tillitsvägar
bekräftelsevägar
två vägar vilka i förstone andas två vägar
de är en
*
(tillitsvägar)
valv
välvande bågar
befinner mig under havet
i en grotta
i denna grotta är valvbågar
är stentappar
ställer jag mig på huvudet
ser jag stentappar
valvbågar
lite från
under
det är de mest undersköna klippor dalar ängder
nåväl det är väl bäst stå stadigt
för kanske är det
en stor boll
en stenboll jag befinner mig i
kanske havsfolken är fylda med lekvilja
kanske de rullar bollen
kanske
kanske
ja
det vore lustigt
väggarna är de mest underbara skimrande
prismater
oh dessa skönhetsmålningar
ej fästade
fästade
oh dessa vackra djupa sånger vilka
uppfyller
tysta
tysta
djupa
höga
så måste det vara
så är det glittrar vattendroppe på mitt finger
vi löses upp
följer
solvävens månpärlor
snäckvingar lapar solvatten
däri
kryper jag in
sveper vingar om mig
somnar
vakendrömmande
i
valv välvande bågar
sjödiadem
havsdiadem
möten
mötesbro
bro
brygga
bryggan är en hand
brygga brygd tryggad viloplats
vila vid denna hand
i denna hand
håller dig ej fast
ljus finner
hav
havsstrålar ser dig
andas
andas
friljusnande
värme
viloplats tryggad brygd brygga
örtmakaren makerskan
vandrar med skogar ängder berg klippor dalar
växtfolken bjuder stjärnstoff
varsamt samlar
händer
bladen roten stjälken knoppen kronan i stjärnors ring
med solen i silvrande kjortelfåll
järn regnar från himlen
lindar svartnad kupa
glöd andas
vindar blåsa milda
eld stiger in
gryta av järn stå i eldfamn
källa strömmar i
örter läggas varsamt i
dofter stiga
stenfolken öppnar hjärtan
dofter stiga i under
de vet
de vet
var
dofter
följa rötter
vägar
ådror
väven flätas
sträckes vida
brygden andas
livgivande
giver
liv
så brygga de
örtmakaren
örtmakerskan
sitt värv
i
kärlek
till
för
valv välvda bågar
bryggan är en hand
sätt dig här i min hand sade bryggan låt oss språkas vid
det är sant det existerar ej
rätt eller fel
fel eller rätt
det finns inte rätt och fel bara vad som är och inte är
lyssnande svarande handling
hur kan du vända dig bort då handen darrar
hur kan jag vända mig bort du då andas frågevind
hur kan jag vända mig bort då du sakta slocknar mattas
hur kan du vända dig bort då jag sakta slocknar mattas
hur skall du hur skall jag då kunna möta mitt ansikte
det finns inte rätt och fel bara det vilket är och inte är
lyssnande svarande handling i kärleksljus
det vilket är
det vilket icke är
ingen av oss kan välja ödet
det vackra vilket ödet är
nej ingen av oss
kan lättvindligt i hast välja vårt öde
ej heller fly det
ödet är av grund
så är havet haven i grunden
grund
så tänker du negativt vad grund är
se detta
grunden är en skål i vilken havet andas
ingen av oss kan välja ödet
det vackra vilket ödet är
vi kan ej fly det
om det vore så enkelt
att fly vägen
en halva kan ej sant hata den vilken gör den hel
där är halvors mening till förening
var gång de flyr
intensifieras smärtan
detta är att likna vid förblödning
livet rinner ej bort
ty det är ej ett slut det är början
droppen faller
finner
havet
havet
finner
droppen
visst kan vi känna oss flyktbenägna
känna att vi vill
vill
vill
vill
fly
känna att du vill
vill
fly
din väg
jag frågar dig
varför skall du fly din väg
varför skall du avsäga dig ditt liv
för att någon viskar dig
det är rätt
det är fel
dessa fel dessa rätt existerar ej
hon hade dukat den rätt hon visste smakade dem gott
de intog måltiden i skimrandeeld
han lyfte fela lade stråken an
det
existerar
rätt eller fel
vågor
vågskålar
de är vågskålar
ej av silver ej av guld
ej av ädla hjärtans sjöar
de är
är
legeringar
hopkok
då säger du; det är väl bra
då håller de
då säger jag att
visst är det så
vad tror du
att rost är
är du säker på att det vittrar sönder
vittrar frökapslar sönder
varför är blod rött
vi satt tysta i varandras händer
hur kan detta sjööga andas så
så blankstilla
hur kan detta sjösmycke
denna sjöspegel vara så sluten
så blank
så stilla
då du vet att det
då du vet att den är så fylld
menar du alla mikroorganismer log bryggan med glimten i ögat
du vet vad jag menar
aha
detta
berätta
du rör med handen
den seglar fri
vem seglar fri
det slutna
medaljongen öppnas
en halva kan ej sant hata den vilken gör den hel
två halvor i en
tvillingflamma
tvillingflammor
du rör med handen
den seglar fri
du ser det vilket ej är
det vilket är
hur kan steg vara så stilla
kanske ser de djupen
grunden
avgrunden
av grunden given
varför skall du
varför vill du fly
vad tror du sker
vi satt tysta i varandras händer
solvingar sträcktes eldande
sjön rodnade
bryggan bröt tystnaden
tror du att du faller och splittras
har du sett spegelskärvor gnistra
har du sett stjärnor gnistra
i det vackra tysta kan jag vara
i det frätande tysta kan jag ej vara
vi andades
lade armar om varandra
våra solvingar
lyfte oss in i
solvinden
*
(rör vid ljusögonblick)
där är ett ord
vilket är så hårt slutet i knuten hand
en ordfågel så vacker
skimrande korpvingar
skimrande
natts regnbågsfjädrar
fläktande skugga in i levandelåga
vad helst du förmår se
där är ett ord
vilket handen så hårt håller kvar i kramp
stundtals vitnar knogarna
kanske söker de säga dig
ordet
det finns ett ord
vilket väcker så mycken fasa
så mycken skräck
inte för ordet talar så
först lades det hårdskal runt
så målades det mönster på mönster
ibland kan du höra ordet sucka
hur skall jag orka bära alla dessa ok
de skramlar så fruktansvärt i natten
då min enda vilja är dansa i silverdalens månstilla
mitt namn är död
dröm önskebrunn dagbräckning
i skira slöjor
anar du hennes kropp
i händer andas
lågor
solbollar
solkulor
sollågor
lanternahänder
jag dog litegrann inom alla vandringar
det finns världar där jag älskar att vara
strandliljor andas
väktare av ljus
i strandens värn lägger hon handljusen
hon springer med lätta fötter rakt in i havet
skulle du se mig i den stunden
skulle du se mig blomma
droppar är mina kronblad
glittrande
kaskader
så sköna är havets mantlar
en stund av nära
närhet
kanske en dag
sitter du vid havet
havsöga kisar dig
lyssnar dig
rör vid dig
havsögonvingar bredes ut
jag stiger ur
droppar
är min skrud
så står jag där
helt stilla
läser
dig
stiger fram
helt utan rädsla
sårbar
rör jag vid ditt ljusögonblick
ja
jag dog litegrann i mina vandringar
bladen föll av
föll av in
släppte mina frön i kärngården in
det enda jag ber är
låt mig vara din viloplats
luta dig till min stam i ditt tröttade
se frukträdet blomma se de blommor du drömmer
jag kallar fåglar till ber dem så tonandefrön inom ditt hav
jag ber solkatter dansa för dig
mina löv blad
är det skuggnät du så väl behöver
är silverblads andning i solguld
mina bär
mina frukter
släcker din törst
mättar din hunger
du skänker mig din tillit
det enda jag ber är
i de stunder du vandrar dina stigar
dina vägar
se mig blomma vid dina fötter
sända dig mitt hjärtas doft
du skänker mig varsamhet
ja jag dog litegrann
jag använder det ordet ty jag ser dess vandringsljus
kanske en dag
sitter du vid havet
havsöga kisar dig
lyssnar dig
rör vid dig
havsögonvingar bredes ut
jag stiger ur
droppar
är min skrud
så står jag där
helt stilla
läser
dig
stiger fram
helt utan rädsla
sårbar
rör jag vid ditt ljusögonblick
kanske öppnar du det
rör vid mitt ljusögonblick
*
solsköljandehänder
slutas
kupas
sakta
fågelgrönskande marker
drömmer in i vingen
fågelvindar ber jag bringa dig
solsköljande
händer
i fågelgrönskande
marker
*
(du har aldrig varit )
så vacker
aldrig varit vackrare än i skymningen
sade han
och lade en ros på mitt bröst
hans ögonvingar omslöt mig
jag tillät det
först då insåg jag hans sannhet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar