jag dig igen visdomsbärare
vinden viskar
jag nalkas
näri du viskar
jag hör dig
det är då jag ser pärlugglan
lyfta
träden
träden bär i händer
ädelstenar
pärlor
stigna ur havet
ännu bär pärlorna
skrudar höljen av
bärnstensfärgade skal
bär pärlorna
glimmande vakande tigerögon
de gryende
vildblomstren följer
träden
här och var
var och här
synes
smaragdhättor
rufsiga kalufser
tulpaner
narcisser
speglas i dagarnas solhänder
sträcker sig på tå
träden
alla vet att dessa pärlor
följer ljuset
så kommer natten
vindarna ler
ler
ty vindarna bär tystdun i
händer
skålar med drömtystnad
folken vaknar i gryningen
marken är gnistrande vit
moder måne ler i skimrande
skönhet
jag vattnar jordarna
hudarna med renhet
hör toner stiga in i edra
själar
räds ej
skria ej
stilla er
och dagen vandrar
med sjalar lindade runt axlar
skuldror
är lätt böjda
fåglarna burrar upp skrudar
sidenflarn smälter in i djup
fyller tjärnen underifrån
han
sänder strålar
värmer taken
ur rännor forsar
smältvatten
örtagården ler
tack
tack
fader sol
blomstren
begynnandeörter
ler i mjuka toner
skott
varför kallas vi skott
skjuter
gör vi det
ack ja de säger så
vi vet
vi vet
vi lyfter på täckets flikar
kom så åker vi kana
i vattengaloppen
paddlar med fingerblad
doppar tårna i ängen
och asken
i backen
med det långa skägget
ler
ler
ysterbarnen gnistrar
dagen vandrar till stranden
skymningsstranden
de samtalar i godan ro
medan himlarnas penslar målar
pärlamor
ekorren skuttar med kvick
iakttagelse
det heter pärlemor
jag ler
kanske så
vad är ord
vad är innnebörd
ekorren skuttar ännu en
språkgren
sant
sant
pärlor är det ju
och gåvan är kärlek
det ser jag ju
på tulpaner narcisser
de sticker upp bladen likt
spjut
kanske
pilar
har du sett pilarna vid bäckens
alle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar