du snuddar vid de orörda salarna
så vackra är dessa ord
denna bild
du
snuddar vid
de orörda
salarna
du snuddar vid de orörda salarna
himmelsfågeln
jordefågeln
du är undrande i huruvida det kan sluta vid jordytans skimmer
nåvälan
skulle du mäta detta med en seismograf skulle du se ringarna
skulle du se det örnens sång sänder ut
se det fladdermusen lever i
skymningsljusregn faller in i själskälla
glödtråd springer
de glömda städerna
reser sig
stiger upp ur jordar
ur
sand
vad är detta undrar du
kastar du en sten
en stendroppe i havet bildas ringar
ringar vilka vandrar från centrum i en stigande rörelse fallande tills den stannar. samtidigt vandrar ringar från mitten till stranden, stränder omkringliggande. ringarna rör vid det så kallat för dem okända, avläser fukt, värme. kyla, dimensioner, förhållanden, klimat- liv helt enkelt. så höljer ringarna in detta i famnen, återvänder till sitt centrum. däri sållas är samt icke är ut, ej till spillo, nej detta är ett nätverk av samordnan, ett nätvärk vilket leder alla hem, samtidigt in i allt.
en gång såg jag ett barnprogram där de hade gjort en rörlig film av jorden yttre skepnader samt inre rörelse, i dessa sekvenser visade de – helt historiskt vackert vetenskapligt – hur det vilket en gång var berg, det vilket en gång var hav och så vidare, skiftade. ja – det kan liknas vid årsomloppen, vår vinter höst sommar. det är en evig rörelse i förändring dock ej till övergivande eller övertagande.
det sker av en enkel anledning, alla skall uppleva alla, allts liv och därigenom vörda, vårda i det vilket vårda är. se i kärlek, dricka in i kärlek den lärdom vilken i kärlek lever i allt, detta för att sedan möta allt i hjärtförstående kärleksregn. ja, det är många kärlekar skrivna här, det gör jag för att belysa, starkt påpeka att det vilket sker ej är: straff.
mullrar jordarna, skriker haven, flammar eldarna, virvlar vindarna, tjuter stjärnvärldar är detta av en enkel anledning, de bönar – de ber se vad ni gör med oss och förglöm då ej att allt tillsammans är helhet och den helheten heter : oss.
jag önskar stanna en stund vid orden runt glödtråden vilken springer.
det jag i förstone ser är hur markerna jordarna spricker upp i blixtdansande mönster. så ser jag hu de skall spränga i bergen, ser stubintråden samt hur den antänds och den specifika synupplevelsen denna gnista gör, den springer till målet i glädje. den är beroende av vissa förhållanden för att ej slockna. naturligtvis kan detta tolkas i negativ anda, det leder ju till en söndersprängning. javisst gör det så, det är inte en förstörande sprängning, det är mer en kärnklyvning, eller ett befriande av är. det är alla olika bergsarter, pålagringar vilka lagts på dig, det är allt det du lärts se dig vara beroende av, det är inte dina behov. först då du ser detta kan du se till dina behov och då är du mer varsam om dig själv och därmed allt. hör upp med all denna negativa syn på det vilket är straff och skuld. måste du se allt i strafftermer så se dem vara positiva, se dem ske av den enkla anledningen att du virar tusen skygglappar runt dig allt för att slippa skala den jättestora potatisgrytan. du dränks inte i potatisar, du skalar dem och serverar en mycket välsmakande soppa.
först spricker alltså jorden
så springer glödtråden
ett skuttande barn till sitt inre
så
ser jag
för längesedan nära
det har lagts årsringar av guld solguld
sedan den gryning jag kvinnan födde en son till mansvandring i höstens andning
så vacker så vis
för längesedan nära
det har lagts årsringar av silver månsilver
sedan den gryning jag kvinnan födde en dotter till kvinnovandring
så vacker så vis
de är ej barn och ändå barn
jag är ej barn och ändå barn
låt oss ej sluta vara
barn
först spricker alltså jorden
så springer glödtråden
ett skuttande barn till sitt inre
så ser jag dominobrickor – crash domino – min son hade sådana, han plägade bygga vägar långa
färggranna vägar, så spännande balanseringsakter, så var banan klar och då pillade han knuffade han till en bit och alla bitar sprang omkull
så har det gjorts filmer i vilka – i och för sig – monster stiger fram ur ökensanden
där är bilderna
jag ser sprickor
och jag ser glödtråden
jag ser dessa stiga ur sanden och nu ser jag ärrvävnad
samt
blomstergirlanger
det jag ser är alltså hur dominobrickorna ramlar omkull
samtidigt reser de sig
det är att se en film spolas baklänges
och det är detta vilket helt uppenbart är viktigt i detta
i allt detta ser jag meningens dualmöte(ett plus ett är ett)- det jag avser är två individers möte, helt enkelt man samt kvinna
stjärnöar
ser stjärnregn
ser två förenas
är ett vilket de alltid var och är
separerade
så åter stjärnregn
förenas
så ser jag den gamla vägens visdom i bygga hus
hur de stod med ...en pendel ...ett lod...
ser en upp och nedvänd guldknopp...ja, blomknopp i guld
tråden är skimrande spindeltråd
ser hur balansen
infinner sig
i
bejakelsljus
visshet
balanseringsakt
ord vilka stiger fram
är origo
är vektorrum
allt i samband med att jag önskade se vad dual egentligen är i samband med att jag skrev dualmöte.
så vackra är dessa ord
origo
vilket jag ser vara solcentrum, centrum, avser ej läsa vidare
så ser jag vektorer vara solstrålar eller strålar
vektorrummen är då
stjärnöar och vad jag ser eller varför kan jag ej förklara
jag ser vektorerna vara penslar vilka målar kroppen vilken är vektorrummet och origo är då hjärtat
alltså
du har rört vid de orörda salarna
så skimrar de väggar vilka ej var upplysta
nu upplysta
vari är din position
din position i livet
din livsposition
du skriver negation
skriv position
det finns en bild med en livstrappa däri trappstegen först leder uppåt för att sedan stiga nedåt
varför ej göra en båge i skrift synliggöra denna genom att skriva rita dig en gunga en u – form
nåväl du vandrar så att säga ned in i jordesfären
du når den så kallade ljusåldern myndighetsåldern
så fortsätter du nedåt – icke så för se i denna bild är ej trappan nedstigande även då det kan vara av godo i positivt ljus, i insiktsljus av vad ålder är
nåväl
du befinner dig i din ljusålder
där sitter du en stund i din solton i begrundan
begrundar livets steg
så sträcker du på dig
börjar din vandring uppåt
nu undrar du genast; vadan denna halvbåge allt är ju en cirkel
så är det
ser du ej böljesången
en båge nedomböjd
solton i mitten
en båge ovanomböjd
solton i mitten
hör du klangerna
ser du så moll stiga in i djupen väckandes soltonen samt du stiga i höjden väcka soltonen samt moll stiga in i djupen väckandes, så fortlever det
ja ser du nu endast en väg så ser du endast dessa böljande halvbågar
det underbara är att två rörelser möts, så då du nu ser är det cirklar i denna rörelses skapande enhet
samt korsande vägar- ja, det är bilden av himmelshavsfågelns samt jordehavsfågelns omfamnandemöte
*
(harmonisk skalning)
himmelshjärta andas är
så skimrar de väggar
vilka ej var
lysta
nu
upplysta
himmelsfågel
jordefågel
omfamnar
liljebröst
rosandning
skymningsljusregn faller in i själskälla
glödtråd springer
de glömda städerna
reser sig
stiger upp ur jordar
ur
sand
jordehjärta andas
svar
moll stiger in i solton
dur
strålar
harmoni skalar
av
sköldar
(där vildblomstren växa)
du snuddar vid de orörda salarna
i dalen där vildblomstren växa
där strövar den vitskimrande
stannar ser bakom stängda
andas in lyssnande
allt stillas
om
hans mjuka tassar lämnar icke sår
sår frön i markens hungran
hans ögon glimmande
stjärndjupsdalar
i dalen där vildblomstren växa
ligger en trampad blomma
glöden flämtar svag
i hennes bröst
vildblomstertårar
stå i värnansring
de öppnar
för
han vattnar hennes ögon
han lindar sin värme om
hennes vara
sakta
återvänder
hennes
liv
i dalen där vildblomstren växa
vaknar en längtans blomma
han avkläder sig sin
vitskimrande
mantel
han smeker henne med sitt vitskimrande ljus
hon höljer honom med sitt vitskimrande varma
i dalen där vildblomstren växa
där strövar de vitskimrande vakandelyssnade
i natten i klippans kronhänder
synes tvenne vitskimrande vargar seendevakande
i stunder av är synes mannen synes kvinnan
förtälja vildblomstrens sånger
däri synes markerna
himlarna
allt
rodna purpurvioler
till
helande
stig
i dalen
där vildblomstren växa
*
(vara)
morgonstjärnan
strök
vid min sömnbädd
gav mig aftonstjärnans stänk in i dagsvakna
ser du än
nattfågel svepa vingsegel
lägger stjärnblom vid din huvudgärd
rör vid glöden
hjärta
stryker sticka
över
utplån
väcker
det tystade in i händers vara
*
(flodens långa hår)
nattsländas spinnande
slöt ögonljus in i
drömvida
flodens långa hår flyter nedför berget
rör
vid
sjöljus
skyttel
simmar sjööga
sju tranor breder väv över salsgolv slitna
dagslända rör vid oraklets bröst
*
(hon tillsades att bara vara)
i nattvandringar ser jag en grotta, jag ser kvinnan
jag vet att detta är ett orakel
hon tillsades att bara vara
skall jag då bara
vara
var stilla i ditt inre
lyssna
hon satte sig ned i grottan
blickade in i världar
av är
i är
havsströmmar rörde vid hennes mantel
giv oss svar
livsströmmar rörde vid hennes ljus
giv oss svar
i de stunderna upplystes grottan
av hennes ögons kärleks
vishetsandning
i ensamstunder
slöt hon ögonvingar
de vilka ej visste
såg henne ej
i ett av alla regn
seglade en båt en kanot utan paddel utan årtag in
ett halvt valnötsskal
var det ett skal
ur detta steg han
mötte hennes blick
stjärnfloder virvlade runt i hennes bröst
vem
är du
tyst inväntade hon
hans fråga
de frågade henne nu
vad är ditt hjärtas svar
sagt har ni
jag skall endast vara
lyft dina händer
i händer steg lågor upp
skimrande
steg den ena ur
han sträckte handvinge fram
tog emot
de tillsades vara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar